ANNONS:

 
Polistidningen nummer 5, delas ut runt 19 oktober. Nästa nummer når brevlådorna 7 december.Komplett ugivningsplan finns här.
 

På Twitter

 

Lenas ledare

Tillsammans är vi som bäst
Lena Nitz, ordförande
 
 
 
 
 
 

Arkiv

Foto: Tomas Ohlsson

Han som twittrar om natten

Publicerad 2018-04-11

Aktuellt Peter ”Peppe” Larsson lever och andas arbetsvillkor och är känd i polissverige som en outtröttlig kämpe för kollegornas rättigheter.

Hans syn är för tillfället lite nedsatt efter en färsk skada i samband med padeltennis – en stenhård smash rakt i ögat, temporär blindhet och oviss utgång. Tidigare var det fotboll som gällde, något som inte var givet. Som liten hade Peppe problem med att den ena foten inte gick att räta ut, en skada orsakad av syrebrist under förlossningen.
– Alla barnen sprang runt, utom jag som fick krypa, men det tränade jag bort.

Redan i tidig ålder visste Peppe att det var polis han skulle bli. Ett helt eget beslut, ingen i hans närhet hade den bakgrunden och han ångrar inte yrkesvalet. Samtidigt är han inte säker på att han skulle upprepa det.
– Det finns inte något roligare jobb, du hjälper, du får adrenalinkickarna. Men straffen står inte i proportion till brotten och resurserna är små. Allmänheten och politikerna börjar förstå det, därför tror jag att polisen blir en topp tre fråga i valrörelsen.

Vi sitter på tåget från Göteborg, där Peppe bor och jobbar som polis, till Stockholm som är basen för hans fackliga arbete. Han beskriver sig själv som någon som aldrig ville ta plats och stå i centrum. Någon som alltid stod längst bak i kön.
– Nu vill jag vara med och förändra, då är det ofrånkomligt att man hörs och syns.

Han verkar milt förvånad när han får frågor om karriärplanering. Samtidigt råder det inget tvivel om att han vid det här laget vet hur man hanterar medier.
– Statistik och opinion är en stor del av mitt liv. Twitter, där jag lägger mellan två och fyra timmar per dag, blir nästan ett gift – men minst halva tiden vill jag jobba på gatan. Jag skulle inte kunna arbeta fackligt utan att samtidigt vara ute på fältet, jag skulle tappa känsla och kunskap.

Fortfarande ogillar Peppe att vara med på bild. Sin första föreläsning för polisstudenter försöker han aktivt förtränga – så dålig bedömer han i efterhand att den var. För den som regelbundet följer hans inlägg i debatten kan det vara svårt att få en bild som rymmer både så mycket ödmjukhet och kaxighet att hänga samman. Han är en av de åtta initiativtagarna till den slutna facebookgruppen UMF som har över 7 000 poliser som medlemmar. En person som ständigt uttalar sig, helst via Twitter, och sällan upphör att argumentera för sin ståndpunkt. Sammanlagt når han ut till tusentals följare och är därmed en påtaglig maktfaktor. Därtill kommer deltagande i teves debattprogram. Mer än en gång har hans twittrande om invandring och kriminalitet väckt kritik. Andra hyllar hans frispråkighet.
– Enligt min uppfattning går den grova kriminaliteten, som skjutningarna i utsatta områden, att koppla till migrationen. Det finns en kraftig överrepresentation av invandrare bland förövarna. Men dessa grovt kriminella individer är endast en liten del av alla som kommer hit. Debatten är ofta svart eller vit.

Peppe ser själv sig som tydlig och påpekar att många, inte minst en del journalister, har svårt att förhålla sig till att ett så omtalat och ofta granskat kollektiv som poliserna numera kan nå ut med sina egna berättelser.
– När vi blivit tillgängliga på sociala medier får allmänheten mer förståelse och det är många som varit ensamma om att äga ordet tidigare som känner sig hotade. Samtidigt har tekniken gjort att en sådan som jag har direktkontakt med toppolitiker, märkligt och en kick.

Är det ingen som vill värva dig partipolitiskt inför valet?
– Jag har fått förfrågningar om att engagera mig i ett par partier, men för stunden är mitt jobb för att förbättra polisernas vardag viktigast. Men jag är öppen med min borgerliga grundsyn.

Foto: Tomas Ohlsson

Det fackliga engagemanget väcktes då han som nybliven polis placerades i Lomma på Skåneslätten.
– Över en natt gick jag från tryggheten med fast turlag i Lund till periodplanering och ensamhet. Allt var en total motsats till det kamratskap och den gemenskap jag hade sökt mig till då jag blev polis, säger Peppe och fortsätter:
– Det var en total chock och en morgon vaknade jag kallsvettig med en stor, tung klump inombords, jag fixade inte jobbet och tänkte säga upp mig.

Han beskriver känslan då han pendlade till arbetet på en plats där han saknade all förankring. Det fanns ingen automatisk garagedörr, han gör en handrörelse som visar hur han var tvungen att gå ur bilen och rulla upp och ner porten. Ofta var det mörkt på den lilla stationen när Peppe anlände ensam för ett nattpass, kollegan fick han i bland köra och hämta i grannbyn.
– Under den första veckan sedan jag börjat må dåligt gick jag ner fem kilo i ren ångest, kroppen slutade att fungera.

En gruppchef grep in och lyckades ingjuta nytt mod i sin unga kollega, genom att åka pass tillsammans med honom. Under några månader avtog den förlamande ångesten gradvis, sedan försvann den för gott och har aldrig återkommit. Efter ett år fick Peppe hjälp av facket att byta arbetsplats med en polis i Borås som ville till Skåne.
– Jag vet av egen erfarenhet hur det är att vara ny och må dåligt, jag kände att jag till varje pris ville hjälpa andra.

Peppe säger sig märka att allt fler aspiranter hör av sig till honom med frågor, både under utbildningen och under aspiranttiden. Kanske är det så att fler inte är lika redo som tidigare.
– Ärligt talat vet jag inte om det är urvalet, utbildningen eller om det beror på att arbetsmiljön är mycket tuffare. Oavsett vilket måste de få stöd för att utvecklas och stanna i kåren, den sorts stöd som jag själv fick, säger han.

Foto: Tomas Ohlsson