ANNONS:

 

På Twitter

 

Lenas ledare

Tillsammans är vi som bäst
Lena Nitz, ordförande
 
Polistidningen nummer 5 delades ut runt 19 oktober. Nästa nummer når brevlådorna 7 december.Komplett ugivningsplan finns här.
 
 
 
 
 
 

Arkiv

”För du är väl polis?”

Publicerad 2018-10-17

Krönikan Minnet av hur det började är sorgligen insomnat och finns inte längre med oss – det var länge sedan jag gjorde mitt första reportage i Polistidningen. Det kan ha handlat om Kongo. Kanske om insatsen vid en mc-träff i Blekinge (jo, en advokat som företrädde en i sammanhanget mycket profilerad intressegrupp hörde av sig). Eller Frontex och gränsbevakningen i södra Europa? Något om ridande fjällpoliser i Funäsdalen? Då jobbade jag som frilans, sedan har jag under flera år varit anställd av Polistidningen. Nu är jag frilans igen.

Ingenting har hänt, samtidigt har allt förändrats. Länge skrev jag från hemmakontoret i Malmö – en avancerad garderob med utsikt över Öresund och ett fjärran Köpenhamn.

”Stulna kängor i Kinshasa. En plats där så många saker kan gå, och gick, illa att kängorna inte borde vara möjliga att komma ihåg i eländeskonkurrensen.”

Nu skriver jag istället med utsikt över Östersund och utanför fönstret syns en norrländsk barrskog. Det faller tidig blötsnö och i skrivande stund har det gått några veckor sedan valet. Det känns som ren filosofi att fråga sig var styret ska hamna. Vem ska till exempel bli justitieminister? Den politiker som oftast är att förhålla sig till för den som sysslar med det jag gör. Samtidigt faller ljuset på tjänstemännens agerande och på institutionernas skick. Klarar de att hantera den otympliga dödvikten av politik i obalans? Håller bygget? Liknande frågor ställdes nyligen i USA och det råder delade meningar om vad svaret blev – och om vi måste undra detsamma här i Sverige. Kanske är det mesta löst sedan länge då denna text går i tryck. Eller inte. Men upplevelsen här och nu är att jag inte kommer ihåg att det var så här förut.

Å andra sidan är det ofta mindre händelser som avtecknar sig tydligast i minnet: Den mycket kände polisprofessorns grandiosa vrede, tänd av en granskning. Den gången blocket försvann och jag skrev en intervju på baksidorna av två snusdosor. Stulna kängor i Kinshasa. En plats där så många saker kan gå, och gick, illa att kängorna inte borde vara möjliga att komma ihåg i eländeskonkurrensen. Vad som hände när jag åkte till Umeå istället för Luleå. Och hur det kändes då alla trodde att jag var polis. Det har i och för sig inträffat vid flera tillfällen, att jag följt poliser som efter en halv dags öppet berättande om yrkets utmaningar frågar: ”För du är väl polis?”

Men i Nya Zeeländska Wellington var det annorlunda. Jag skulle skriva om hur kåren i vårt spegelland använder elchockvapen. Min förekommande kontaktperson försåg mig med en likadan väst som han själv bar. Upplevelsen var speciell. Oupphörligen sökte de förbipasserande ögonkontakt, dröjde kvar och slog bort blicken. Eller fortsatte att stirra. En människoflod av helgfirare förhöll sig till en jetlagad svensk journalist och trodde att han var polis.
Någon är aggressiv, en annan glatt leende, men samtliga noterar dig. Sent på kvällen då allt var slut var jag också slut, slut av anspänningen det innebar att hela tiden synas.

Jag glömmer det aldrig. Alla som har ett utifrånperspektiv – journalister, politiker och andra intressenter – borde av försynen prövas lite lättsamt som poliser, om så bara för några timmar.