ANNONS:

 
 
 
 

Lenas ledare

"Vi ska inte ha
något A- och B-lag"

Lena Nitz, ordförande

 
 
 
Aprilnumret delades ut runt 13 april. Nästa kommer nummer 3 den 15 juni.Komplett ugivningsplan finns här.
 
 
 

Arkiv

Från vänster: Karl-Gustav Ericsson, Gerd Hannerfors, Sven-Olov Lundbäck och Eilert Lantto  Foto: Emma Eneström

De hänger i garderoben

Publicerad 2018-04-12

Reportage -Polisens i Norrbottens seniorklubb, det känns ju väldigt tryggt, utbrister en kvinna och räcker fram sin tunga vinterjacka mot Sven-Olov Lundbäck.

Så reagerar många, även om de flesta som besöker Kulturens Hus i Luleå den här dagen är av typen unga mediemänniskor som himlar med ögonen så fort en sekunds väntan uppstår. Någon skämtar om att hennes väska innehåller 30 kilo kokain.

Inget av detta verkar bekomma seniorklubbens ordförande Eilert Lantto. Enligt honom har de pensionerade poliserna inte klantat till det en enda gång sedan uppdraget i garderoben började för ungefär åtta år sedan. De är stränga med att om någon förlorar sin bricka, då får denne vänta till sist.  När Polistidningen kommer på besök är det Sven-Olov Lundbäck, Eilert Lantto, Karl-Gustav Ericsson och Gerd Hannerfors som har första skiftet. Gerd Hannerfors är själv inte polis, men hennes bortgångne make var. Hon är inte den enda ingifta i gänget.
– Jag blir så glad när Eilert hör av sig och frågar. Det är så roligt, säger hon.

”Jag var ordförande då och tyckte att det var en bra inkomst, så jag ringde och frågade om de var intresserade.”

Jackorna är tunga och har hala foder. Eilert Lantto har försökt få Kulturens hus att byta ut sina galgar eller i alla fall trä gummisnoddar på dem så att jackorna inte glider av.
– Jag ska ligga på dem om det igen, säger han.
Uppdraget är att sköta garderoben under Norrbotten Media Week som pågår i kulturhuset. 2 000 kronor ger jobb från 11.30 till strax före midnatt till organisationen. I efterhand kommer Eilert Lantto lyckas förhandla fram påökt. Det hade behövts mer folk än vad de som har ansvar för evenemanget räknat med, vilket ordnar sig tack vare pensionärernas tjänstvillighet och flexibilitet.

Det hela började med att Karl-Gustav Ericssons fru sjöng i en kör. Enligt beslut anlitade Kulturens Hus i Luleå stadens kulturföreningar när de behövde folk som skötte garderoben och kören var en av dessa. Så en kväll kunde inte Karl-Gustav Ericssons fru så den pensionerade polisen hoppade in i stället.
– Jag var ordförande då och tyckte att det var en bra inkomst, så jag ringde och frågade om de var intresserade.

De är ett ganska stort gäng som ställer upp och ibland får de även hjälp av polisidrottsföreningen, som Eilert och hans kollegor tycker är sorgligt liten nu för tiden. De berättar om en tid med nästan tvåhundra medlemmar. Nu handlar det om ett fåtal aktiva och cirka 20 medlemmar.
– Man är inte lika intresserad av föreningsliv nuförtiden.
Men seniorklubben lever och har drygt 170 medlemmar som åker på dagsutflykter och arrangerar julbord tillsammans. Nu hägrar en resa till Lumilinna i Kemi, Finland där ett snöhotell, liknande Ishotellet i Jukkasjärvi, finns. Intresset är stort och biljetterna dyra, så garderobsintäkten kommer väl till pass.

”Värre var det med mössan. Där fick jag stoppa hela veckans Haparandabladet innanför mössbandet för att den skulle sitta.”

Ibland innebär garderobsjobbet också gratis tillgång till eftertraktad underhållning. Tid över att gå och lyssna på de artister som uppträder finns så gott som alltid. Den här kvällen ska Lennie Norman spela. Men viktigast är att ses.
– Man får en oerhört fin social kontakt, säger Carl-Gustav Ericsson.

De pratar gamla minnen. Eilert Lantto började patrullera i Haparanda 1961. Sin uniform hade han lånat av en kusin.
– Den var lite stor, men jag drog åt den med kopplet och då satt den hyfsat. Värre var det med mössan. Där fick jag stoppa hela veckans Haparandabladet innanför mössbandet för att den skulle sitta, säger han.
Det var en annan tid och en annan polisverksamhet när de här herrarna började sin bana. Eilert Lantto, hamnade så småningom i Korpilombolo. Han beskriver hur han fick sitt vapen i hand med en uppmaning att gå och provskjuta på lite råttor på soptippen. Sven-Olov Lundbäck gick i pension för bara ett par år sedan och är tio år yngre än Eilert Lantto, men de har blivit flitiga besökare av skjutbanan tillsammans och på tävling är det jämt skägg vem som vinner.
– Det är roligt att man genom det här träffar gamla kollegor och även barndomsvänner man inte sett på 40 år, säger Sven-Olov Lundbäck.

Galgarna är hala och tunga jackor halkar av, men Eilert Lantto har sagt till om att de borde sätta gummisnoddar på dem.

När evenemanget som antagligen är orsaken till den något oväntade folkrusningen, nämligen en föreläsning med Isabella Lövengrip om livet som ”influencer”, är slut väller folk åter ut ur lokalerna. Efter en stund kommer en ung kvinna med något jagat i blicken fram och berättar att hon blivit bestulen på sin börs när hon köpte kaffe i kulturhusets fik. I börsen låg garderobsbrickan. Hon får syn på sin jacka direkt och börjar rabbla upp vad hon har i fickorna och vad det står i mössan som hon knölat in i ärmen på den. Eilert Lantto spänner ögonen i henne och lyssnar. Sen lämnar han ut jackan. För den här gången.