Polistidningen nr 5 delades ut runt 19 oktober. Nästa nummer kommer 7 december. Komplett ugivningsplan finns här.
 
 

Arkiv

Viktor Adolphson. Foto: Anna-Karin Nilsson

”Det tog ett år
innan jag kom loss”

Publicerad 2017-10-18

Aktuellt Han är mest känd som ena halvan av twitterkontot YB Södermalm. Nu har Viktor Adolphson börjat ett nytt jobb på Trygghetsgruppen och ingår också i Polisförbundets etikgrupp.

Viktor Adolphson var elva år gammal då Olof Palme mördades. Känslan som växte sig stark efter händelsen kom delvis att prägla hans unga år. Han bestämde sig för att bli polis och jobba med utredningen vars haveri han kunde följa från tevesoffan hemma hos föräldrarna i Falun. Han förberedde sig genom att göra lumpen som kustjägare och jobba på fjällhotell. Sedan sökte han in på polisutbildningen 1999 och påbörjade sin yrkesbana med att arbeta hemma i Dalarna.
– Mordet på Olof Palme grep mig oerhört hårt, jag ville lösa det, jag reagerade starkt på att polisen misslyckades och fick så mycket kritik, säger han.
Efter fyra år flyttade han till Stockholm.

Viktor Adolphson

Ålder: 42 år

Bor: Stockholm

Familj: Tre döttrar

Hobby: Att sjunga som andretenor i Poliskören samt styrketräning. Utgör ena halvan av twitterkontot YB Södermalm, som i skrivande stund har 134 506 följare.

Läser: För tillfället ”Pinocchios näsa” av Leif GW Persson.

– Nu längtar jag ofta tillbaka till Dalarna vad gäller livet i stort, men för jobbets skull bor jag hellre i Stockholm. Där uppe har de många problem med bemanning och avstånd som vi slipper här.

Vi träffas på Södermalms polisstation och inleder intervjun med att försöka betvinga en trilskande kaffeapparat. Viktor Adolphson byter några ord med kanslichef Helena Johannesson om ett kommande inslag i Uppdrag granskning. Janne Josefsson har hört av sig och ställt frågor angående de afghanska ungdomar som sittstrejkat på Medborgarplatsen och nu har flyttat till Norra Bantorget.

– Men jag tror inte att det handlar om kritik mot polisen, snarare mot politikerna och där tycker jag själv att det finns en hel del att invända mot, säger Adolphson till sin chef.

Sittdemonstrationens stora mediala genomslag har gjort att också politiker har hittat till platsen för att uttrycka sitt stöd för demonstranterna.

– Janne gick ut hårt och frågade om jag är trött på afghaner, säger Adolphson och passar på att göra en halvlyckad imitation av göteborgsk skjutjärnsjournalistiska.

Viktor Adolphson, Mikael ”Doktorn” Ericson och Anders Sällström. FOTO: Anna-Karin Nilsson

 

 

Sedan tillägger han:
– Så är det inte, men jag kan bli lite trött på politiker. Och det sa jag.

Han utvecklar resonemanget – påpekar att han anser att det i praktiken rör sig om att protestera mot sina egna beslut.

– Effekten blir ett dubbelt budskap som gör vårt jobb svårare.

Anders Sällström är chef för Trygghetsgruppen på Södermalm som sjösattes för ett år sedan och täcker området mellan Tantolunden, Hornstull och Gamla stan. Han beskriver uppgiften som klassisk ordningshållning, men den skiljer sig på flera sätt från de vanliga ordningspolisernas arbete. Den 20 man och två kvinnor starka gruppen jobbar enligt veckoplanering under dagar och kvällar och åker inte på 112-utryckningar. Tanken är att samma personer ska synas på gatorna och lära känna allmänheten – och bli känd av den.

Viktor Adolphson är också en av sex poliser i Polisförbundets etikgrupp. Han nämner att frågorna länge har intresserat honom. Att twittrandet, som ibland resulterat i omfattande kritik, har lett till att han automatiskt kommit att fundera på yrkets etiska inramning. Han nämner den eviga frågan, den om hur viktiga principer och lagar kan krocka med mera personliga känslor och intressen.

Sina tankar prövar han även i sin blogg ”In Viktor Veritas”. Anslaget är personligt och Victor Adolphson skriver bland annat om sin erfarenhet av döden – både då nära anhöriga ryckts ifrån honom och när han som polis har varit den som måste ”städa upp” efter döden. Redan i april 2016 berättade han om beslutet att sluta som befäl. Med facit i hand kunde han ha väntat med inlägget.
– Det tog ett år innan jag kom loss, jag behövdes på min gamla tjänst.

Varför ville du sluta?
– Jag jobbade sex år som befäl och hade till slut inte motivation att administrera löner och driva folks personliga utveckling längre. Det roliga är att arbeta på stan och leda insatser, jag får fortfarande hoppa in med sådant rätt ofta, eftersom det saknas befäl.

Också Trygghetsgruppen måste förhålla sig till sidouppgifter. De kommande minuterna illustrerar problemet och Viktor Adolphson rycker på axlarna i en till synes uppgiven gest då den ena efter andra personen kommer in och nämner medarbetardagar, hastigt påkomna situationer och diverse nytillkommet.

I den målade bilen på väg till Medborgarplatsen, där Uppdrag gransknings fotograf väntar, spårar samtalet åter in på det outtömliga ämnet Palmemordet. Anders Sällström arbetade den aktuella natten och berättar om hur han fick i uppgift att följa den väg som mördaren tog.

Ingen av dem tror att Christer Pettersson var skyldig.

– Jag har ju inte annan kunskap än den som jag fått genom att läsa det mesta i ämnet, men att han var helt fel person tycker jag är ganska tydligt, säger Viktor Adolphson.

Nyligen var han redo att lyfta sitt Palmeintresse till en ny nivå. Då stora delar av dåvarande Palmegruppen gick i pension anställdes nya utredare – och Adolphson skickade in en ansökan.

Nu låter han inte alltför besviken då han säger:
– Eftersom jag aldrig sysslat med utredningar är det inte så konstigt att jag inte valdes, men det är klart att jag gärna ville ha jobbet.

En man på Segway närmar sig.
– ”Doktorn” kommer, säger Adolphson när han ser sin kollega.

Den rullande polisen fick sitt smeknamn då han dödförklarade en levande person för 27 år sedan. Enligt egen utsago minns inte hans kollegor längre vad han egentligen heter.

I sin hand håller ”Doktorn” ett hopknycklat papper med nedklottrade personuppgifter. Där inne ligger ett tungt litet föremål som knyter samman dagens skrivtekniska lösa trådar, men samtidigt lämnar fler frågor än svar i verkliga livet. En magnumkula i kaliber 44, samma sorts ammunition som Palmes mördare använde. Den kommer snart att registreras som ett beslag och hanteras som bevis angående misstankar om vapenbrott. Eventuellt hamnar kulan med tiden på en teknikers bord för forensisk undersökning.

”Doktorn” berättar att en okänd man sprang fram till honom och överlämnade kulan.
– Jag vaktade en demonstration och kunde inte hänga på honom, men vi har ju namnet. Där har ni som är intresserade av Palmemordet något att fundera över, säger han.