ANNONS:

 

På Twitter

 

Lenas ledare

Tillsammans är vi som bäst
Lena Nitz, ordförande
 
Polistidningen nummer 5 delades ut runt 19 oktober. Nästa nummer når brevlådorna 7 december.Komplett ugivningsplan finns här.
 
 
 
 
 
 

Arkiv

Foto: Håkan Andersson Spåren efter den så kallade Nötbergsbranden två kilometer sydväst om Huskölen där Håkan Andersson bor.

Då elden spred sig

Publicerad 2018-09-05

Aktuellt Brandröken har lagt sig men helikopterljud fyller fortfarande Håkan Andersson med obehag. Som polis satt han med i räddningstjänstens stab då hembyn hotades av sommarens lågor.

Håkan Andersson är polis och skyddsombud i Sveg, Härjedalen. Sex mil söder om centralorten bor han i den lilla byn Huskölen med anor från 1600-talet – en plats som blev riksbekant under sommarens skogsbränder. Den 20 juli evakuerades Håkan Andersson samt grannarna då elden närmade sig.

Hanteringen av brandkatastrofen komplicerades, enligt Håkan Andersson, av att Huskölen ligger på andra sidan länsgränsen i förhållande till bränderna – i Jämtlands län, Härjedalens kommun och samtidigt i landskapet Hälsingland.
– Som evakuerad upplevde jag själv problemet med att informationen inte passerade länsgränserna, vi fick ingenting veta.
Håkan Andersson beskriver en dramatisk situation. Mitt i natten knackade personal från räddningstjänsten på dörren. De boende fick lämna uppgifter om person- och telefonnummer. För familjen Anderssons del återstod att ta sig till en släktings hus några mil bort, där de kunde stanna kommande vecka.

I efterhand har han försökt klarlägga vem som fattade beslutet om evakuering – utan att lyckas.
– De som knackade på hade räddningstjänstens kläder, längre har vi inte kommit.
Själv betraktar Håkan Andersson förloppet som typiskt då kommunikationen inte fungerar riktigt. Han nämner bland annat att Polisen upprättade tre staber.
– I efterhand har jag påpekat att vi när vi nu har en enda myndighet också borde ha en enda en stab i sådana här situationer.
Efter en vecka fick Huskölenborna komma tillbaka till sina hem och förstod att de haft tur jämfört med många andra.
– Vi hade pratat om hur det skulle vara om skogen brunnit ner, om vi ens ville återvända då, säger han och fortsätter:
– Men Ljusnan fungerade som en naturlig brandgata. Bybornas skog klarade sig medan det brann en knapp kilometer bort.

Håkans hustru var tidigare skogsägare men har nu avvecklat sitt skogsinnehav, så han förstår hur mycket känslor man har för sin skog, jakten och friluftslivet. Och i skrivande stund är det dags för älgjaktpremiär, något som Håkan Andersson ser fram mot med blandade känslor. Dels är han glad över att byns egna marker – där han själv jagar – klarade sig, dels lider han med grannarna som är mindre lyckligt lottade.
Han är inte rädd för bränder kommande år och själva evakueringen tycker han gick bra.
– Vi hade ju levt länge med röken, man var psykologiskt förberedd.
Men upplevelsen som sådan har satt sina spår. Under evakueringen trängde sig tankar om vad det skulle finnas att komma tillbaka till på. I efterhand upplever han stress då han hör helikoptrar, de är numera förknippade med minnen av eld och ovisshet.
– Jag har funderat på barn som flyr hit undan krig, jag förstår hur skör tillvaron kan vara om man bär på sådana minnen. Om jag reagerar på helikoptrar kan jag ju föreställa mig hur de upplever det, säger Håkan Andersson.