Polistidningen nr 5 delades ut runt 19 oktober. Nästa nummer kommer 7 december. Komplett ugivningsplan finns här.
 
 

Arkiv

Foto: Emma Eneström

Alla utgår från Visby

Publicerad 2017-10-19

Aktuellt -Det här är vår belöning, säger Torbjörn och gör en gest ut mot stranden, de vindkrökta tallarna och havet.
Trots att det mulnar på och vattnets färg skiftat från grönt till grått är det svidande vackert.

Gotland

Bofasta invånare: 58 003
Varav boende i Visby: 24 300
Längd Hoburgen i syd till Fårö i norr: 176 km
Bredd: 52 km
Polisstationen ligger i Visby, en knapp kilometer utanför ringmuren. Polismyndigheten har även lokaler i Hemse och Slite, men de har ytterst begränsade öppettider.

Det är nationell trafikvecka och Torbjörn och Pelle har under förmiddagen gjort kontroller på nordöstra Gotland. En hel del böter blir det. Dagen innan rök ett körkort. Någon körde 130 på en 80-sträcka.
– Många kör väldigt fort. Det är märkligt när de är så beroende av sina körkort. Speciellt de unga, som nyss fått och riskerar att bli av med dem, säger Pelle.
Gotlands cirka 400 mil vägar är också drabbat av en hel del dödsolyckor. Sex människor miste livet i trafiken under 2016.

”Jag stod på en busshållplats i någon korsning i Akalla och kände att så här skulle jag aldrig klara av att ha det.”

Poliserna har ätit sin lunch, som de värmt i bussens mikro, och de bjuder på kaffe vid ett grågistet träbord på stenstranden invid Vitärtkällans naturreservat. För alla hitflyttade poliser som jag pratar med är naturen och det karga lugnet viktiga orsaker till att de är här. Torbjörn, som från början är från södra Dalarna, tappade sugen på storstan redan under utbildningstiden.
– Jag stod på en busshållplats i någon korsning i Akalla och kände att så här skulle jag aldrig klara av att ha det.
Pelle, som är stockholmare från början, håller med. Han har bott i Hemse, fem mil söder om Visby i 25 år. Tidigare fanns det en polisstation där.
– Men nu finns all service i Visby. Landsbygden är lite utarmad, säger han.
Han skojar om att Torbjörn, som bor i Visby, borde flytta åt hans håll, för ekonomins skull. Köpstarka fastlänningar har pressat upp Visbypriserna till nära Stockholmsnivåer och att få bolån är svårt.
När Torbjörn jobbade inom försvaret 2001 tjänade han 22 800. I dag, efter sex år som polis, har hans lön inte nått högre än till 26 000. I somras träffade han Polisförbundets ordförande Lena Nitz och sa till henne att han funderade på att gå ur förbundet för att spara pengar.
– Man får suga på ramarna hela tiden, köpa julklappar till barnen på sommaren och vi har ju aldrig råd att göra något, säger han.

Pelle tjänar vid 58 års ålder 31 000 och nämner en kollega som efter 46 år i yrket nyligen gick i pension med detsamma. Men även om också han är redo att lämna förbundet av missnöje över just lönerna, störs han än mer av den brist på uppskattning han upplever att poliserna visas av arbetsgivaren. Pelle, som brinner för trafikpolisarbete och bland annat har utbildning på besiktingsförordnande på fordon upp till 3,5 ton tycker inte att hans kunskaper och erfarenheter kommer till sin rätt i den nya ordningen där ”alla ska göra allt”.

Små droppar faller och linjen där det mulna havet möter himlen kryper närmre. Här på ön växlar vädret fort och snart är regnet över oss. Pelle och Torbjörn packar ihop och rullar ned mot polisstationen i Visby för att avrapportera.

-Jag har jobbat här åtta somrar under Almedalen och har sagt att om vi ska flytta någonstans så blir det Visby, säger Fredrik.

En annan tillvaro, det var vad Fredrik, som tills för ett par månader sedan jobbade som dialogpolis i Stockholm, ville ha när han och hans sambo gemensamt tog beslutet att ta sig över havet permanent.
– Jag har jobbat här åtta somrar under Almedalen och har sagt att om vi ska flytta någonstans så blir det Visby. Man får lite mer tid här.
Fredrik har fortfarande en fot kvar i dialogpolisarbetet, som han säger är det roligaste han gjort. Här på ön ingår han i IGV och i dag får hans två yngsta för första gången se pappa uniformerad i polisbil. En av dem lutar sig storögt fram i vagnen när Fredrik stannar till och vevar ned rutan på gatan där han bor. Det lite äldre barnet skiner upp som en sol.

David har gjort en liknande resa för två år sedan, från citypolisen i Stockholm. Hans fru är från ön. Redan innan flytten spenderade de mycket tid här.
– När vi fick barn så flyttade vi, säger han.
Fredrik och David börjar sin eftermiddag med att leta efter en flicka på rymmen. David, som letar till fots, känner väl till henne då hon försvunnit förr och sökandet äger rum på platser dit hon brukar dras.
– Hon söker sig till folk, förklarar han.
På sätt och vis är det betryggande att hon inte ger sig ut i skog och mark, men hon kan råka illa ut i fel sällskap.
Allmänheten hjälper gärna till. En man kommer cyklande och menar att han sett henne gå förbi. Han pekar åt ett håll, som visserligen visar sig vara fel, men engagemanget råder det ingen brist på och flickan kommer till rätta efter någon timme, då hon visar sig ha gått hem till en bekant.

Det röda ljuset från neonskylten blöder ut på asfalten. Två tappra rökare lyckas mirakulöst hålla liv i glöden i regnet utanför fritidsgården Puma när polisbussen parkerar. Här känns vindkrökta tallar på milsvida stränder långt borta. Men fritidsledaren som möter poliserna i dörren tycker att stadsdelen Gråbo, Gotlands miljonprogram, borde beskrivas ”i solsken med regnbågar” och inte med utgångspunkt från en dyster kväll som denna.

Jennifer bekräftar bilden av att droganvändningen blivit ett bredare problem på senare år.

Jennifer, gotlänning från födseln och polis sedan snart tre år, skrattar lite när jag undrar om det är säkert att ställa hyrbilen på den ödsliga parkeringsplatsen utanför.
– Det är inget ”särskilt utsatt område” direkt, säger hon.
Jennifer menar att det inte finns något område på Gotland där man behöver känna sig otrygg på det sättet.
Som liten gick hon själv på den skola i vars lokaler fritidsgården, som har fyrtio år på nacken, ligger.

Jennifer, kollegan Daniel och två aspiranter stegar in på fritidsgården. Deras entré får knappt gruppen med ungdomar att lyfta på ögonbrynen. Besöken är rutin under kvällspassen. I biljardrummet uppehåller sig en grupp unga killar, som ingår i den numera välbekanta kategorin ”ensamkommande”. Det finns ett antal hem, på Gotland, kallade haima (betyder hem på Gotländska), där flera av dem bor.
Daniel tycker att en av killarna beter sig misstänkt. Han pillar nervöst på sina byxor och blicken är rödsprängd. De bestämmer sig för att ta med honom till stationen för urinprov.
– Det känns inte så bra att göra det på Puma.

I avrapporteringen sitter kvällspassets yttre befäl, Conny. Han är kommunpolis och därmed ansvarig för kontakten med de ensamkommandes haima-boenden. Ikväll har han varit på Gotlands östkust och försökt lösa en konflikt hos ett äldre par. De visade sig vara rejält till åren komna och antagligen berusade. Conny berättar att patrullen stoppat om mannen och sagt att han skulle ta det lugnt. De hade också haft en liten pratstund med hans fru, som kanske mest behövde just det.

”Vi ägnar oss inte åt pinnjakt. Vi står i trafiken, inte för att plocka 40 fortkörare, utan för att vi vill ha färre skadade och dödade i trafiken.”

Men det är inte de ålderstigna öbornas alkoholvanor som bekymrar Conny utan hur droganvändningen bland unga utvecklats.  Problemen finns inte bara hos de mest utsatta ungdomarna utan går, enligt Conny, genom alla samhällsskikt.
– När jag var ung visste man vilka som höll på och de sågs som knarkare. Men i dag är det inga konstigheter, verkar det som, och det finns representation i alla socioekonomiska grupper. Och vi vet att det finns ett stort mörkertal, resonerar han.
Det går inte en enda dag utan rapportering om narkotikabrott, säger han.
Inte heller Jennifer, som gick i skolan i Visby lite mer nyligen, känner igen sig i toleransen inför droger.
– Jag kom inte i kontakt med det alls, säger hon.

Det ringer på porttelefonen på polisstationen, som delar lokaler med åklagare och socialjour. En anställd på den ensamkommandes haima-boende har kommit för att hämta honom. Svar på hans prov väntas om ett par veckor. Enligt Conny har Gotlandspolisen hög träffprocent i polisområde Gotland.
– Jag tror vi ligger på 80 till 85 procent. Det normala är väl 70, säger han.

Överhuvudtaget är Conny nöjd med hur man jobbar med medborgarlöften på ön. De prioriterade områdena är narkotika, trafik, mängdbrott och våld.
– Vi står ganska stadigt i de fyra områdena, men vi ägnar oss inte åt pinnjakt. Vi står i trafiken, inte för att plocka 40 fortkörare, utan för att vi vill ha färre skadade och dödade i trafiken.
Conny är inte ensam om att ge uttryck för att Gotland är en plats där poliserna faktiskt känner att de har en chans att göra skillnad. Trots de begränsningar det innebär att befinna sig på en ö, där väder och vind kan avgöra hur snabbt man kan få förstärkning från Stockholm och där specialister är en bristvara, så uttrycker flera att de faktiskt får gå i mål. Enligt Conny är också arbetssättet väl förankrat bland medarbetarna.
–  Visst, den utredande verksamheten går inte riktigt i takt med den yttre. Inte heller i samverkan med kommunen har vi kommit så långt som vi velat och visst händer det att man hamnar i lägen där man skulle vilja göra så mycket mer. Men folk är engagerade och jag tror att vi är extremt duktiga på att använda tiden.

Flera av de poliser jag talar med rekommenderar en aspirant som vill prova på mycket att söka sig hit. Däremot har den som vill göra karriär lite färre pinnhål att klättra på.

.

Klockan närmar sig midnatt och vägen norrut går i kompakt mörker tills den slutligen möter ljusen i färjeläget i Fårösund. På andra sidan sundet vilar det vackra Fårö med berömda sanddyner och raukfält. I Fårösund fanns tidigare ett militärt utbildningsförband. Sedan Försvarsmakten lämnade Gotland blommar nu i stället kulturen i form av bland annat en folkhögskola och en filmateljé.

Men i de kvarter Rudolf och Marcus rullar in är det andra typer av aktiviteter man håller utkik efter. På norra Gotland finns det en del kriminella grupperingar. Poliserna känner många vid namn och i öns små samhällen finns en utbredd social kontroll. Här noterar grannarna en främmande bil eller avvikande aktivitet.
– De kriminella tycker att vi är lite kompisar. Det har hänt att yngre kollegor har känt sig hotade. Men det där har inte bekymrat mig så mycket.
Han berättar om när han flyttat till ett nytt område och en känd buse frågade honom hur han trivdes på den aktuella adressen.
–  Jag tror de vet var gränsen går, säger Rudolf.

”Jag är ingen storstadskille helt enkelt.”

Han är från ön och har varit polis sedan 1991. Han blev placerad i Skärholmen men han sökte sig tillbaka till ön då han fick familj tidigt. Marcus, som också är gotlänning, har ännu inte jobbat sitt första år som PA. När han kom in på skolan trodde han att det där med ”att alla känner en” skulle hålla honom borta från ön. Men efter utbildningstiden ville han i alla fall hem. Nu tycker han inte att det är några problem med litenheten. Tvärtom.
–  Jag är ingen storstadskille helt enkelt, säger han.

Inga lampor eller rörelser bakom gardinerna på de aktuella adresserna. Den här natten är det lugnt och stilla. Det kraftiga regnet kan vara en förklaring.
På väg tillbaka söderut, klockan halv ett på natten, möter Rudolf och Marcus en bil som inte håller varken 60 eller 80 kilometer i timmen. De vänder och försvinner iväg efter. In på smala grusvägar.
– Där hade körkortet rykt om vi hade skjutit med laser, konstaterar Rudolf efter att de låtit den äldre mannen bakom ratten blåsa.
Nu får de nöja sig med att påpeka det för honom, som troligtvis kommit från färjan i Visby och haft bråttom hem till sängen. Långt senare möter vi resten av bilarna från nattfärjan.

Mattias Wallin

”Balanserna måste ned
inför somrarna”

Att vara en del av region Stockholm och samtidigt en ö i havet resulterar i utmaningar. Men i stort innebär det många förbättringar anser Mattias Wallin, Polisförbundets ordförande på Gotland.

När man så att säga ”stängde boxen” i samband med att den nya myndigheten skapades upplevde facket på Gotland att bemanningen var för tunn. Specialkompetenser försvann till Stockholm, som skulle täcka även Gotlands verksamhetsbehov, men i praktiken kan det vara knepigt att få folk på plats. Vädret kan i vissa fall vara avgörande för om till exempel en helikopter ska kunna flyga över resurser.
– Men för det mesta funkar det bra, säger Mattias Wallin.

Nu menar han att också personalläget är något bättre. På stationen jobbar ungefär hundra poliser och ett fyrtiotal civila. Han upplever att polisområdeschefen Torbjörn Nilsson, som för övrigt veckopendlar till ön, verkligen kämpar med rekryteringen.
– Men det är känsligt. Varje anställd är en stor andel och det kan vara svårt att få över folk.
Väl på plats finns det bara en station och ett lokalpolisområde att höra till inom polisområdet.
Det gör att poliser som lever med poliser hamnar på samma arbetsplats.
–  Det kräver lite ansvarstagande, säger Mattias Wallin.
En annan utmaning är sommaren. Almedalen, som är en nationell säkerhetsfråga, är ju som bekant en kommendering. Men resten av sommaren ökar trycket på ordningen betydligt och någon förstärkning att tala om har man inte.
– Det kommer hit folk från fastlandet, men det är för att täcka våra semestrar, säger Mattias Wallin.
Störst blir belastningen på utredarna.
– Det gäller alltid att inte ha för stora balanser inför sommaren för då blir det liggande på hög.
Men så allvarlig att man inte hinner med de grövsta brotten eller de där det finns utpekade gärningsmän är inte situationen, enligt Mattias Wallin.

Ett orosmoment för många var när LKC försvann från ön. Där fanns mycket kompetens i form av lokalkännedom och närhet till poliserna, men det har enligt Mattias fungerat över förväntan.
– När det är något större så har de en resurs. De är dessutom hyfsat lyhörda och bollar med yttre befäl innan de skickar en bil. De har tagit sig an vår litenhet på ett bra sätt, säger han.
Mattias Wallin, som är född på ön och återvände efter att ha jobbat sina första fem polisår i Uppsala, delar sin tid mellan det fackliga och jobb som stationsbefäl. Han ser gärna att de är fler som delar på det fackliga och vill ha en fot kvar i verksamheten.
– För min del är det bra att inte tappa förankringen och jag är ju vald och kommer väl inte att vara facklig för alltid, säger han.

Säpos företrädare Gunvald vill inte gärna posera med sin energiska lillebror utan håller sig i bakgrunden.

Säpo ensam på Gotland

Som ett skållat troll far Säpo fram mellan äppelträden, lycklig över att ha sluppit ur hundgården. Pensionerade kollegan Gunvald lufsar iväg och slår dövörat till när hundföraren Ingrid ropar på honom. Han är föga sugen på att posera med sin överentusiastiske kamrat.

– Ja han är jobbig, håller Ingrid med Gunvald.
Men hon säger också att Säpo är en fin tjänstehund med mycket arbetsvilja. Egentligen heter han Försvarsmaktens Jeff och är tre år gammal.  Han har varit hos Ingrid sedan valpålder och togs i tjänst i juni 2016, efter tjänstbarhetsprov ett. I slutet på augusti blev han godkänd på andra tjänstbarhetsprovet. Innan dess stod Gotland ett par veckor helt utan polishund. Ingrid förklarar att det egentligen aldrig berodde på hunden, utan på att det inte gick att få till det med provet i tid.
– Det krävs att det ska komma en instruktör från fastlandet, för vi har ingen på ön längre, säger hon.

”Man måste jobba med hunden hela tiden.”

Nyligen har fyra hundförare slutat på Gotland, varav tre instruktörer. Ytterligare en är föräldraledig. Fyra patrullhundar plus en brottsplatsundersökningshund ska enligt beslut finnas på ön. För tillfället är Säpo ensam.
– Arbetsgivaren ser inte hundarna som en resurs. De förstår inte heller att bara för att hunden är godkänd en gång så är det inte klart. Man måste jobba med hunden hela tiden.

Ingrid har sina rötter i Västerbotten men bor sedan länge på en ganska typisk Gotlandsgård med äppelträd och tjocka kalkstensväggar på sydöstra Gotland. Hon kom till ön 1991 och har varit hundförare sedan 1995 och får tänka efter när jag frågar hur många hundar hon haft.
– Säpo är min sjätte i tjänst. Innan min första hade jag två som inte funkade. Så är det med hundarna, även om de har rätt gener så vet man sällan innan de är några år vad de går för.

Om man ska ingå i minimibemanningen på IGV, vilket hundförarna på Gotland gör, blir det inte lätt att upprätthålla hundens kunskaper, menar Ingrid. Träningen kräver tid och rum, men också personer som kan ställa upp som figuranter. Det är inte vem som helst som vill ställa upp när 40 kilo schäfer ska träna skydd. Ingrid berättar om när hon senast fått två kollegor att hoppa in och alla stod förberedda och klara för att börja träna då kollegorna fick ett larm och vips var tillfället borta.

Två av de hundar som blivit av med sina förare på Gotland finns nu i Stockholm, då de ägs av Polismyndigheten – precis som Ingrids Säpo.

Fyllda 55 blir Ingrid nog kvar i yrket till pensionen tror hon. Håller Säpo riktigt länge skulle de, i teorin, kunna pensioneras ihop. Snart kommer också den föräldralediga kollegan tillbaka, men Ingrid kan förstå kollegorna som valt andra vägar. Villkoren för hundförare lämnar mycket att önska, menar hon.

”Jag är inte intresserad av pengar i det här fallet men jag vill inte jobba på fritiden.”

Ingrid suckar lite åt de båda hundarna som passar på att mumsa i sig lite fallfrukt från gräsmattan på baksidan av huset.
– Ibland blir de dåliga i magen av det där, säger hon.
Att ha en stor schäfer ställer krav på familjen, boendet och bilen. Djuren äter en säck hundmat á 600 kronor på ungefär 15 dagar, höftar hon. 1 700 i foderlega och ett lönetillägg på 300 kronor ska täcka kostnaderna för en hund som Säpo. Dessutom blir resandet en omständlig historia för en hundförare som Ingrid.
– Nästa vecka ska jag på utbildning på måndagen. Då behöver jag åka till station på söndagen och hämta en målad bil för att sedan ta färjan över på kvällen. Det räknas som restid och inte arbetstid. Jag är inte intresserad av pengar i det här fallet men jag vill inte jobba på fritiden, säger Ingrid.
Det ska däremot mycket till för att inte Ingrid ska ställa upp när hunden behövs i akuta lägen. Även om Stockholm i teorin ska kunna bistå med hund så är det i praktiken krångligt. Bara en sådan sak som att polisflyget måste ha möjlighet att flyga över ekipaget. Och när det gäller försvunna personer kan minuter spela roll. Som när de för några år sedan hittade en äldre man sovande i snön. Eller när Ingrid fortsatte gå i rakt ut i beckmörker, utan en aning om var hon befann sig, tack vare att hunden kändes så säker på sin sak. Till slut hittade de den gamla damen, sittandes på en sten hållande sig i ett staket och svagt svarandes på Ingrids envisa rop ut i natten.

Kronan gav och tar

Johan Johnsson

På Gotland var försvaret tidigare en stor arbetsgivare. 2004 beslutade riksdagen att avveckla bland annat Gotlands regemente och ett antal mannar fick möjlighet att i stället bli poliser. Men nu är Försvarsmakten tillbaka och krigar om konstaplarna.

När Polistidningen besöker Gotland är det en vecka kvar tills Aurora inleds på ön. En av dem som stod inför att delta i den stora övningen är reservofficer, tillika yttre befäl Johan Johnsson. Han var officer på P18 i Visby innan han 2005, tillsammans med fem andra omskolade sig till polis.

”Det är klart att för mig vore det att gå tillbaka till det yrke jag en gång valde och det gäller ju såklart för mina kollegor också.”

Då Gotland anses vara ett viktigt strategiskt område enligt det säkerhetspolitiska inriktningsbeslutet för 2016 till 2020 så förstärks nu försvaret genom en stridsgrupp på Gotland och nyligen bestämdes att Gotlands regemente kommer att återuppstå under 2018. Några av Johan Johnssons kollegor har valt att gå tillbaka till sin gamla arbetsgivare.
– Det är klart att för mig vore det att gå tillbaka till det yrke jag en gång valde och det gäller ju såklart för mina kollegor också, säger han.
Lönen menar han inte utgör huvudorsaken.
– Det har nog handlat mer om arbetstider. Att jobba treskift sliter. Inom Försvarsmakten har man också mer tid att träna, mer ledighet och andra förmåner. Det finns också en speciell gemenskap där, säger han.
Samtidigt tycker han att arbetsuppgifterna som yttre befäl är så pass roliga att det inte är något han funderar på. Inte än.

 

Svårt att gömma sig på ön

Gotland har bra förutsättningar för att klara upp inbrott och uppklaringen ligger på 8,4 procent.  Ibland finns ledtrådarna direkt på plats.

-Får man ett skoavtryck i storlek 47 så kanske man vet att jo men du vet han som har så stora fötter, säger teknikern Pernilla som har stor nytta av öns begränsningar.
Att teknikerna här ofta har möjlighet att komma på plats är också en faktor som spelar in tror hon.
Hon är en av två tekniker och det är tänkt att en tredje ska rekryteras.
Mycket har enligt Pernilla blivit bättre sedan de slogs ihop med Stockholm. Hon nämner som exempel att hon numer ofta får åka på utbildningar.