ANNONS:

 

På Twitter

 

Lenas ledare

Tillsammans är vi som bäst
Lena Nitz, ordförande
 
Polistidningen nummer 5 delades ut runt 19 oktober. Nästa nummer når brevlådorna 7 december.Komplett ugivningsplan finns här.
 
 
 
 
 
 

Arkiv

Förskolans sak är vår!

Publicerad 2018-09-03

Insänt Den nionde september är det dags att knata iväg vill vallokalen och avlägga sin röst och det har väl knappast undgått någon att det parlamentariska läget efter valet förmodligen kommer att vara öppnare än någonsin. Därför är varje riksdagsplats viktigare än någonsin och partierna kommer att göra sitt yttersta för att locka väljare med löften som de tror att väljarna anser vara viktiga.

Ett sådant löfte är fler poliser och detta beror dels på hur brottsligheten har utvecklats i Sverige de senaste åren och dels hur Polisförbundet genom ett långsiktigt och idogt arbete har lyckats föra upp Polisens villkor och ersättning (eller bristen på densamma) på agendan. Kort sagt är vi med på banan även om man får ta politikerlöfte under en pågående valrörelse med en nypa salt.
Men även om vi har lyckats med vårt opinionsarbete finns det flera andra yrkeskategorier som inte riktigt är där vi är ännu och som är i lika stort behov av en uppvärdering av sitt yrke och/eller en löneförhöjning för att göra sitt yrke attraktivt igen. Här finns de flesta samhällsbärande yrkena (till exempel lärare, sjuksköterskor och socionomer) representerade och det har väl inte undgått någon att det finns/kommer finnas en skriande brist på arbetskraft inom just dessa yrken.

Min sambo är förskollärare och därigenom har jag fått upp ögonen för deras ansträngda arbetsmiljö. Trots att hon själv är ganska tillfreds med arbetsmiljön på just sin arbetsplats är det långt ifrån hur många av hennes kollegor upplever det. Jag har läst en hel del på Förskoleupprorets Facebooksida, #pressatläge, där många förskollärare vittnar om en arbetsplats som i många fall kan beskrivas som kaosartad. Många beskriver en vardag där de låser in sig på toaletten och gråter men ändå kämpar vidare på grund av en stark pliktkänsla och vetskapen om att om de går hem blir det ännu värre för kollegorna.

Barngrupperna är oftast på tok för stora och pedagogerna är alldeles för få. Man brukar säga att det ska finnas tre pedagoger per barngrupp under dagen men när man räknar bort möten, planering, utbildning samt raster är de enbart full styrka ett par timmar före och under lunch på en elvatimmarsdag. Skolverket rekommenderar en gruppstorlek på 9-12 barn för de yngre och 12-15 barn för de äldre. Men eftersom detta enbart är en rekommendation är den i princip verkningslös och det är snarare regel än undantag att gruppstorleken överstiger rekommendationen med fem barn eller fler. För att få bukt med detta behöver rekommendationen bli lag samt att det måste införas ett tak för antalet barn per pedagog.

Tilläggas kan att det, som i samhället i stort, finns barn med särskilda behov som behöver mer stöd i sin utveckling och således kräver mer av personalen. Ibland finns det resurs att tillgå men allt som oftast är det upp till pedagogerna att hantera dessa barn inom befintliga ramar. Förutom att dessa barn kan uppleva en stor grupp som väldigt stressande, har de oftast ett mycket större behov av stöd. Men om personalen lägger mer tid på dessa barn hinner de inte se alla de andra barnen (något som de har svårt att hinna med ändå).

Frågan är då varför vi poliser ska bry oss om detta? Har vi inte tillräckligt med egna problem? Jo, det har vi men det finns två anledningar för oss att lägga särskild vikt vid förskollärarnas arbetssituation. Den första anledningen är att även poliser har ett intresse av att förkolan är bra eftersom de flesta av oss har små illbattingar som vi proppar in i denna miljö 40 timmar i veckan under några år och man vill ju att ens barn ska ha det bra och utvecklas till trygga, empatiska människor med goda förutsättningar för sitt fortsatta lärande i skolan. Detta är ju ingen större överraskning för vilken förälder vill inte att sitt barn ska ha bästa möjliga start i livet? Den andra anledningen är just vad som händer om förskolan inte är välfinansierad och välbemannad. Barngrupperna blir större, antalet pedagoger blir färre och lokaler och material blir undermåliga. Detta i sin tur leder till att barnen inte blir sedda, hörda och bekräftade i den utsträckning de behöver och de barn som är i extra stort behov av hjälp får inte det utan hämmas i sin utveckling och i vissa fall riskerar de att hamna på fel sida om lagen.

Numera är det ingen kontroversiell åsikt att det redan i förskolan går att se vilka barn som riskerar att bli Polisens framtida kunder, och man behöver inte leta allt för länge i artiklar, undersökningar och avhandlingar för att få stöd för denna tes.

Kort sagt är varje barn i riskgruppen som får rätt hjälp och stöd i förskolan en tonåring/vuxen som vi inom Polisen inte behöver ta hand om tio-femton år senare. Att förskolan prioriteras är minst (om inte mer) lika viktigt som att Polisen prioriteras.

John
IGV Göteborg