ANNONS:

 
 
 
Polistidningen nr 1/2019 kommer runt 8 februari.
Fullständig utgivningsplan finns här.
 
 

Ordförandeord

Dags för en blocköver-
skridande polispolitik
Lena Nitz, ordförande
 
 
 
 
 

Arkiv

Hästarna har en och en halv timme i paddock varje dag och utöver det motioneras de dagligen. Tidigare hade de en vilodag i veckan, men efterhand har man kommit fram till att de mår bättre av att motioneras. Foto: Magnis Laupa

”Det är ett kall att jobba här”

Publicerad 2018-12-10

Aktuellt -Hästarna kan vara både väldigt mjuka och väldigt hårda. Det är det som gör dem så fantastiska, säger Camilla Öhman, stallchef på polisrytteriet i Stockholm.

Ljudet av hundratals hovar som trampar Stockholms gator fram är mäktigt. Framför det grönklädda Livgardet på sina rävröda hästar rider polisen Camilla Öhman på Princip tillsammans med två kollegor. Framför dem sliter två mc-poliser med att få folk att stanna, vänta med att gå över gatan eller välja en annan väg. De flesta accepterar utan protester. När kortegen närmar sig Slottsbacken fotograferar turister med sina mobiler. Det händer tydligen att stressade fotgängare, cyklister, eller till och med föräldrar med barnvagnar, försöker ta sig igenom kortegen, mellan de trampande hovarna.
– Människor har så bråttom. Här på Östermalm kan de vara lite trötta på våra övningar.
Hade det varit skarpt läge hade gatorna varit avspärrade, men på övning tar man det efterhand.

Malin på tjänstehästen Lacoste är en av rytteriet i Stockholms senaste rekryteringar. Anna Aabö på Soley har jobbat här i 19 år. Foto: Magnus Laupa

I dag iscensätts italienskt statsbesök, som ska äga rum senare under hösten. Säkerhetspolisen är inblandad och förutom K1 och polisrytteriet deltar hovstallet. Presidenten och kungligheterna kommer att färdas med häst och vagn till slottet. Ett tänkbart scenario är att något krånglar med hovstallets vagnar. De är ibland flera hundra år gamla.  Att bli stående i Slottsbacken vill man inte vara med om. Där på kullerstenarna blir det slitigt för vagnshästarnas ryggar och vagnsfästena riskerar att lossna under belastningen av de prominenta passagerarna. Allt måste flyta på. Den här morgonen används två öppna vagnar av ett enklare slag och varken poliser eller militärer är högtidsklädda. Intill en av vagnarna travar poliserna Malin och Anna Aabö. Det är första gången Malin ska vara med vid ett statsbesök. Hon sitter tryggt på sin tjänstehäst Lacoste, som är en klippa i sammanhanget, lugn och rutinerad.

”Nu har de hunnit skaffa sig idéer när de kommer hit.”

Anna Aabö, som rider på Soley, har ännu mer rutin. I 29 år har hon jobbat på rytteriet. Nu är de knappt 18 ryttare och 25 hästar. När hon började var de 37 poliser och hästarna var också nästan dubbelt så många.
– Då köpte vi unghästar, tre- och fyraåringar, och red in dem själva. Nu köper vi hästar som är fem eller sex år gamla och grundridna.
Även om det spar arbete och minskar skaderisken för ryttarna tycker Anna Aabö att det gamla sättet  var bättre, när de var präglade till polishästar från början.
– Nu har de hunnit skaffa sig idéer när de kommer hit, säger hon med ett snett leende.
Anna Aabö har inte bara tränat flera av hästarna som jobbar på rytteriet. Hon är också instruktör och har lärt upp flera av polisryttarna.

Träningen är en stor del av de ridande polisernas arbetsvardag. Miljöträning av olika slag för hästarna, som den här dagen, är en del. Men det krävs också en hel del dressyr för kondition och muskeluppbyggnad. Och som en del i att träna samspelet mellan häst och ryttare. Poliserna rider ungefär tre hästar om dagen under ett vanligt arbetspass. Instruktörer utifrån tas in regelbundet för att vässa ridningen så mycket det bara går. Det är höga krav på en ridande polis redan vid rekryteringen.
– Vi har inget utrymme för att lära någon att rida här.

Malin är i princip uppväxt på hästryggen, eller kanske russryggen, då hon växte upp på Gotland. Efter några år som polis i Skåne sålde hon sin egen häst och flyttade till Stockholm. Rytteriet har alltid varit drömmen för Malin, men resan dit blev något av en rysare. Rytteriet rekryterar bara vid vissa speciella tillfällen. Ofta är det år mellan gångerna. De var två ryttare som antogs när Malin  sökte, men hon fick från början inte lämna sitt dåvarande lokalpolisområde. Det tog ett par veckor extra. Ett tag verkade det som om rytteriet skulle behöva välja någon annan.
– Det var jättejobbigt faktiskt. Vi ville ju så gärna ha Malin, säger Camilla Öhman.
Till slut löste det sig dock och med ett par veckors fördröjning var hon på plats. Precis som de andra skiner Malin  upp när man frågar om hon trivs.

”Alla känner väldigt starkt för hästarna, att de ska ha det bra.”

Polisrytteriets hästar bor inne på militärt område inte långt från Stockholm Stadion. Där luktar och låter som på vilken större ridskola som helst. Men det är renare, prydligare och större. I stallgångar parallella med Polisrytteriets står regementets över 70 hästar och här delar man på till exempel paddockar, ett hangarliknande ridhus och en skrittmaskin. Utanför stängslen breder kilometer av preparerade ridvägar ut sig. Som Camilla Öhman påpekar är det riktigt lyxiga förutsättningar för ridning.
I Soleys box passar Anna Aabö på att borsta av honom efter dagens övning.
– Nu har han ätit, han kommer att söla av sig på er, varnar hon när hästen sträcker fram en kladdig mule.

När Anna Aabö började på polisrytteriet 1989 var det svårt att ta sig in som tjej berättar hon. Men det vände ungeför då och nu är majoriteten av ryttarna kvinnor. ”Det finns fler kvinnor som rider bra.” Foto: Magnus Laupa

Anna Aabö känner sig inte helt frisk. Hon har lite ont i halsen och ögonen glänser en aning, men det ska tydligen mer till än så för att hon ska stanna hemma. Nu för tiden är hon i alla fall bara här på arbetstid. Förr var det inte ovanligt att hon kom och red på fridagar, för att hästarna skulle få komma ut. Då hade de inga paddockar att gå i, utan stod uppbundna i spiltor när de inte reds. Med de senaste djurskyddslagarna har man bytt till boxar och minst en och en halv timme ute om dagen. På sommaren släpps de på sommarbete i minst fyra veckor, som de flesta hårt arbetande hästar gör. Ungefär efter nationaldagen börjar rytteriets lågsäsong och de flesta poliserna försöker också få in semester då. Andra ridande poliser finns bara i Malmö och Göteborg och dem samarbetar man med, främst vid stora kommenderingar.
– Det är ett kall att jobba här. Mer en livsstil än ett vanligt jobb. Alla känner väldigt starkt för hästarna, att de ska ha det bra.
Anna Aabö konstaterar att det är ett tungt arbete men att hon klarat sig utan några större skador genom åren och hon hoppas kunna fortsätta länge till. I dag är hon 57 år och först hade hon tänkt att hon skulle fortsätta till 61.
– Men nu tänker jag att det nog blir 63. Minst.

Förutom poliserna jobbar nio hästskötare i stallet. Normalt behöver polisryttarna exempelvis inte mocka på jobbet. Men på kvällspass, och under perioder då man haft svårt att rekrytera skötare, så mockar poliserna trots allt en del. Skötarna motionsrider hästarna i viss utsträckning och gör dem i ordning inför jobb om poliserna är stressade.

Det är lite olika hur mycket polisryttarna gör. En del pysslar lite mer. Tills nyligen hade rytteriet en civilanställd stallchef, men nu har Camilla Öhman tagit över den rollen. Ett annorlunda gruppchefsuppdrag.
– Jag tycker ju att det är så kul att jobba med ungdomarna som jobbar i stallet. Det är ju inte direkt som ett vanligt polisjobb det här. Vi har ju en hästgård här att ta hand om också, med allt vad det innebär.
Än så länge är Camilla Öhman också ordförande för Polisförbundet på arbetsplatsen, en roll hon kommer att släppa, på grund av chefsuppdraget.

Något hon säger sig sörja lite är att hon inte längre är lika aktiv med att rida de nya hästarna. Hon konstaterar att hon blivit lite räddare. I sin yrkesroll som polis känner hon sig däremot sällan otrygg, trots stenar som viner på matcher och demonstrationer. Vid ett tillfälle fick ryttarna cykelställ kastade mot sig, men trots det verkar värre saker än trampskador sällan drabba hästarna. Bangers går ibland av nära hästarna, men ofta reagerar de som mest på första smällen, enligt Camilla Öhman.
– Sedan är det som att de vänjer sig.
Hästarna har alltid skumgummibollar i öronen vid stora evenemang och ofta även små mössor som man trär över öronen och som dämpar ljudet. Det får dem både lugnare och skyddar kanske hörseln något också.
Något Camilla Öhman tycker kan bli obehagligt är när hon och hästen blir instängda och har människor omkring sig på alla sidor. Det är också en situation som kan göra Princip lite otrygg. Bland annat kan han bli lite grinig mot kompisarna och då kan Camilla Öhman oroa sig för att någon ska komma till skada.

”De flesta har någon historia och kanske vill prata om en häst som de känt.”

När man rör sig i stallgången sträcker de flesta hästarna nyfiket fram nosen. Det är sociala typer som jobbar här.
– De kan verkligen fungera som ett socialt smörjmedel. Vi träffar ju så mycket människor som kommer fram tack vare hästarna. De flesta har någon historia och kanske vill prata om en häst som de känt. Hästarna kan både vara väldigt mjuka och så väldigt hårda när det behövs, säger Camilla Öhman och syftar på att de allra flesta faktiskt respektfullt backar undan när hästarna visar upp sig i sin fulla kraft.
– Det är ju det som gör dem så fantastiska.
Vid de tillfällen då människor har kommit i vägen för hästarna handlar det om olyckliga omständigheter. Ryttarna spärrar vägen för människor och kan ibland stänga in personer som ska frihetsberövas, men de är noga med att poängtera att de inte rider ner folk.
– Men det kan ju räcka att en häst hoppar åt sidan vid fel tillfälle för att någon ska göra illa sig.

Polisrytteriet hänger ihop med hundverksamheten organisatoriskt, men enligt Camilla Öhman har de inte mycket fler likheter än att de jobbar med levande djur. Däremot finns det många hundar som följer med sin människa till jobbet här. Foto: Magnus Laupa

En liten nätt schäfertik vid namn Monnie tassar runt och letar efter någon som kan tänka sig att ge henne lite uppmärksamhet. Hon erbjuder en tennisboll i tillfälligt utbyte. Men dealen är enbart för tvåbenta. Till staffordshireterriern Bosse är hon inte det minsta intresserad av att låna ut bollen. När han närmar sig får han sig en hes morrning till svar. Vi befinner oss i kontorslokalerna ovanpå stallet och de som deltog har precis avslutat en genomgång av dagens övning. Den flöt på utan större dramatik, konstaterar man. Ett par soptunnor välte på en pirra vid ett övergångsställe och en av vagnshästarna fick tömmen under svansen, vilket hade kunnat sluta illa om inte kusken varit snabb att fixa det. Efter den här repetitionen väntar ett genrep innan den italienske presidenten ska visas huvudstaden från bakom kuskbocken.

”Det vi har gemensamt är att vi jobbar tillsammans med levande djur.”

Det är inte bara Monnie och Bosse som huserar på stallets övervåning. Malin  har med sig sin jaktgolden Doris och är det någonstans det lämpar sig att ta med sig hund så är det här.
– Ja, allergi kan ju liksom inte vara ett problem i alla fall, konstaterar någon.

Många av ryttarna är också hundmänniskor, men att vara organisatoriskt placerade tillsammans med hundförarna i myndigheten är inte helt oproblematiskt. Till exempel har de polkonutbildning* tillsammans med hundförarna. Någon nämner att hundförarna gärna vill ha långa lunchpauser för att hinna rasta sina fyrbentingar, medan det för ryttarna bara är förlorad ridtid. Det är ett problem som man löst inför den senaste utbildningen med att ryttarna ges tid att rida på morgonen, före polkonutbildningen i stället.

Polisrytteriet i stockholm

Rytteriet har en egen facklig styrelse precis som hundförarna har valt att ha.
Poliserna på rytteriet har periodplanering och har tyngdpunkten på dagpass. Kvällspass förekommer och en stor flexibilitet krävs eftersom stora evenemang och kommenderingar är en viktig del av verksamheten.

-Vi och hundförarna har ju också lite olika arbetsuppgifter. Det vi har gemensamt är att vi jobbar tillsammans med levande djur, säger Camilla Öhman.

Hästarna tuggar fridfullt på i sina boxar. Den gråkalla morgonen har vikt undan för hög, klar luft och sol över högkvarteret. När Princip har poserat färdigt för Polistidningens fotograf tillsammans med Camilla Öhman, kommer en skötare och klär på honom täcket för en stund i friska luften. Medan Polisryttarna tar tag i resten av arbetsdagen försvinner ljudet av hans hovar bort över kaserngården.

*Polisiär konflikthantering