ANNONS:

 
Polistidningen nummer 6 delas ut runt 7 december. Nästa nummer når brevlådorna 8 februari.Komplett ugivningsplan finns här.
 

På Twitter

 

Ordförandeord

Avlasta våra kollegor nu
Lena Nitz, ordförande
 
 
 
 
 
 

Arkiv

Jag har bestämt mig

Publicerad 2018-12-07

Krönikan Min relation till julen har alltid varit ambivalent, lika delar Grinchen och Ernst. Visst älskar jag samvaro med alla hörn av familjeträdet, men ifrågasätter samtidigt rimligheten i fyra sittningar på två dagar. Jag uppskattar både klappar och julmat, men kväljs av sista minuten-klappsinköp i trängsel och bakteriekoloniserad Jansson i kantin. Och så förväntningarna. Årets samlade mängd familjedraman och dåliga samveten ska maskeras i högintensiv samvaro under några få timmar – och ingen får ha en dålig dag.

”Man lirkar lite längre och bjussar mer gärna på såväl övertid som den sista lussebullen i fikarummet.”

Och samtidigt som julen för de flesta innebär julklappsberg och gemenskap är det få högtider som är så starkt förknippade med utsatthet och utanförskap. Många har inte en ny Ipad högst upp på önskelistan, utan mer primitiva livsönskningar som trygghet och värme. Eller mat och husrum. Eller bara lite sällskap. Några av de mest utsatta har jag själv firat jul med, i blå uniform eller grön sjukhusklädsel. Hanterat själslig smärta kanaliserad i fysisk. Gett anhöriga visshet om att deras nära förlorats till livsleda eller en stor tsunamivåg. Jag har naturligtvis inte varit ensam. För även om morbror Stig satt på sig slipsen med renar och folk bänkat sig för att se Ferdinand snorta upp sin korkeksblomma, så måste det omgivande samhället fungera.

Även i år kommer poliser och andra samhällsbärare välja bort sina egna jultraditioner till förmån för andras och göra sitt yttersta för att skapa julefrid i det lilla hopp som ibland finns. De kommer akut finna lösningar för barn som ryckts upp ur sin nattsömn efter att otryggheten som infann sig redan vid första rundan glögg kulminerat i misär. Inge hopp till barn som vare sig fått träffa tomte eller riva upp glatta tomtepapper utan haft att hantera en förälders vanmakt och känsla av misslyckande. Andra kommer transportera en frusen bilist från ett motorvägshaveri till säkerhet och värme. Radiooperatörer kommer lotsa människor igenom akuta kriser och förhindra självmord. Andra kommer att lämna dödsbud i de fall där mörkret var övermäktigt.

Men allt är inte elände. Det finns även värme och en omsorg om andra, både i de möten som görs under passet och kollegor emellan. Faktum är att det nästan vilar något sakralt över att arbeta på julafton. Ett tyst förbund om respekt och värme, en outtalad paus från inomkollegiala konflikter och de tuffaste attityderna. Man lirkar lite längre och bjussar mer gärna på såväl övertid som den sista lussebullen i fikarummet. Och med gemensam kraft och vilja kommer en strimma julefrid infinna sig, i såväl radiobilen som i det lilla hörnet i centralstationens vänthall.

Julen står för dörren och jag har bestämt mig. I år ska jag försöka hitta det där Ernst-mys-lugnet. Inget maratontempo in på upploppet den 24:e. Istället låta mig känslomässigt uppslukas av att omges av människor jag älskas av. Det tycker jag du också ska göra, alldeles oavsett om julen firas i uniform eller julslips.

 

Anna Jinghede
expolis, rättsodontolog och doktorand