ANNONS:

 
 
 

Ordförandeord

Lönesatsning och långsiktighet
Lena Nitz, ordförande
 
Polistidningen nr 2/2019 kommer runt 12 april. Nummer 3 når brevlådorna 14 juni.
Fullständig utgivningsplan finns här.
 
 
 
 
 
 

Arkiv

Foto: Emma Eneström

”Jag gillar när natten kommer”

Publicerad 2019-04-12

Reportage Sofie Borg inspireras av det hon har omkring sig. Det har hon gjort i tre barnböcker om Texas och Vegas. Det planerar hon att göra i en roman, som hon nog ska ta tag i snart.

Barnförhörsledaren Sofie Borg visar oss ”barnets väg” genom Barnahus i Helsingborg. Hon berättar hur man undviker att syskon, som ska förhöras efter varandra, möts och visar var hon brukar sitta i det ljusgröna förhörsrummet. Ibland, med de riktigt små, sitter hon på golvet.
– Det var aldrig någon barndomsdröm att bli polis. Jag jobbade inom restaurangbranschen, kände att det inte var min grej och letade efter något annat.

”En gång när vi skulle skriva uppsats i högstadiet fick läraren be om mer tid att läsa min text för att den var så lång.”

Barnförhörsledare

Sofie Borg är polis och barnförhörsledare i Helsingborg där hon bor med sin man och sina tre söner.

Böckerna om Texas och Vegas, Skidresan 2018, Försvunnen 2018 och Glassbilen 2017 är utgivna på Idus Förlag.

Nu är det tio år sedan hon blev klar med polisutbildningen.
– Jag har alltid skrivit. En gång när vi skulle skriva uppsats i högstadiet fick läraren be om mer tid att läsa min text för att den var så lång. Jag minns besvikelsen när alla andra fick tillbaka sina, säger hon.
När Sofie Borg inte är på Barnahus och håller förhör eller planerar dem, jobbar hon på polisstationen. Hon parkerar sin lilla röda bil utanför. Det är lite struligt med platser sedan entrén sprängdes bort i oktober 2017. Den forna entrén är en byggarbetsplats. Så även utrymmet framför. Vi tar oss in via kafeterian och upp till Sofie Borgs arbetsrum på avdelningen för brott i nära relationer. Tidigare var hon ungdomsutredare på samma grupp. Men hon kände att hon ville jobba med de yngre barnen och gick nyligen steg två i barnförhörsutbildningen.

Här finns bilder på sönerna Ted åtta år, Hampus sju år och Casper två år. I bokhyllan står hennes böcker om de rättrådiga bröderna Texas och Vegas, som hon skapat med de egna barnen som förebilder.
-Det är deras andranamn jag använt. I den sista boken är Casper också med på ett hörn, eller ja, Denver.

Ett första försök att skriva en bok gjorde hon när hon väntade sin äldste son. Det skulle bli en deckare. Hon hade lagt upp en noggrann strategi och räknat ut exakt hur mycket tid hon skulle behöva lägga för att hinna innan beräknad nedkomst. Hon räknade också med någon vecka över tiden. Sedan kom sonen Ted två veckor för tidigt. Romanen blev liggande.
-Jag har tagit fram den och läst den och tycker inte att den är så bra som jag tyckte då. Jag tror att jag skrev den mer för min egen skull.
Sofie Borg lägger till att skrivandet var ett sätt att bearbeta hennes upplevelser under de tidiga polisåren. Att skriva utifrån den erfarenhet hon har nu tror hon skulle bli bättre.

”Jag tycker så mycket om att möta de här barnen.”

Även om hennes yrkesval inte var någon barndomsdröm så skiner hon upp vid frågan om hon gillar sitt jobb.
– Jättemycket. Det är tungt ibland, men verkligen.
Trots att hon hela tiden letar efter tid att skriva skulle Sofie Borg inte vilja släppa polisjobbet.
– Jag tycker så mycket om att möta de här barnen.
För det mesta stannar jobbet på jobbet, men en del av barnen har hon svårt att släppa. Att man, mer än tidigare i barnförhör, får ge socialt stöd och vara mer inkännande tycker hon är skönt.

I trappan ned från hennes våningsplan på polishuset konstaterar hon att två förhör väntar under morgondagen. Ett som var planerat och ett hon tar över från en kollega som blivit sjuk. Men hon kommer hinna gå igenom vad det ska handla om under förmiddagen. Oftast får man inte så mycket information. Arbetsdagen är slut och vi har en annan arbetsplats att besöka.

Innanför grovingången, bredvid hyllan med en imponerande mängd hushålls- och toarullar, har Sofie Borg sin skrivhörna. Hon ursäktar sig för utsikten över grannhusets tegelvägg och den hädangångna kaninens tomma bur. Här räddas mellansonens legobyggen undan husets tvååring. Och här växer fortsättningen på Texas och Vegas äventyr. Gärna på sena kvällar, då maken får nöta tv-soffan själv.
– Jag gillar när natten kommer. När det blir lugnt och man får flow.
Hennes två första böcker är illustrerade med teckningar och passar lite yngre barn. Den tredje är en kapitelbok, med en lite mörkare story. Hon har givit ut alla tre på bara ett par år. Den första, om en glassbil som aldrig dyker upp, har fått tryckas i en andra upplaga.
– Jag har fått signera ungefär 900 böcker också på bokhandlar och så.
Sofie Borg, som låtit karaktärerna växa ikapp med de egna barnen, tänker sig att karaktärerna ska fortsätta att växa. Och ambitionen att fånga fullvuxna läsare lever.

Den ofärdiga deckaren kommer inte återuppstå, annat än möjligtvis i vissa fragment, säger hon. Men en ny finns till stor del i hennes huvud. Hon avslöjar att karaktärerna och handlingen har viss koppling till jobbet som barnförhörsledare. För att hitta tiden att skriva den inser hon att hon måste skapa en struktur igen och komma igång.
-Jag kanske borde göra det. Ja, det borde jag.