ANNONS:

 
 
 
Polistidningen nummer 3 delades ut runt den 15 juni. Därefter kommer nästa nummer 9 september. Komplett ugivningsplan finns här.
 

Lenas ledare

"Brottsligheten
tar helt enkelt
inte semester"

Lena Nitz, ordförande

 
 
 
 
 

Arkiv

Eine Johansson är troende. Den har hon alltid haft med sig och den skymtar fram i boken. Hon beskriver den som något ytterst privat. Foto: Emma Eneström

Pionjären

Publicerad 2018-04-13

Aktuellt – Jag blir rasande när jag tänker på det, säger Eine Johansson och slår näven i bordet.
Vreden rinner likt en fjällbäck genom berättelsen om hennes liv. Livet som en av Sveriges första poliskvinnor.

Stundvis har den porlat i bakgrunden och mellan varven har riktiga vårfloder uppstått. Som när hon under slutet av sin karriär placerades i en öde korridor, stämplad som en person med samarbetssvårigheter av en chef som enligt henne helt enkelt inte mäktade med en stark kvinna. När sedan hennes man, Börje, dog på pass under älgjakten brast fördämningarna.

”Kyrkoherden är kvinnoprästmotståndare och jag vet också att han har läst boken”

Eine Johansson tar emot i sin lägenhet strax utanför Luleå en gnistrande kall vinterdag. Inne är det varmt och ombonat och snart doftar det kaffe. Hit gick flytten för sex år sedan från mitt i stan där det var för bullrigt. Trafiken och vinden gav henne ingen ro. Här har hon nära till skog och mark och det är tyst. Hon har också kyrkan runt knuten. Hon är engagerad i verksamheten där.
– Kyrkoherden är kvinnoprästmotståndare och jag vet också att han har läst boken, säger hon och ler ett okynnigt leende.
Hon är inte rädd för att säga vad hon tycker, Eine Johansson.

Eine Johansson föddes Heikkilä, år 1933 i Äänekoski, Finland. Hon var barn nummer sju i en skara på tio. Detaljsäkert beskriver hon sin barndom i boken ”Finnkärringen, Finnpolisen – mitt liv” som kom ut 2016 och snart ska tryckas en andra gång.
– Det har gått åt.
Fattigdomen, trängseln och mamma Almas kamp för att rädda slantarna undan den alkoholiserade pappan utgör bokens upptakt. När Eine var åtta år tog hon och storasyster Alli chansen att, som så många andra finska barn, få komma till Sverige under kriget.
– För att ge dem färre munnar att mätta där hemma.
Storasystern ljög om sin ålder. Man fick högst vara tio år och hon var elva. Det här är något Eine Johansson ofta tänker på när det talas om åldern på de pojkar och unga män som anländer till Sverige idag.
– Det här är ingenting nytt att människor ljuger för att få det bättre, säger hon.

Eine Johansson trivdes omedelbart i Råneå i Norrbotten hos det barnlösa par hon hamnade hos. Hon kom att återvända till deras gård för att till slut bli kvar i Sverige. Systern däremot återvände till Finland.

”Det var ett yrke för män tyckte hon, men jag hade min lite finska inställning, bestämd på att jag inte skulle ha ett typiskt kvinnoyrke.”

Planen var att Eine Johansson skulle ta högre studier. Det var fosterföräldrarnas önskan. Men då fosterfadern plötsligen dog ändrades de ekonomiska förutsättningarna och en anställning som skrivbiträde hos landsfiskalen i Råneå blev ett första steg mot livet som polis. Vid årsskiftet 1954/55 beslutade regeringen att öppna upp polisyrket för kvinnor och Eine Johansson tog chansen. Fostermodern var inte någon entusiast från början.
– Det var ett yrke för män tyckte hon, men jag hade min lite finska inställning, bestämd på att jag inte skulle ha ett typiskt kvinnoyrke.
I efterhand ändrade Eines fostermor inställning och var en viktig stöttepelare för Eine tills hon gick bort 1989, nästan 100 år gammal. Eine Johansson återkommer ofta till att hon präglats som person av två starka kvinnor – sin mor och sin fostermor.

Den 1 april 1955 började Eine Johansson som aspirant i Kiruna. Utbildningen inledde hon först samma höst. Det var ingen ovanlig ordning på femtiotalet.
– En del av männen fick vänta i flera år på en plats. Men de slapp å andra sidan att fara till Stockholm.
Utbildningen var en särskild sådan för just kvinnor och den hölls endast i huvudstaden.

De var tio kvinnor som gick den. Eine Johansson höll inte kontakten med sina studiekamrater i efterhand så hon vet inte om fler av dem blev poliser.
– Jag var den enda som hade ett jobb att fara till när utbildningen var över.
Länge var Eine Johansson den enda kvinnan Norrlands samlade poliskår.

Jobbet fanns i Luleå på Statspolisavdelningen. Hon följde med utredare på resor i hela länet och började så småningom hålla enklare förhör. En stor del av sitt arbetsliv ägnade Eine Johansson sedan åt utredningar av sexualbrott. Det har två förklaringar. Dels var detta en inriktning som man 1955, det år då hon började som aspirant, tyckte var särskilt lämpad för kvinnor. Det var en brottstyp som inte hade någon hög status och lite svepande kallades för ”snuskbrott”. Att det skulle passa kvinnor bättre än män håller inte Eine Johansson med om, men efter att hon själv utsattes för ett våldtäktsförsök av en kollega på en av den här första tidens resor, var det som att hon kände sig kallad.

”Det var inte någon som skulle ha trott mig om jag berättat.
I efterhand har hon funderat på kollegans lämplighet för att utreda sexualbrott”

Han kom oinbjuden in på hennes rum på ett pensionat där de övernattade och överföll henne. Hon beskriver hur han lade sig ovanpå, men att hon var stark och arg och lyckades avvärja försöket. Dagen efter i bilen skällde hon ut honom.
– Jag tror jag svor som en borstbindare, säger hon.
Händelsen leder oss in på #meeto. I det att hon faktiskt konfronterade kollegan avviker hennes berättelse från många av de som vittnat i de olika uppropen. Många utsatta kvinnor känner skuld själva, men Eine Johansson la skulden där hon tyckte att den hörde hemma. Att anmäla kollegan eller över huvud taget berätta för någon annan fanns däremot inte på kartan.
– Det var inte någon som skulle ha trott mig om jag berättat.
I efterhand har hon funderat på kollegans lämplighet för att utreda sexualbrott, men det var först när hon skulle till att förlova sig som hon berättade för någon. Då för sin blivande man, Börje.

Eine Johansson tror att händelsen skadat hennes tillit till kollegorna för all framtid även om hon aldrig mer, enligt henne själv, utsattes för kränkningar av sexuell karaktär. Av arbetskamraterna på hennes egen nivå säger hon sig ha blivit bra behandlad under åren.
– Det var ledarna som var problemet.

Hon tolkade det som ett sätt att försöka få bort henne, men vägrade vika ned sig.

Mycket förändrades när dottern föddes sommaren 1960. Efter den 120 dagar långa föräldraledigheten erbjöds hon att få bli chef över skrivcentralen. Problemet var bara att den hade en enda anställd, så mycket till chefsjobb var det inte att tala om tyckte Eine Johansson. Hon ville vara polis – helst utredare. Alternativet hon erbjöds var skiftgång på ordningen. Hon tolkade det som ett sätt att försöka få bort henne, men vägrade vika ned sig. Eine och Börje skaffade barnflicka och antog utmaningen. Det blev en slitsam tid då Börje, som även han var polis, gick utbildning i Stockholm under samma period.

Eine Johansson började sin yrkesbana inom Polisen julen 1952, hos det som då hette landsfiskalen. Landsfiskalen hade huvudansvar för polisverksamheten i distriktet, åklagare och utmätningsman.

Mellan varven har hon skapat rubriker, Eine Johansson. Bland annat när hon som första kvinna valdes in i Luleå Polisförenings styrelse år 1974. Hon blev också uppmärksammad då hon under åttiotalet sökte ett jobb på Säpo som hon inte fick. Hon berättar att chefernas motivering var att hon hade familj och att hon fick förklarat för sig att män med familj, som ju de flesta var på Säpo, inte riktigt var detsamma.

I många år var sexualbrottsutredningar en bisyssla till jobbet på den allmänna utredningsroteln i Luleå. Hon hade sökt sig bort från dem, men kallades in när det skulle hållas förhör med utsatta.
– Det blev så tungt. Jag hade aldrig någon att prata med och jag var motarbetad. Jag tappade sömnen, säger hon om de sista åren.
– Snälla Eine, kan du hjälpa oss med det här, sa de?
Hon berättar om ett förhör med en pojke på sex år. Han och lillasystern, som var tre, utnyttjades sexuellt av sin pappa. Detaljerna är nattsvarta. Hon är märkbart stolt över vilket bra förhör det blev, ett skolexempel där allt fångades på film, och pappan till slut kunde fällas. Men hennes ansiktsdrag förändras på ett särskilt sätt när hon berättar om barnens skador i själ och kropp. Sina tårar ”tappade hon” under 1980-talet, som hon själv beskriver det i boken, men nu bränner de i den skarpa blicken. Straffet pappan fick var enligt Eine Johansson långt från tillräckligt för de livslånga men han tillfogat sin lilla son.

”När mor var gammal kunde hon sätta sig och läsa runor från Kalevala och berätta från minnet. Jag förstår inte hur det gick till.”

Utanför lägenhetens fönster faller mörkret och vi slår oss ner i sofforna igen, efter en kort kaffepaus vid köksbordet. Vi kommer in på boken, Eine Johanssons fantastiska minne och hur hon använt både detta och sitt språk i arbetet. Minnet menar hon är en nödvändighet att träna upp som utredare. Att minnas detaljerna som kan spela roll långt efter att de har noterats, då allt faller på plats. Att kunna skriva ordentligt är också en viktig del av jobbet anser hon. Läshuvudet tycks ha växt fram redan i Finland. En scen från boken som etsar sig fast är den när Eine Johansson som barn sitter på golvet i familjens trånga boende. Hon försöker koncentrera sig på läxor när något av syskonen misslyckas med att kliva över henne. Pennan, som hon har i munnen, åker upp i gommen. ”Efter en stund slutade blödningen och allt blev bra. Det var sånt som hände i trångboddheten.”

På inspektörsutbildningen som Eine Johansson gick 1967 var hon den enda kvinnan av 19 deltagare.

Alla syskonen fick med sig språket från hemmet menar Eine Johansson och tillskriver sin mor, Alma, hedern.
– Finnarna har en kultur som de utövar fortfarande. När mor var gammal kunde hon sätta sig och läsa runor från Kalevala och berätta från minnet. Jag förstår inte hur det gick till.
Hon plockar ner en vacker upplaga av det finska nationaleposet ur bokhyllan och rör försiktigt vid sidorna. Själv måste Eine Johansson träna på finskan för att den ska flyta, men när jag frågar henne vilket språk hon tänker på så svarar hon att det nog är på både svenska och finska.

Efter sin pension, året efter Börjes död, gick hon in i mörkret ordentligt.

De sista åren på jobbet hårdnade kampen. Vi är tillbaka i den där korridoren, där hon placerades för sig själv. Gamla kollegor refererar till henne som en god arbetskamrat. Men hennes väg kantades av sådant hon upplevde som diskriminering från högre ort. Vid två olika tillfällen har hon också tillerkänts skadestånd för diskriminering.  Efter sin pension, året efter Börjes död, gick hon in i mörkret ordentligt. I boken redogör hon kortfattat för ett allvarligt självmordsförsök från vilket hon räddades av en ”rådig väninna”. ”Någon styrde mitt liv till något bra”, skriver hon också.

Att ha fått skriva ”Finnkärringen”, som blev klar 2014, har varit viktigt för Eine Johansson.
– Jamen herregud, det här året har jag fått tömma ur mig, säger hon och räknar till 51 olika tillfällen då hon fått komma ut och prata om boken för föreningar och liknande.
Allt finns där och hon bär en stark önskan om att den ska bli läst. Lite besviken är hon över att inga polisföreningar har visat intresse för att hon ska komma och prata om den.
– Inte en enda.

Innan vi skiljs åt visar hon mig alla klipp som hon sparat från sina år som pionjär i så många olika sammanhang. Som kvinna och ordningspolis och i facket. Och som idrottare. En ung Eine i kikar ut från flera lagfoton och på sjuttiotalet lyckades hon dra ihop ett damlag i Korpen och dessutom vinna en fotbollscup. Hennes dåvarande chef hade lovat att ta på sig nattmössa om hon lyckades med bedriften, vilket han också snällt gjorde i samband med att segern firades. Många rubriker vittnar också om den kamp hon alltid fört för ökad jämställdhet i en värld som tillhört männen

”Gud bevare oss från kommunal polis.”

På frågan om hur hon ser på sin gamla arbetsgivare idag rynkar hon ögonbrynen lite bekymrat. Kontakten med allmänheten, som varit så viktig i hennes arbetsliv, finns inte alls på samma sätt menar hon. Visst har hon under intervjun skrattat åt gamla polisers bristfälliga utrustning. Hon har avslöjat att hon bar byxor trots att kvinnorna enligt reglerna skulle bära korta och opraktiska kjolar och hon har visat med hela kroppen hur omöjligt det var att göra ingripanden i långkappa. Och så det där med att utredarna fick hålla med bil själva.
– Men i dag, som det rasslar och klirrar om dem.

Hon har också noterat att utredningsarbetet har tappat i status och kan på sätt och vis förstå det.
– Det är för stressat. De tar sig inte tiden att sätta sig in i ärendena ordentligt, något man måste göra.
Eine Johansson tycker också att Polisen som organisation borde ta mer lärdom av historien. Som exempel lyfter hon att kommunal polis mellan varven kommit på tal igen.

– Gud bevare oss från kommunal polis, säger hon.
Själv tycker hon förstatligandet var bland det bästa som hänt. Den senaste omorganisationen däremot tycker hon inte verkar helt genomtänkt.
– Jag har en liten framtidsvision om en kommitté som jobbar med förändringsarbete utifrån hur det har varit tidigare. Och som har ett längre perspektiv framåt. För det där med framförhållning, det har vi alltid varit dåliga på, säger Eine Johansson.

Ett elevarbete från grundutbildningen, som är ett avtryck av Eines egen knutna näve, har blivit som en symbol för hennes kamp och har stått på hennes skrivbord i många år. Foto: Emma Eneström