ANNONS:

 

På Twitter

 

Lenas ledare

Tillsammans är vi som bäst
Lena Nitz, ordförande
 
Polistidningen nummer 5 delades ut runt 19 oktober. Nästa nummer når brevlådorna 7 december.Komplett ugivningsplan finns här.
 
 
 
 
 
 

Arkiv

Trots allt

Publicerad 2018-06-15

Krönikan Jag skulle hellre sätta en kula i skallen än en dekal med texten ”Carpe diem” på väggen hemma. Frid över er som inte är som jag. Med detta sagt känner jag ändå att det senaste året lärt mig en hel del om att fånga dagen.

En solig vårdag förra året small det till. Vi var i Dalarna, S skulle kliva ur bilen för att se till sina föräldrars grav. Hon hann halvvägs upp ur bilens framsäte. Och där blev hon hängande, över den öppna bildörren, i vad som kan vara den längsta minuten i vår familjs historia. Det var en stroke, fick vi veta några timmar senare, en, eller möjligen två. S kunde inte prata, inte röra sig, paniken lyste ur ögonen och kroppen var spänd som en stålfjäder. Ur munnen kom bara läten, inga ord. Hon var livrädd. Jag var livrädd. Barnen, i baksätet, var livrädda. Vi insåg alla att S i den stunden kunde ha tagit ner skylten för gott.

S dog inte. Hon överlevde, och hon fick behålla förmågan att tala, gå och röra sig precis som förut. Jag är evigt tacksam för det. Allt blev däremot inte som förut. Det är lätt att fastna i klyschor när man ska beskriva sådant här, men man kan lugnt säga att livet förändrades. Radikalt. Nu lever S med ett dolt handikapp, kallat hjärntrötthet, som kanske eller kanske inte går över med tiden. Ingen vet. Nu har vi bra dagar, och dåliga dagar. De bra dagarna är mycket som förut, S tar hand om växterna eller gosar med barnen i soffan, vi åker på utflykter på helgen eller röjer i källaren. Sådant som jag föreställer mig att alla barnfamiljer gör.

De dåliga dagarna ligger S för ankar, barnen klättrar i mast och tåg, och jag håller bara nätt och jämt huvudet över vattenytan. För att använda sjötermer. Glömde jag nämna att jag gick på grund i somras? Gick in i väggen är ett märkligt uttryck, utbränd likaså. Utmattningssyndrom står det i journalen. Totalt jävla mörker skulle jag vilja kalla det. Kroppen slår ifrån när skallen inte orkar mer. Om jag har lärt mig någonting är det att sjukdom kan se så olika ut för olika människor. Jag berättar bara om mina och S upplevelser. Däremot har jag förstått att vi är många som delar erfarenheter av ohälsa. Och att det inte är fel på oss, egentligen.

Vad är det som gör att vi fortsätter då? Att vi inte ger upp? För mig är det barnen. De säger åt oss att fortsätta, inte genom att faktiskt säga något. Men genom att envist och enträget växa och utvecklas, varje dag. De lär sig cykla, de passerar 125 centimeter i längd eller storlek 31 i skor. De lär sig nya bokstäver, frågar om allt mellan himmel och jord och sjunger ”Sankta Lucia, skänk mig en tia” i maj månad. Genom att skratta och busa, räta upp ryggen och hålla hakan högt visar barnen oss hur man lever när vi själva glömt bort.

S och jag oroar oss för ekonomin, stressar mellan jobb, dagis och skola och handlar, tvättar och städar. Men det är inte förrän jag släpper taget, ger mig hän åt ungarnas lek, låter mig brottas ner, lägger mig på rygg i lekparken och tittar på molnen, som jag verkligen lever. Carpe fucking diem.

Johan Svanestrand
polisinspektör
LPO Södermalm