ANNONS;

ANNONS:

 
 


Så här ser Polistidningen nummer 5 ut. Den delas ut runt den 18 oktober till dig som är medlem eller prenumerant.
Om du inte fått tidningen, trots att du är medlem, kontakta Polisförbundets medlemsservice: medlemsservice (at) polisforbundet (punkt) se

Läs mer om Polistidningen här.

 
 

Ordförandeord

Vi måste skydda den som skyddar! 

Lena Nitz, ordförande

 
 

 
 

Arkiv

Illustration: Emma Hanqvist/ Form Nation

Ensam med blanketterna

Publicerad 2019-06-14

Aktuellt Några år efter traumat, då kollegan knivskars och gärningsmannen sköts till döds, fungerar livet för Anna igen. Men där och då kände hon inte att hon fick den hjälp hon behövde.

Solen skiner och arbetsdagen går mot sitt slut. På ljudupptagningen inifrån bilen hörs Anna, som egentligen heter någonting annat, och kollegan, vi kan kalla honom Bill, småprata. Anna säger att hon inte har så bråttom hem och de vill ju gripa mannen de söker efter. Han har, tidigare under dagen, närapå dödat en familjemedlem och misshandlat en kollega till Anna och Bill med ett tillhygge. Plötsligt dyker mannen upp längs vägen. Patrullen bromsar in. Bill hoppar ur och allt går väldigt fort. Bill blir knivskuren och han och Anna skjuter fyra skott, varav ett dödande.

”Men jag var helt övertygad om att jag skulle dö varje dag när jag gick till jobbet.”

För Anna, som står chockad med pistolen i handen, har allt förändrats.
Det är svårt att få grepp om tiden efter händelsen, men Anna vet att hon var på jobbet dagen efter och att hon inte riktigt klarade av våldsanvändningsblanketten. Hon beskriver den som ”en miljon sidor lång”. När Anna tittar på blanketten i dag ser den inte så komplicerad ut.
Egentligen fick Anna och Bill inte prata med varandra innan internutredarna hållit förhör. Det skulle dröja tolv dagar.
– Bill var ju den enda jag kunde prata med. Vi struntade såklart i det och pratade i alla fall. Men i debriefingen som hölls samma dag, för alla inblandade, där fick inte vi vara med.

”Jag är väl kanske inte den som ber om hjälp heller.”

Anna fortsatte att jobba ute, ofta med Bill, något som hon upplevde som en förutsättning för att överleva.
– Men jag var helt övertygad om att jag skulle dö varje dag när jag gick till jobbet.
Hemma hade hon småbarn och sömnen, som var dålig från början, blev icke-existerande. Hon fick komma till en psykolog hos företagshälsovården.
– Han sade att jag skulle komma tillbaka om jag inte sovit på sex veckor, berättar hon.

Illusration: Emma Hanqvist/ Form Nation

I läkarutlåtandet står det att hon tackat nej till fler besök och inte trodde att hon behövde ytterligare hjälp. Anna minns knappt vad hon sa.
– Jag var ju i chock.
En fackligt engagerad kollega hjälpte henne att komma i kontakt med huvudskyddsombudet i region Mitt, där hon jobbar. I övrigt minns hon det som väldigt tyst från både arbetsgivaren och från facket.
– Jag är väl kanske inte den som ber om hjälp heller, säger Anna.
Från kollegor och sin närmaste chef upplever hon dock att hon fick ett stort stöd.

Hon konstaterar att hon nog inte var en särskilt bra polis under den här tiden. I samråd med sin närmaste chef sjukskrev sig Anna i ett par veckor en tid efter händelsen och så småningom gick hon över till att jobba inne.

Under tiden fortsatte internutredningen. Den pågick i hela åtta månader. Även om Anna och Bill var säkra på att de gjort rätt så var det jobbigt att ta del av vittnesuppgifterna från allmänheten. Bland annat påstods felaktigt att de skjutit mannen i ryggen. Anna har kvar filmen med ljudupptagningen från händelsen. Det händer att hon tittar på den ibland. Det är en sorts trygghet. Under pågående utredning ändrades Annas status från vittne till målsägare.

Att utredningen var klar fick hon veta via lokaltidningen. Först ett par dagar senare meddelades hon formellt.
Tragglandet med blanketter är en annan del som varit tung. Brottsoffermyndigheten anser inte att hon varit tillräckligt hotad för att få kränkningsersättning och skickade henne vidare till AFA-Försäkring som gjorde en liknande bedömning som Brottsoffermyndigheten.
– Det handlar inte om pengar, säger Anna.
Att sätta fingret på vad det faktiskt handlar om är svårare. Någon form av bekräftelse på att hon utsatts för något som ställde allt på ända. Något som för Anna varit mycket tungt att bära.

Med sitt mående fick Anna hjälp trots allt. Kollegan Bill hade tipsats om Kris- och traumacenter, som fanns att tillgå för poliser i Stockholm. Chefen lät henne komma dit, trots att region Mitt har avtal med en annan vårdgivare. Ett drygt tjugotal besök under drygt två års tid var det som enligt Anna fick henne på fötter mentalt igen.

För några månader sedan fick hon också, via facket, ett ombud som skulle hjälpa henne att driva försäkringsärendet vidare efter att ha fått avslag på kränkningsersättning. Men det var för sent.
– Samma dag som jag skulle ta tåget och träffa ombudet fick jag beskedet om avslag. Nu är det kört. Hade jag vetat att man kunde få ett ombud tidigare hade det kanske varit annorlunda.

”Det här med en myndighet verkar funka sådär. Det verkar bero på var man bor.”

För Annas del är kampen med blanketterna över, men hon önskar att poliser i framtiden kunde få hjälp med pappersarbetet. Att det skulle finnas en rutin och någon form av stödfunktion. Hon upplever att det hela har hanterats valhänt och att det inte verkar finnas några ordentliga rutiner kring poliser i kris.
– Det här med en myndighet verkar funka sådär. Det verkar bero på var man bor.
Tillsammans med Bill har Anna formulerat en skrivelse som de skickat, både till Polismyndighetens HR-avdelning och till HSO i region Mitt. Båda har svarat att de ska ta synpunkterna vidare. Men sedan har det enligt Anna varit tyst.

”Det är så individuellt”

Anna känner inte att facket och arbetsgivaren gav det stöd hon hade behövt. Både huvudskyddsombudet och hennes närmaste chef håller med om att något saknas.

Annas chef, vi kallar honom Erik, tycker att det är svårt att minnas alla turer i detalj. Han har svårt att gå in på vad som var bra eller mindre bra i hanteringen men nämner att internutredningar dröjde.
– Vi får ju formellt inte ha ett avlastningssamtal i samlad tropp innan förhören är genomförda. Det skulle jag kanske önska var möjligt.
Ett alternativ menar han skulle vara att förhören gjordes snabbare.
– Å andra sidan är det inte optimalt att förhöra någon som befinner sig i chock.
Han konstaterar att det uppstår något av ett moment 22, men kommer trots det fram till att interna utredningar skulle behöva jobba snabbare.
Angående Annas kritik mot den vårdkontakt hon fick initialt tror han att det kanske skulle behöva finnas ett bredare spektrum av alternativ från början. Då skulle poliserna slippa söka alternativen själva om det inte kändes bra.
– När hon hittat det som fungerade tycker jag hon fick stöd i det, säger han.
Vad gäller allt pappersarbete så tycker Erik att han skött sin del med kontakter med Försäkringskassan och andra blanketter samt Lisa-anmälan. Däremot saknar han kunskap om försäkringar och förstår att man i ett pressat läge ser pappersarbetet som betungande.
– Här borde väl försäkringsbolagen vara mer stöttande. Vi måste också bli bättre på att följa upp och utvärdera hur det fungerar med försäkringarna för de anställda.
Han förstår också Annas efterfrågan på någon som fångar upp och vägleder en polis om drabbats.
– Om jag får drömma skulle det ligga på fackets bord.
Han nämner också HR som ett tänkbart alternativ för funktionen.
Peter Lindbergh, huvudskyddsombud i Region Mitt håller med om det senare.
– Ansvaret borde ligga hos arbetsgivaren. När det inte funkar kopplar vi på. Vi vill gärna undvika att frånta arbetsgivaren ansvaret. Börjar vi göra det kan vi hamna snett.
I Annas fall kopplades den fackliga rättshjälpen på för sent. Kan det vara så att facket borde gå in och informera tydligare om att möjligheten finns?
– Vi kan ju alltid bli bättre på att informera, men just rättshjälpen tror jag de flesta förstår finns.

Peter Lindbergh

Peter Lindbergh är kritisk till försäkringsbolagets bedömning, samt att de var så nitiska med att inte invänta rättsskyddets komplettering till överklagan.
Hur man har gått vidare med den skrivelse Anna och Bill gjorde, med förslag på hur hanterandet av liknande situationer kunde förbättras, kan Peter Lindbergh inte riktigt svara på. Frågan om en stödfunktion är inte någonting som Polisförbundet driver, varken på regional eller nationell nivå.
– Men det kan jag absolut tycka att vi kunde göra, säger han.