ANNONS;

ANNONS:

 
 


Så här ser Polistidningen nummer 5 ut. Den delas ut runt den 18 oktober till dig som är medlem eller prenumerant.
Om du inte fått tidningen, trots att du är medlem, kontakta Polisförbundets medlemsservice: medlemsservice (at) polisforbundet (punkt) se

Läs mer om Polistidningen här.

 
 

Ordförandeord

Vi måste skydda den som skyddar! 

Lena Nitz, ordförande

 
 

 

NYA ARTIKLAR

 

Arkiv

Ingen ska behöva dö i trafiken  

Publicerad 2019-02-07

Insänt Något som är uppenbart både för oss poliser och gemene man är att vi är alldeles för få poliser i Sverige idag. Befolkningen växer, fler brott anmäls och utredningar blir alltmer komplexa. Idag är vi snart 20 000 poliser, fast vi enligt EU-snittet borde vara runt 30 000, och denna brist märks på nästan samtliga avdelningar inom Polisen.

En avdelning som drabbats extra hårt av denna polisbrist (samt aktiva beslut att minska styrkan) är trafikpolisen. 1981 fanns det cirka 15 400 poliser varav runt 1 500 var trafikpoliser (nästan tio procent) vilket ska jämföras med 2019 då vi är cirka 20 000 poliser varav max 400 är trafikpoliser (alltså knappt två procent). Detta samtidigt som antalet mil väg, antalet fordon och antalet transporter har ökat markant.

”Kurvan över antalet döda/svårt skadade inom trafiken pekar efter många års nedgång uppåt igen.”

Med tanke på datorisering, teknologins utveckling och allehanda effektivisering kanske det inte är nödvändigt att tio procent av kåren ägnar sig åt trafik men fem procent är ingen överdriven siffra. Om vi leker med tanken att vi 2030 är 30 000 poliser och att fem procent ska vara trafikpoliser behöver vi utbilda cirka 100 trafikpoliser per år i minst 10-12 år framöver för att uppnå målet. En sådan utbildningsinsats kommer i sig att vara en utmaning, men den är absolut nödvändig för att avbryta den nuvarande negativa trend med ständigt minskande antal trafikpoliser och en ständigt ökande arbetsbörda för de få som finns kvar. Dock krävs det att myndigheten inser detta och skrider till verket med omedelbar verkan.

Sedan ett par år tillbaka är det meningen att det ”lätta trafikarbetet” ska skötas av poliser på områdesnivå, men i realiteten fungerar inte det. Vi har tyvärr alldeles för lite tid för det eftersom annat måste prioriteras och bristen på kunskap/utbildning inom trafiken gör att våra ingripanden sällan sträcker sig längre än blåskontroller, hastighetsmätningar och bältesinsatser.

Denna brist på tid, kopplat med bristen på trafikpoliser, gör att trafiksäkerhetsarbetet blir lidande. Kurvan över antalet döda/svårt skadade inom trafiken pekar efter många års nedgång uppåt igen. Antalet blås har minskat markant (även om man bortser från den tidigare pinnjakten) liksom antalet ordningsförelägganden. Dessutom betraktar alltför många trafikanter vårt allmänna vägnät som sin privata racingbana.

För att ordna upp detta behöver det ”lätta trafikarbetet” återfå sin forna status och rena trafikgrupper skapas på Lopo- eller PO-nivå (eller så behöver lättgrupperna inom trafiken återskapas). För att kunna ta sig an sitt arbete behöver dessa kollegor få relevant utbildning; det vill säga fördjupad kunskap inom trafiklagstiftningen, laser, pilotbil, vägning, taxikontroller och kanske även i vissa fall flygande besiktning, med mera.

Först när vi har drivna, välutbildade kollegor som inriktar sig enbart på den lätta trafiken har vi en möjlighet att återta kontrollen över våra vägar och uppnå de mål (till exempel nollvisionen) som ställts upp. Ingen ska behöva dö i trafiken, men med nuvarande bemanning är det målet en ouppnåelig utopi.

John
IGV Göteborg