ANNONS:

 
 
 
Polistidningen nr 1/2019 kommer runt 8 februari.
Fullständig utgivningsplan finns här.
 
 

Ordförandeord

Dags för en blocköver-
skridande polispolitik
Lena Nitz, ordförande
 
 
 
 

NYA ARTIKLAR

 

Arkiv

Foto: Anna-Karin Nilsson

Tydlighet och fikabröd 

Publicerad 2019-02-08

MÖTET I bagaget har Cecilia Landin världsvana som sträcker sig till barndomen – och en rejäl låda med godis. Hennes uppdrag för FN är att försöka hjälpa polisen att bekämpa sexuellt våld i Centralafrikanska Republiken.

Att Cecilia Landin skulle ha världen som arbetsfält bestämde hon sig för tidigt. Som ung följde hon med sin far på tjänsteresor. Pappan jobbade för Ericsson och planen var att på något sätt gå i hans fotspår.  Att hon i stället skulle bli polis avgjordes då hon bjöds till en ”tjejträff” för polishögskolan på 90-talet.
– Jag var väl kanske lite orolig för vad pappa skulle säga. Men han stöttade mig och är fortfarande min mentor, säger hon.

Cecilia Landin

Ålder: 50 år
Familj: Föräldrar, syskon och syskonbarn samt två bonusbarn från en tidigare relation
Bor: På Ekerö utanför Stockholm och just nu Bangui, Centralafrikanska republiken
Fritidsintressen: Hästar. Har tränat ponnyryttare upp till SM-nivå. Hade egentligen tänkt att skaffa häst när hon kom hem från sin senaste mission, men nu får det vänta.

Under polisutbildningen gjorde Cecilia Landin praktik på svenska konsulatet i Hong Kong.
– Jag fick sitta med i förhör med vietnamesiska båtflyktingar som sökte sig dit för att få komma till Sverige, berättar hon.
EU blev hennes första uppdragsgivare när hon, efter de obligatoriska åtta åren inom myndigheten, fick ge sig ut på polismission. Resan gick till efterkrigstidens Bosnien och vidare till Sarajevo, där hon anförtroddes utbildning av inkommande personal. Något hon återkommit till att göra både på hemmaplan och på placeringar ute i världen. Men den här gången, när resan går till Centralafrikanska republikens huvudstad Bangui, är uppdraget ett annat.

”Vi vet att anmälningar tas upp och utredningar görs, men det väcks inga åtal.”

Specialiserade team är den nya melodin för polisarbete inom FN. Vanligtvis vet inte en polis som åker på mission exakt var hon eller han kommer att arbeta och med vilka uppgifter. Först går man en grundutbildning och genomgår tester i språk, bilkörning och skytte i det aktuella landet. Fattiga länder, som skickar ett stort antal poliser, kan få sin personal prövad hemma, då de inte har råd att ta hem folk som inte håller måttet. Cecilia har jobbat med den typen av tester i Nepal. Men nu handlar det om att få tag i specialiserad personal, som redan från början känner till sitt uppdrag.
– Vi ska stötta polisens arbete med att utreda sexuellt våld mot kvinnor och barn. Vi vet att anmälningar tas upp och utredningar görs, men det väcks inga åtal, säger hon.
I skrivande stund pågår nominering av fler svenska poliser till uppdraget, men det är inte lätt. Kraven avser både språkkunskaper och expertis inom brottstypen. Cecilia Landin hoppas även på förstärkning i form av en polis från Rwanda, med stor erfarenhet av systematiserade våldtäkter i konflikthärdar. Hennes egen roll är att vara teamledare. Projektet kommer att pågå i tre år, men till att börja med är Cecilias kommendering på ett år.

”Det är som att lokalbefolkningen vet att något är på gång. De är helt borta. Knäpptyst.”

När Polistidningen träffar Cecilia Landin är hon nyligen hemkommen från en första rekognoseringsresa till Bangui. Hon beskriver ett ögonblick som hon tycker fångar stämningen där.
-Det är kväll och vi kommer till en rondell i ett område som är laglöst. Det är utegångsförbud efter tio för FN-personalen och vi är på väg hem till basen från en aw. På ena sidan av rondellen är det upplyst, FN:s skyltar och så. Där står också FN:s kulspruteförsedda fordon uppradade, riktade mot andra sidan av rondellen, där det är helt mörkt. Ingenting.
Cecilia berättar att vägen som går in i mörkret leder in på rebellområde, bara någon kilometer från FN:s bas.
– Det är som att lokalbefolkningen vet att något är på gång. De är helt borta. Knäpptyst.
Cecilia Landin tror att människorna antagligen finns där ute i mörkret, men har lärt sig att hålla sig undan.

Cecilia Landin på väg att träffa chefen för det lokala gendarmeriet. Med sig har hon bland annat chefen för sektionen för kriminalutredningar Boniface Agbohouto, Linnea Wallström från utlandssektionen på Noa och Dmytro Oschepkov från FN:s högkvarter i New York samt Göran Ström, en av hennes teammedlemmar. Foto: privat

Rebellernas närvaro gör att det rör sig mindre folk på gatorna än i till exempel Bamako i Mali, där Cecilia var senast.

Hon berättar att regeringen i Centralafrikanska republiken bara har kontroll över 20 procent av landet och att korruption snarare är regel än undantag. Befolkningen beskriver hon som ung och rebellisk.  Att färdas inne i landet är direkt farligt. Utanför huvudstaden Bangui blir det svårt att nå med kunskapen om sexuellt våld.
-Men jag har idéer om hur man ska få ut informationen i hela landet, utan att vi själva ska behöva åka runt.
Tanken är att få in kunskapen om sexuellt våld redan på polisernas grundutbildning. Men det finns mycket annat att göra. Och Cecilia kommer att få börja i en ände hon inte riktigt väntat sig.
– Som det är i dag bygger den enhet som finns på plats för att jobba med sexuellt våld på bidrag från EU. Jag kommer att behöva jobba på strategisk nivå för att den här enheten över huvud taget ska överleva. Vi måste få till ett samarbete där regeringen tar över ansvaret.

Sedan texten skrevs har ytterligare två svenska poliser klarat intervjun med FN och anslutit sig till teamet. Cecilia Landin har även lyckats få med sig den polis från Rwanda, med erfarenhet av sexuellt våld i konflikthärdar, som hon önskat sig. Teamet består nu av fem poliser. Footo: Anna-Karin Nilsson

Cecilia hade med sig en svensk åklagare vid det senaste besöket och kommer att ha juridiskt stöd från Sverige. Hon var också med på ett möte med den lokala åklagaren, som kändes alltmer pressad.
– Jag fick nästan bryta mötet och gick i stället fram till henne och sa att när vi kommer tillbaka, då ska vi prata.
Cecilia hintade om att hon då skulle fråga mer om vad åklagaren behövde för att kunna väcka åtal.
-Då fick jag ett leende.

Cecilia Landin upplever att hon har fått stöd och uppmuntran från sina chefer på hemmaplan. Sedan hon kom hem från Mali för ett år sedan har hon jobbat som utredare på jourroteln i Stockholm Nord, med ansvar för europeiska och nordiska arresteringsorder. Hon har fått möjlighet att använda sina erfarenheter från utlandsuppdragen i tjänsten. Men hon säger också att det är något hon har kämpat för att lyfta och sätta ord på.
– Jag har också varit noga med att hålla kontakten med arbetsgivaren hemma. Det tror jag är bra.

”Hade jag misslyckats hade det kanske blivit min sista mission.”

En episod hon beskriver som avgörande för hennes utlandsarbete var när hon, under tiden i Bosnien, fick i uppdrag att arrangera någon form av möte för en grupp höjdare inom EU. Hon och tolken gjorde allt från att boka hotellet till att kontrollera säkerheten i rummen och ordna för helikopterlandning. Någon klagade på maten som bjöds, men annars gick det bra.
– Hade jag misslyckats hade det kanske blivit min sista mission, säger Cecilia.
Men hon konstaterar att det gav henne både självförtroende och respekt från uppdragsgivarna och hon blev på något sätt klar över att hon var på rätt väg i livet.
En egenskap Cecilia tror sig ha stor nytta av är att hon är tydlig och rak. Får hon en fråga hon inte genast kan besvara ber hon att få återkomma istället för att trassla in sig i att försöka svara. Det gör att hon upplevs som stadig på handen, vilket kan behövas när tillvaron är allt annat än säker.

”Svensk polis har hög kompetens och i många länder har man inte förståelse för att en polis av låg grad kan ha hög kompetens.”

Att vara kvinna kan vara knepigt i länder där kvinnor normalt inte finns på höga positioner. Men ett nästan större problem menar Cecilia är FN:s system utan rangordning av titlar. Hon berättar om ett möte med den högste polischefen, som slutade med att han frågade efter hennes grad. Hon illustrerar hur blicken plötsligt blev fjär när han förstod hur ”oviktig” hon var. Inom den svenska polisen innehar hon inspektörsgrad.
-Egentligen skulle vi höjas en grad innan vi åker ut, för att motsvara vår kompetensnivå. Svensk polis har hög kompetens och i många länder har man inte förståelse för att en polis av låg grad kan ha hög kompetens.
I brist på fin titel jobbar Cecilia Landin med att hitta andra vägar att skapa mellanmänsklig kontakt. En går via gommen.
– Jag har alltid en stor låda godis när jag är ute på mission. Det är något man samlas kring och det blir nästan alltid bra. Och fika. När jag var i Mali bakade jag massor och bjöd på fika en dag i veckan. Först kom några få och så småningom blev vi fler. Man pratar och skrattar och har det bra, möts som människor.

Cecilia Landin lagar mycket mat när hon är ute. Därför jagar hon en bostad som har en generator, eftersom el kanske är något man har i bästa fall en fjärdedel av dygnet. Bregott, rågrut och turkisk peppar ger hon sig helst inte iväg utan och förvaringen kräver också sitt boende. I det här fallet ser det ut att kunna bli dyrt med ett vettigt boende, om det ens går att få ett. Men Cecilia Landin säger sig inte vara intresserad av att tjäna pengar. Bostaden är det största orosmolnet veckorna före avfärd.

Trots att hon tillbringar en stor del av livet i främmande länder har Cecilia Landin starka band till familjen här hemma. Hon står nära sina två bonusbarn från en tidigare relation. De var med henne i Bosnien under en del av hennes första mission och en av dem gick just ut på aspiranten.
Föräldrar, syskon och inte minst syskonbarnen står henne också nära och hon är ofta initiativtagare till familjesammankomster. Det är också familjen som tar hand om bostaden när hon är ute. Att hyra ut känns inte aktuellt för Cecilia Landin.
– Vi jobbar sju dagar i veckan där nere. För mig är det värt att komma hem och bo i min egen säng.