ANNONS:

 

På Twitter

 

Lenas ledare

Tillsammans är vi som bäst
Lena Nitz, ordförande
 
Polistidningen nummer 5 delades ut runt 19 oktober. Nästa nummer når brevlådorna 7 december.Komplett ugivningsplan finns här.
 
 
 
 
 
 

Arkiv

Foto: Anna-Karin Nilsson

”Hur mäter man
att ingenting händer?”

Publicerad 2018-10-18

Aktuellt Han har tagit paus från att ”bära hinkar och släcka bränder”. Som chef för nyinrättade Centrum mot våldsbejakande extremism ser Jonas Trolle fram emot att få bottna. 

Mer om jonas trolle

Ålder: 46 år
Fritid: Evighetsmekar med en gammal Citroën som han kallar bilen från helvetet. ”Men den är väldigt vacker”
Han skriver också på en tredje bok efter boken om Kapten klänning (2014) och romanen Bröder (2017).
Gick polisutbildningen 1995
Bor: med fru och barn i Haninge, nära Drevviken. Familjen åker mycket skidor och har nyligen blivit med kajaker.
– Min fru har bestämt att vi ska börja paddla.

-Varför är du så jävla ful?
Jonas Trolle tror han gick i mellanstadiet när en äldre kille stoppade honom i korridoren och ställde frågan.
– Är man smart kanske man tittar ner i backen och går vidare, men jag började svara honom. Något om att det förmodligen beror på mina föräldrar och på gener och så. Då fick jag stryk.
Jonas Trolle säger sig alltid ha varit benägen att sticka ut hakan. Det har lett till slagsmål när han var yngre och till viss inre oro i vuxen ålder. Nu är det inte längre någon som slår honom och oron har minskat avsevärt om man får tro honom själv. Vi får anledning att återkomma till det.

Det är Jonas Trolles första vecka på jobbet när Polistidningen hälsar på. Kollegorna försvinner in i ett möte som han råkat dubbelboka med intervjun. Ingenting har riktigt satt sig än. Lokalerna ligger i Solna. Bor man i Haninge ligger det inte det särskilt bra till. Brottsförebyggande rådet,Brå, som Centrum mot våldsbejakande extremism hör till, ligger mitt i stan. Själv hade han inte ens reflekterat över var enheten han skulle leda fanns rent geografiskt.
– Jag frågade Morgan Johansson* på väg från presskonferensen och tänkte väl att oj då, när han sa att det var här.

Det är alltså inte läget som gör det nya jobbet attraktivt. Han upplever sig inte heller vara färdig med livet som polis. Snarare tycker han att jobbet som tillförordnad biträdande lokalpolisområdeschef på Södermalm i Stockholm varit det roligaste han haft.

Genom ett regeringsbeslut får han behålla sin polisbricka och är tjänstledig de fyra år förordnandet gäller.
– Jag är 50 år när det här förordnandet går ut. Sedan kanske jag är färdig med att vara chef.
Enligt honom själv ser han inte arbetslivet som en stege där man nödvändigtvis klättrar uppåt. Tillfälligheter gör att han hamnar där han hamnar.
– Det där med karriärplanering är inte min grej. Jag vill att det ska vara roligt. Det kanske inte låter klokt när man jobbar med brott, men så är det. Och jag vill känna att jag gör skillnad.

”Multidisciplinärt, vilket jävla ord va?”

Det som lockar med nya uppdraget är att få bottna i en fråga ordentligt. Att, som han beskriver det, få slippa bära hinkar och släcka bränder. I stället få jobba multidisciplinärt inom ett område.
– Multidisciplinärt, vilket jävla ord va?

Center mot våldsbejakande extremism består av en grupp med olika bakgrund och kompetens. Två poliser, förutom Jonas Trolle, och därutöver forskare, personer från socialtjänsten men också kompetens från UD finns hos den 13 man starka personalen. Tillsammans ska de stötta de som förväntas jobba med att förebygga extremismens framväxt. Det handlar bland annat om kommuner, Migrationsverket, polisen lokalt och Kriminalvården. Jonas Trolle och hans kollegor ska ta fram kunskap och verktyg, men också om att sätta frågan på agendan.
– Man får inte vara alarmistisk utan samla den kunskap som finns och försöka förstå hur man skapar ett samhälle som är tryggt.
Han medger att det kan bli svårt att visa upp resultat, då man när det gäller våldsbejakande extremism oftast bara märks när det händer något.
Än så länge är Jonas Trolles arbete i sin linda.

”Utanförskapet är en grogrund. Upplevt eller verkligt.”

Under sina år som spaningsledare på city och länskrim, men också under det senaste året som biträdande chef för lopo Södermalm, har Jonas Trolle redan stött på våldsbejakande extremism. Inte sällan i samma kriminella miljöer som man bevakar av andra anledningar.
– Det handlar ju om vad det finns för förebilder. Bor du i en förort där alla som har fina klockor och bilar är kriminella så ligger det nära till hands att vilja bli det själv.

Foto: Anna-Karin Nilsson

Så kan det enligt honom också vara med de extremistiska miljöerna också erbjuder förebilder och roller att fylla för någon som upplever utanförskap.
– Utanförskapet är en grogrund. Upplevt eller verkligt.
Jonas Trolle har varit med om att tillämpa vad han tror är en viktig pusselbit i det förebyggande arbetet. Konfrontation. Vid åtta tillfällen under ett och ett halvt år som han varit biträdande chef har hans lokalpolisområde haft ärenden där det funnits misstanke om radikalisering åt olika håll.
– Vi har valt att konfrontera personerna på olika sätt. Det är såklart alltid svårt att veta när facit är att ingenting hände, men jag tror att det har haft effekt.

Jonas Trolle har fått igenom att ha tjänstledigt men med bricka och befogenheter kvar under tiden som han ska leda arbetet på Centrum mot våldsbejakande extremism. En lösning som han tycker borde kunna användas av fler som är tjänstlediga för en annan tjänst inom staten.
– Då skulle man ju kunna använda de poliserna när akuta situationer uppstår. Det vore ju bra med tanke på bristen.
På frågan om Polismyndigheten är för dålig på att se till polisernas individuella kompetens och lyfta sina anställda svarar han nej.
– Vi är för otydliga med vad som är uppdraget och vad myndigheten behöver. Där har både Polismyndigheten och Polisförbundet en läxa att göra. Det finns en massa poliser med speciella utbildningar och talanger. Men om man behöver någon som kör radiobil och som kan jobba treskift? Någon som kan sitta en hel natt i en lägenhet med en person som inte mår bra eller kunna släpa fyllisar, eller utreda brott? Då måste vi kommunicera det.

”Jag är hela tiden medveten om vad som är grunduppdraget och det har alltid varit det viktiga.”

Jonas Trolle tror inte att fel människor rekryteras till Polismyndigheten, men att de som rekryteras får fel ingångsvärden. Det man behöver göra är att höja statusen på det som faktiskt behöver göras. Han tror att en högskoleutbildning kan bidra till det, men att det beror mycket på vad den innehåller. Annars kan också en ökad akademisering bidra till att de som söker sig till yrket får fel signaler om vad det handlar om, tror han.
– Alla kan inte bli chefer och specialister.

Kan det inte uppfattas som lite provocerande att någon som fått prova på spännande saker och i allra högsta grad fått användning för sina speciella talanger säger så? Att kollegorna ska vara nöjda med treskift?
– Jo, men då får de bli det. Det är tillfälligheter som gjort att jag råkat befinna mig där min arbetsgivare har haft nytta av just mina speciella talanger. Men jag är hela tiden medveten om vad som är grunduppdraget och det har alltid varit det viktiga.

På frågan om han själv skulle orka gå tillbaka till att jobba treskift svarar han att det gjorde han i somras. Dels på ett flertal pass på IG, två veckor med aspiranter och under valkommenderingen som han jobbat mycket med.
-Men jag skulle inte klara av mina yngre kollegors övertidsuttag. De jobbar på ett sätt som förkortar livet. Det är en konsekvens av att de är för få.

När det gäller ohälsa på grund av jobbet har Jonas Trolle också fått sin släng av sleven.
Han tappade fotfästet och blev sjuk, enligt honom själv som en direkt konsekvens av omorganisationen. Efter flera år på länsspan försvann hans roll som operativ chef och han blev så kallat interimsplacerad.
– Vi var flera som liksom spreds för vinden.
Han förklarar det som att arbetsuppgifterna och problemen han skulle lösa var desamma, men mandaten han hade tidigare försvann.
– Jag blev deprimerad av att det fungerade så dåligt.
Fyra månader tog det innan han jobbade igen. Då först på justitiedepartementet och senare på regionledningskansliet i Stockholm.

Nu mår han bra. Det finns mycket med omorganisationen som Jonas Trolle har synpunkter på, men han blir inte lika upprörd längre. Han sover bra. Och han försöker att inte oroa sig över sådant han inte kan påverka.
– Förut kunde jag gräma mig massor över att en reporter skrivit att jag var polisintendent när jag i själva verket var polisinspektör. Tänkte att nu tror cheferna att jag är en grandios galning. Nu känner jag mer att i morgon är det glömt.
Han får det att låta självklart och enkelt. Hur når man då dit?
– Fyra års terapi.

Jonas Trolle har haft värre saker än fel titel i lokalpressen att oroa sig för. Som på span, då det inte sällan handlade om liv och död när man valde att ingripa eller spana vidare. Jonas Trolle är kanske för allmänheten mest känd som den som ledde och skrev en bok om arbetet med att avslöja Göran Lindberg, alias Kapten Klänning. Polischefen och rektorn för PHS som höll fanan högt som jämställdhetskämpe inom myndigheten. 2010 dömdes han till sex års fängelse för våldtäkt och grov våldtäkt mot bland annat mycket unga flickor. Upplevelser från det spaningsarbetet satte sina spår. Han berättar om ett tillfälle då en ung kvinna for illa under tiden som spaningen pågick, när man med facit i hand kanske borde gått in. Att jobba med den typen av beslut hela tiden är han inte lika säker på att han skulle klara av i dag.
– Jag tror inte det. Kanske i ett ärende, men inte hela tiden.

”Arkitekterna bakom den här omorganisationen har nog anledning att inte känna igen sig.”

Angående omorganisationen tycker han att det går åt rätt håll, men trenden med att poliser slutar fortgår och det bekymrar honom.
– Poliser generellt har ju handlingskraft och löser det mesta, men arkitekterna bakom den här omorganisationen har nog anledning att inte känna igen sig.
Han syftar bland annat på de nivåer av chefer som tagits bort, vilket inte fungerat och nu ändras tillbaka. Plötsligt finns till exempel de biträdande Lopochefer som inte skulle behövas.
– Som på Södermalm, där jag jobbade, hade min chef 24 grupper under sig. Det säger ju sig självt att det inte fungerar.
Trots de brister han ser och den frustration han kan känna över myndigheten, tycks inte Jonas Trolle se sig som något annat än polis i framtiden.
– Jag drömmer ibland om ett liv där jag meckar med någon gammal bil och skriver böcker. Men det är väl inte särskilt lukrativt och på så vis är jag nog trygghetsnarkoman ändå. Dessutom är jag en social person och det skulle nog bli väldigt ensamt.

(*Socialdemokratisk inrikes- och justitieminster.)