Polistidningen nr 6 delas ut runt 7 december. Nästa nummer kommer 9 februari 2018. Komplett ugivningsplan finns här.
 
 
 

Arkiv

”Det kunde varit
vem som helst av oss”

Publicerad 2017-12-06

Krönikan För andra gången inom en månad fäster jag flaggan i den vita linan. Jag firar den sakta uppåt, men stannar innan den nått toppen. Vinden tar tag i det stora tygstycket och den blågula fanan vecklas ut och vajar tyst i vinden. Det klara blå och gula bryter hårt mot bakgrunden av polisstationens brunröda tegel. Jag blir lite tagen av stunden, och känner klumpen i magen. Sorgen. Tvekan. Tvivlet.

Det kan inte vara meningen att flaggan ska hänga där på halv stång för en ung människa. En polis. En kollega som i sin tjänsteutövning, i viljan att hjälpa, skydda och ställa tillrätta, mist sitt liv och inte längre finns ibland oss. Det är inte så det ska vara. Ingen av de som omkommit hittills är mina allra närmsta arbetskamrater, men det kryper allt närmre och in under skinnet. Det kunde varit vem som helst av oss. Någon av mina vänner, en bror eller en syster. För någon annan en son, eller dotter. En pappa eller mamma. En man eller fru. En viktig person för många, för någon ett allt.

Vid tillfällen som dessa, ställs frågan på sin spets, frågan som ligger och skaver där i bakhuvudet med jämna mellanrum. Är det värt det? Under de år jag arbetat har arbetsvillkoren blivit allt tuffare. Vi känns för få och jobben sinar aldrig, tvärtom. Känslan av otillräcklighet ligger ständigt och lurpassar för att ibland flamma upp och ta sig uttryck i frustration, ilska, sorg och uppgivenhet. Omorganisation, personalbrist, lönediskussioner och en hög arbetsbelastning innehållande bland annat migration och ett samhällsklimat som hårdnar allt mera. Vi blir mentalt påverkade på ett sätt där det kan vara svårt ett se vilka konsekvenser det får i framtiden. Hur högt är priset? Det handlar inte bara om pengar i lönekuvertet. Vad är det värt att riskera att inte komma hem till sina älskade efter arbetspassets slut?

Tack och lov är allt inte svart. För min egen del har jag än så länge i överläggningarna med mig själv varje gång kommit fram till att det faktiskt fortfarande väger över på den positiva sidan. Att även om det tar mycket, ger det fortfarande lite mer. Jag ser dagligen mina kollegor utföra arbeten som jag beundrar och känner en stor stolthet över. Med små medel, mycket vilja, uppfinningsrikedom, ett stort rättspatos och en medmänsklighet som ofta är enorm. En god kraft. Jag är stolt över att vara en del i detta.

Känslan förstärks än mer i de svåra stunderna. Då när det gått fullständigt åt helvete. När den yttersta botten är nådd i uppoffringar för att göra andras liv tryggare. När ett liv släckts endast i syfte att stoppa brott, våld och mörker. När en kollega betalat det allra högsta priset med sitt liv sluts det upp.  Bakom all sorg och förtvivlan finns en varm och stor gemenskap och en tillit till varandra. Vi gör det tillsammans. Vi fortsätter orka, vi lyfter varandra. Även om vi är utspridda i landet så har vi ändå samma känslor, samma tankar och samma vilja att vara den tunna blå linjen som utgör skillnaden.

Vi delar inte samma blod, men vi delar samma hjärta.

 

Anna-Lena Mann
kommunpolis i Falköping och Tidaholm