Polistidningen nr 5 delades ut runt 19 oktober. Nästa nummer kommer 7 december. Komplett ugivningsplan finns här.
 
 

Arkiv

Tror någon att Tony Olsson
kommer att få sommarprata?

Publicerad 2017-10-18

Krönikan Varken rättsväsendet eller journalistiken i Sverige har historiskt imponerat i sin syn på kvinnliga brottslingar.
Det har funnits en tendens att lägga huvudet på sned och betrakta kvinnan som ett lättlett våp som blivit lurad av en ondsint man, hur grov kriminalitet hon än har gjort sig skyldig till.

Låt mig börja med rättsväsendet och den ”rosa lagboken”, ett begrepp som alla domare känner igen.

En rådman minns en historia från sin tid som notarie. Fyra personer togs på bar gärning med att väga och hälla upp kokain i påsar. De var exakt lika skyldiga, men medan de tre männen dömdes till långa fängelsestraff slapp kvinnan undan med skyddstillsyn.

Det finns fler exempel. En domare berättar om då en kvinna åtalades för sex fall av misshandel av sin man i stället för grov fridskränkning. Därmed blev fängelsestraffet cirka sju månader kortare.

Eller ta Tony Olsson, som innan Malexander avtjänade ett sexårigt fängelsestraff för förberedelse till mord. Hans mamma, som övertalade sonen att mot betalning åta sig uppdraget, åkte på två år för anstiftan.

Kan någon tänka sig att utgången blivit likadan om en far övertalat sin dotter till detta grova brott?

Och apropå Olsson, är det någon som tror att han någonsin kommer att få sommarprata? Det har en annan polismördare, Annika Östberg, fått göra.
Därmed är vi framme vid den andra delen av denna kolumn. Medier har traditionellt nämligen haft samma problem som rättsväsendet.

Rapporteringen om kvinnan som dömts för två mord och ett dråp är inte något av de snyggaste kapitlen i svensk journalistik.
Under många år beskrevs hon i pressen som den svenska kvinnan som dömdes till livstids fängelse av ett orimligt amerikanskt rättssystem för två mord hon inte begått. Det var ju hennes pojkvän som höll i vapnet.

Ingen berättelse kunde vara mer felaktig. Östberg dömdes 1972 för ett dråp på en man som knivdödades i hennes lägenhet i San Fransisco. Ett brott hon har erkänt.
Den 30 april 1981 rånmördade hon och hennes pojkvän den pensionerade restaurangägaren Joe Torres i en lagerlokal utanför San Fransisco.

Utredningen visade att Östberg planerade dådet. Hon lurade i Torres att hon hade stulet kött att sälja till ett förmånligt pris och stämde möte med honom.
När mannen dök upp sköt pojkvännen honom två gånger i ryggen, varpå paret stal hans plånbok.
Nästa dag, på flykt genom norra Kalifornien, stoppades Östberg och Cox av polisen Richard Helbush, som av allt att döma ville hjälpa dem med en punktering.

Det blev bråk. I det läget började Östberg leta efter sitt körkort och lyckades distrahera polisen medan pojkvännen smög upp bakom och sköt honom flera gånger i ryggen. Helbush dödades omedelbart.

Östberg hade dömts för mord även i Sverige. Det var bara en person som höll i vapnet då två poliser mördades i Malexander, vilket inte hindrade att tre dömdes till livstids fängelse.

Men det finns tecken som tyder på att tiderna förändras. En ny generation domare, kvinnorna är numera i majoritet i skrået, ser inte kön som en förmildrande omständighet. Och pressen skildrar inte Johanna Möller, som nyligen dömdes för två mord, med samma urskuldande ordalag som Östberg.

Det är en god utveckling. Ytterst handlar det om jämställdhet och om att ta kvinnor på allvar.

Oísin Cantwell
Nyhetskrönikör
Aftonbladet