Aspiranterna – tio år senare
”Jag var så otroligt naiv”

Polisjobbet blev inte som de hade tänkt sig. Det är Erik Sjöbom och Tia Jylhä eniga om. Till våren är det tio år sedan de klev in på polisstationerna i Filipstad och Kristinehamn som färska aspiranter.

Polisjobbet blev inte som de hade tänkt sig. Det är Erik Sjöbom och Tia Jylhä eniga om. Till våren är det tio år sedan de klev in på polisstationerna i Filipstad och Kristinehamn som färska aspiranter.

Det är tredje gången som Tia Jylhä och Erik Sjöbom blir intervjuade i Polistidningen. Första gången var en försommardag 2009 i Kristinehamn och då hade de sällskap av tre andra nyblivna aspiranter. Att jobba som polis var nytt och det fanns både en stor osäkerhet och höga förväntningar på yrket.
– När jag ser tillbaka på mig själv så tycker jag att jag var så otroligt naiv. Första dagen skulle vi läsa utredningar och jag byggde upp en nervositet. Så här i efterhand vet jag inte vad jag var nervös för, säger Erik Sjöbom, när Polistidningen träffar honom på ett fik vid Stockholms central.

Han resonerar kring sin roll som polis. Hur lite han visste om den då, precis i början.
– Allt var ju nytt. Och jag visste egentligen ingenting om min yrkesroll. Sedan har jag gjort en stor resa med mig själv, kommit fram till vad som är min del i polisrollen och var i rättskedjan jag befinner mig.
Då var Erik Sjöbom 26 år. Han var placerad i Filipstad och drömde om att jobba mycket i yttre tjänst och kanske bli hundförare. Det har hunnit bli både det ena och det andra. Och en massa annat. För Erik hör till de poliser som har bytt både tjänst och placeringsort ofta.

På de tio år som gått sedan de första aspirantpassen har han bland annat jobbat i Västerås, på Arlanda, som hundförare i Stockholm, som ingripandepolis på Södermalm, med gränskontroller i Skåne och senast som utredare vid Norrmalmspolisen.
När vi ses har han just gjort sin första vecka på ett nytt uppdrag – som utredare av brott i nära relationer i Järvaområdet i Stockholm.
– Det har nog legat mig i fatet att jag har bytt tjänst så ofta. Jag har fått frågor om det vid intervjutillfällen, om jag kommer att stanna eller dra vidare snabbt. Men jag vill utvecklas, som nu när jag ska jobba med brott i nära relationer i ett utsatt område. Jag ska ju fortfarande vara utredare och är väldigt nöjd med den rollen. Men här finns ytterligare komplexitet i uppdraget, och det tycker jag är sjukt intressant, säger Erik.

Trots att han har fått en bred kompetens i yrket, så är Erik Sjöbom fortfarande polisassistent.
– Det är konstigt, tycker jag. Med nästan tio år i tjänst är jag fortfarande polisassistent och skulle kunna vara det fram till pension. Jag är ingen förespråkare av att man ska bli inspektör automatiskt, men det måste finnas saker som gör att jag kan bli det, att min tjänst blir mer senior. I dag kan jag ju inte ens söka en tjänst som inspektör.
Han tar ett praktiskt exempel.
– I min roll som utredare har jag extremt mycket externa kontakter med exempelvis åklagare och försvarare. Då tycker jag att titeln assistent känns lite som ”lilla gubben”. Att bli inspektör skulle ge mig lite stuns. Efter tio år är jag ju en polis med senioritet, kunskaper och erfarenheter.

Aspirantkollegan Tia Jylhä har också bytt tjänst några gånger, om än inte lika ofta som Erik. Hon är numera polisinspektör och har en tjänst som gruppchef och yttre befäl i ingripandeverksamheten i Karlstad. Vägen dit har gått via bland annat en tjänst som operativ koordinator i lokalpolisområdet.
– Jag arbetade nära lokalpolisområdeschefen och fick hantera frågor kring den yttre verksamheten och personalplanering till exempel. Det där var under 2016 och gjorde att jag lärde känna den nya organisationen som kom året innan. För mig var det en bra möjlighet att ta del av utvecklingsarbetet och få förståelse för verksamheten. Det har jag nytta av i dag, säger Tia Jylhä.

För tio år sedan trodde hon att hon skulle vara i yttre tjänst i många år, innan hon eventuellt skulle göra något annat. Och mycket i yttre tjänst har det blivit, förutom tjänsten som koordinator och en period på utredningsjouren i Karlstad.
– Jag är glad att jag gjorde tiden där, på utredningsjouren. Jag såg det som en kompetenshöjning, och det var utvecklande och roligt. Det var ju nära den operativa verksamheten och det är det som tillfredsställer mig mest. Sedan ser jag ändå framför mig att jag i framtiden kommer att jobba mer med utredningar till exempel. Det är inspirerande med långa ärenden, som man får grotta ner sig i.

De senaste årens flykt från polisyrket har inte dragit med sig vare sig Tia, Erik eller någon av de andra aspiranterna som Polistidningen intervjuade för tio år sedan. Ett skäl till att många slutar sägs vara lönerna, bristen på löneutveckling. Men Tia Jylhä känner sig nöjd.
– För mig personligen så har det varit en bra löneutveckling, nu tjänar jag 38 000 som gruppchef. Och jag tycker överlag att vi jobbar framåt, vi ska verkligen ha lön för det vi gör, riskerna vi tar och den tid vi tar från familjen till exempel. Så när det gäller ob finns det mer att göra. Men grundlönen i sig har tickat på i en takt jag inte hade förväntat mig 2009.

Erik Sjöbom tjänar 30 100 kronor i dag. Hittills har han uppfattat det som att han bara skulle kunna höja sin lön om han fick en arbetsledande befattning.
– Och det är jag inte det minsta intresserad av. Jag ska väl inte behöva bli chef för att få upp min lön, jag är en jäkligt vass utredare. Man har satsat på ingångslönerna och sagt till oss andra att det blir vår tur nästa gång. Men jag orkar inte höra det längre, det fungerar ju uppenbarligen inte så. Det är nästan förnedrande att sitta i samma bil som någon utan erfarenhet och det är noll i löneskillnad.

Både Tia och Erik är nöjda med sitt yrkesval. De gillar att vara poliser. Men det blev inte som de tänkte sig när de satte på sig aspirantuniformen för första gången.
– Jag hade väntat mig något helt annat, en mer hierarkisk organisation och att jag skulle vara fler år på samma ställe. Hade inte drömt om att jag skulle göra den här resan så fort. Jag hade en bild av att kängorna skulle nötas i minst tio år innan man skulle kunna utvecklas, men det har varit mycket mer flexibelt, säger Tia.

Erik hade inte trott att han skulle byta tjänst så ofta. Inte heller att han skulle flytta från Värmland redan efter ett år.
– Det finns mycket konstigt inom Polisen. Men det är otroligt mycket glädjeämnen också. Jag tycker att det är jättekul att gå till jobbet. Absolut roligast är förhörssituationen, när det handlar om kvalificerade och avancerade utredningar, säger han.

Sommaren 2009 fick de dåvarande polismyndigheterna ta emot drygt 800 polisaspiranter. Enligt statistiken för december 2018 är 620 polisaspiranter ute och tjänstgör i de olika polisregionerna.

Anna Hjorth
frilansjournalist