ANNONS:

 
Polistidningen nummer 4, med Django på omslaget, delades ut runt 7 september. Nummer 5 kommer cirka 19 oktober. Komplett ugivningsplan finns här.
 
 
 

Lenas ledare

"Ingen ska behöva tystna på grund av rädsla"

Lena Nitz, ordförande

 
 
 
 

NYA ARTIKLAR

 

Arkiv

Foto: Anna-Karin Nilsson

En stund på jorden

Publicerad 2018-06-15

Aktuellt -Jag trodde att jag aldrig skulle bli glad igen, men det ligger liksom inte för mig att vara deprimerad.

Mer om Sandra

Namn: Sandra Piedrahita
Ålder: 45 år
Bor: I Ösmo strax norr om Nynäshamn
Matlagningsintresserad: Sandra älskar att laga mat och beskriver sig själv som något av en köksfascist. Hon är noga med råvarorna och har en egen liten köksträdgård. Hon älskar också att gå i skogen och plocka svamp.

Hemma hos Sandra Piedrahita pågår livet för fullt. En liten tröja med bilar på fladdrar på torkvindan. Leksaker ligger utspridda på gräsmattan, lämnade på barns vis mitt i steget. Schäferhundarna Daisy och Maxi står i ett fönster och skäller noggrant ut alla hundar som har fräckheten att passera på vägen utanför. Det är inte så många, för det röda huset ligger vid vägs ände. Här bor poliserna Sandra och Göran, deras två pojkar Kevin och Leo plus ett gäng djur. Huset står också öppet för tre utflugna barn, som ofta hälsar på, och här finns också Sandras mamma i ett eget litet hus på tomten.
Här vill Sandra Piedrahita dö.

Sandra har varit polis sedan 2004. Innan dess var hon förskollärare, men det blev för otillfredsställande, med små resurser och stora barngrupper. Hon ville fortsätta arbeta med människor och hennes fostersyster och nära vän gick polisutbildningen. I många år jobbade Sandra inom trafiken och utredde drogrelaterade trafikbrott. Det engagerade henne. Hon är ganska upprörd över att trafikpoliserna inte längre får vara de specialister de en gång var.
– Vi var så stolta över vår nollvision, var är den nu?

Men Sandra har också närt en dröm om att bli kriminaltekniker och i november 2016 blev den sann. Hon var lycklig över tjänsten, men så väldigt trött. Magen krånglade.
– Jag hade haft influensa och varit rejält dålig så jag trodde det hade blivit någon komplikation efter det.
Så var det inte. Efter många turer och slutligen en operation visade det sig i stället vara en elakartad tumör, stor som en apelsin, i ena äggstocken.

Tjugonde september förra året hade en kämpig cellgiftsbehandling tagit död på cancern i Sandras kropp.  Hon åkte till Kreta med sin mamma och gemensamma vänner. Energin återvände och hon berättar att hon ville börja springa, fast hon kanske inte direkt löptränat innan.
– Men redan i november blev jag liksom tröttare och tröttare.
Hon hade blodbrist och fick transfusioner, men orsaken kunde ingen hitta.

– Första december började jag jobba 25 procent.  Jag ville ju så gärna jobba, men jag kommer ihåg de där trapporna på jobbet och hur det kändes som att jag aldrig skulle orka gå upp.
Det gjorde ont i magen också. Sandra kommer ihåg att hon var på ett pass på Friskis och Lalehs ”En stund på jorden” spelades.
– Jag höll på att börja gråta på passet. Jag visste ju att om den här cancern kommer tillbaka så är det kört.

Först var den svår att upptäcka, tumören som ligger som en matta på insidan av höger höftben. Men till slut hittades den med hjälp av magnetröntgen.
– Jag hamnade i källaren ordentligt kan man säga. Man får ju nästan som panik.
Sandras mamma tittar in. En pigg sjuttiofemåring, just hemkommen från ett Friskispass. Hon sätter sig vid köksbordet en stund.
– Du var starkare än vad jag var, säger hon till sin dotter om tiden efter beskedet.
Att se sitt barn gå före är det svåraste hon kan tänka sig. Men så kisar hon lurigt och påminner om att hon har lite krångel med hjärtat.
– Så jag kanske hinner först i alla fall.
-Jag hade ju inte varit så stark om inte du funnits här, säger Sandra.
– Vi är tvillingsjälar jag och mamma, säger hon. Att ha henne nära nu är guld värt.

”Jag tror också att jag kommer att finnas kvar kring dem jag älskar på något sätt. Det gör det nog lättare.”

Sandra säger sig veta att de har levt flera liv tillsammans förut. Precis som hon och yngsta sonen. För någon som tror på reinkarnation så är det där med att skiljas åt tillfälligt och en del av något större.
– Jag tror också att jag kommer att finnas kvar kring dem jag älskar på något sätt. Det gör det nog lättare.

Sandra förblev inte i den där källaren så länge. Det är bara några månader mellan beskedet och den här soliga dagen. Hon ser pigg ut, med fräknar och rosiga kinder, trots att helgen efter de senaste cellgifterna var tuff.
– Jag trodde att jag aldrig mer skulle bli glad, men det ligger liksom inte för mig att vara deprimerad.
Kanske har det att göra med att hon en gång faktiskt gjorde den så kallade sinnesrobönen till sin livsdevis. ”Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”

Hon tänker på döden varje dag, säger hon, men vaknar inte längre upp med den där sekunden av att ha glömt allt, för att sedan övermannas av sorgen. Så som det var i början.
– I går låg jag och vilade och hörde barnen skratta i badkaret, sådana stunder är jag ledsen att jag inte kommer att få vara med och uppleva.

– Kevin frågade här om dagen om det hade gått tre månader, om jag skulle dö nu. Det är svårt för barnen det där med tid, säger Sandra.
Men hon har mer än tre månader. Sjukvården är inte så benägen att ange tid, men efter påtryckningar från maken Göran har läkaren sagt att tre år är bra.
– Det lugnade honom. Han vill ha något att förhålla sig till.
Alla runt Sandra hanterar det som händer på olika sätt, men de är öppna om det i familjen och Sandra tycker inte att det har varit svårt att möta andra människor heller.
– Vi har inte så många ytliga vänner. På jobbet har de varit jättebra och jag träffar dem ibland.
Av sina gamla arbetskamrater har hon också fått blommor och nu senast ett presentkort som hon och familjen kan gå på Kolmården för.

All omsorg från kollegorna får henne att känna sig uppskattad och saknad på jobbet.
– Eller så kanske jag har varit ett pain in the ass, säger hon och skrattar.
Kanske ligger det något i det. Hon beskriver sig själv som en person som inte går och lider i det tysta utan säger till på jobbet om något är fel. Hon styr upp saker. Precis som hon gör nu i sin sjukdom.
– Jag har alltid haft en ganska bra självkänsla och varit tydlig med vad jag tycker.

”Jag älskade verkligen att jobba som polis och jag hade så gärna velat få fortsätta som kriminaltekniker.”

Att inse att hon inte kommer att jobba mer har varit tufft. Beslutet att bli polis är det bästa hon tagit i hela sitt liv.
– Ja, förutom att skaffa barn då, säger hon.
– Jag älskade verkligen att jobba som polis och jag hade så gärna velat få fortsätta som kriminaltekniker. Men det gick ju liksom inte …

Något annat Sandra har fått släppa är sitt politiska engagemang. Hon är något så ovanligt som en polis som är vänsterpartist.
– I grunden är jag väl sosse, men Socialdemokraterna är inte Socialdemokraterna längre, tycker jag.
Vi konstaterar att de flesta kollegorna nog står betydligt till höger om henne själv och Sandra säger sig ha svårt att förstå hur en statligt anställd kan rösta på partier som vill sänka skatten. Trots det har hon inte varit med om något dåligt bemötande på jobbet för sina åsikters skull.
-Vi har haft intressanta diskussioner. Visst kan det bli lite tröttsamt att vissa kopplar ihop vänster med AFA, men jag har ju aldrig varit någon aktivist. Det kanske låter torrt, men jag gillar verkligen det parlamentariska arbetet.

Vi går ner mot tågspåret som ligger en halv åker från huset. Här passerar tåget mot Nynäshamn och Sandra har bergkoll på tabellen. På andra sidan järnvägen finns gott om skog att ströva i. Den svarta schäfern Maxi får följa med och han tittar lite förvirrat på matte när hon, på fotografens order, rör sig i olika riktningar. Han är tio år och har den äldre hundens kompakta tyngd och pondus. Sandra skrattar och säger att han allt blivit lite tjock.
– Jag kan finna lite tröst i att vi nog har ungefär lika länge kvar, jag och Maxi.
Sandra har alltid varit glad i djur och hushållet rymmer, utöver hundarna, även två hönsgårdar och ett hungrigt och mycket socialt marsvin vid namn Bulgur. Hos Sandras mamma bor också två katter.

Innan vi skiljs åt visar Sandra hur fint det har blivit i yngsta pojken Leos rum. Första gången Polistidningen var på besök var det alldeles kalt och renovering pågick. Sandra förklarade att det var en sådan sak hon ville skulle bli klar, innan hon blev för trött.
– Göran är bättre på att få saker gjorda utomhus. Han vill vara ute, säger hon.
Nu finns här en loftsäng som Leo sover nästan hela nätterna i och en byrå med Bamsemotiv. Ombonat och mysigt.

Trots att Sandra är ett stort fan av listor har hon ingen bucket-list. Inga stora äventyr hon känner att hon inte vill missa. Hon planerar några resor till solen med nära och kära, bland annat för att fira hennes och Görans bröllopsdag. Sandra säger att hon har haft ett bra liv och det hon vill ta vara på nu, när hon inte kan utöva sitt yrke längre, är tiden med familjen. De listor som finns handlar mest om det praktiska. Hennes tre äldsta barn hade Göran med sig från ett tidigare äktenskap. De förlorade sin biologiska mamma i cancer för sex år sedan och Sandra har adopterat dem. De två yngsta barnen är familjehemsplacerade hos Sandra och Göran, sedan de var tre respektive sex månader gamla, och även om de numer också har vårdnaden om barnen så vill de förbereda så väl som möjligt för att de till exempel ska omfattas av Sandras livförsäkring.
– Jag har också börjat dela ut mina smycken. Det känns liksom roligare än att det ska delas upp sedan.

Vi kommer in på begravningen, som Sandra planerade redan i det där panikartade första stadiet. Hon ville underlätta för alla andra. Ingen kyrka och ingen grav kommer det att bli. Sandra vill placeras i en minneslund och framför allt vill hon att alla samlas och gör något trevligt tillsammans när jordfästningen är över. Jag undrar om det innebär att det inte blir någon musik, men det tänker sig Sandra att det ska bli. Lalehs ”En stund på jorden” finns med på Sandras spellista. Barnen ska också ska få göra spellistor. Leo, fem år, har redan bestämt sig.
– Who´s bad, med Michael Jackson, det är Leos låt till begravningen, säger Sandra.

Vad vill du ska finnas kvar efter dig, förutom att det ska vara praktiskt ordnat?
-Att barnen känner min kärlek, att de ska känna sig älskade av mig även när jag inte är här längre. Också Göran, min fantastiska livskamrat.
– Jag har sagt att jag kommer att finnas här hos honom.