ANNONS:

 
 
 

På Twitter

 

Ordförandeord

Avlasta våra kollegor nu
Lena Nitz, ordförande
 
 
 
 
 
 

Arkiv

Vissa saker förändras aldrig …

Publicerad 2018-09-21

Krönikan Polisen är en märklig organisation. När jag bytte arbetsgivare 2015 möttes jag av idel hejarop från mina kollegor. ”Jag önskar att jag också kunde göra detsamma,” var en inte helt ovanlig kommentar när jag berättade att jag skulle sluta. Nu är tanken att jag ska skriva en text om hur det är att komma tillbaka till Polismyndigheten, för sedan några månader tillbaka är det precis det jag har gjort. Jag har kommit tillbaka. Till en annan funktion och med andra arbetsuppgifter än när jag lämnade, men tillbaka som polis. Tillbaka till att alltid ha tjänstelegitimationen i fickan, tillbaka till att på fester och sammankomster få frågor om polisen och ibland få stå till svars för upplevda eller faktiska tillkortakommanden från polisens sida.

Jag deltog en gång i ett samtal med Gunno Gunnmo just om vad det innebär att vara polis. Gunno sa något i stil med att ”De flesta yrken har man. Polis är man, även på ledig tid. Till och med enligt lag”. Jag tycker nog att Gunno i det avseendet har en rejäl poäng.

För min egen del var det flera saker som vägde in i beslutet att komma tillbaka. Förändringar i privatlivet var en stor del, men jag saknade också just det Gunno pratade om, att vara polis. Och kollegorna. Världens bästa kollegor.

Jag gjorde mitt första pass i radiobil på studentkommenderingen i somras. En kollega skrev på Twitter att ”Det kommer ta tio minuter, sen är det igång och allt är som vanligt igen”. Underförstått att topplocket skulle ryka inom tio minuter. Jag kan stolt meddela att det tog nästan två timmar innan ”allt var som vanligt igen”. De första veckorna försökte jag åka mycket radiobil, även om det inte är en självklar del i den funktion jag nu innehar. För mig är det viktigt att behålla känslan av hur det är att jobba ute, och jag vill ha ett kontaktnät ute i radiobilarna. Jag fick under dessa veckor flera kramar och kommentarer om att jag var tillbaka från personer som ”förekommer hos polisen sedan tidigare”, det var roliga och lite surrealistiska återseenden. Vissa saker förändras aldrig, inte ens när man jobbar som polis.

En sak som dock förefaller ha ändrats är den klassiska ”polis-kebaben” på fredagar. Och innebandyn vars enda regel går ut på att man aldrig får ta bollen med handen. Dessa företeelser har visst ersatts av Nocco, proteinshakes och Crossfit. Vad fan hände där liksom? Hur länge var jag borta?

När jag klev in på utsättningen på studentkommenderingen satt där ungefär 25 personer. Jag kände igen tre av dessa. Där har vi ytterligare en förändring. Jag är inte säker på att den är enbart av godo.

Tobias Virolainen
före detta ombudsman,
nu handläggare IGV/BF,
Regionkansli Bergslagen