ANNONS;

ANNONS:

 
 


Så här ser Polistidningen nummer 5 ut. Den delas ut runt den 18 oktober till dig som är medlem eller prenumerant.
Om du inte fått tidningen, trots att du är medlem, kontakta Polisförbundets medlemsservice: medlemsservice (at) polisforbundet (punkt) se

Läs mer om Polistidningen här.

 
 

Ordförandeord

Vi måste skydda den som skyddar! 

Lena Nitz, ordförande

 
 

 
 

Arkiv

Fabel är den enda certifierade skeletthunden i världen. Foto: Emma Eneström

I Fabels värld ger ben belöning

Publicerad 2019-06-14

Reportage När man ska hitta och dokumentera en brottsplats kan det vara värt att snegla på arkeologin, tycker forensikern Jesper Olsson. Från den kan man låna såväl markradar som skeletthund.

Det frasar om den torra mossan och sköra grenar knäcks under tassarna. Så lägger sig Fabel ner vid en stubbe. Här finns de, människobenen. De kommer från en kvinna som dött någon gång på 1100-talet. Sophie Vallulv har dem till låns från Kalmar Länsmuseum och de är försiktigt utplacerade i en burk med hål i locket. Det är lite bökigt att jobba med mänskliga kvarlevor eftersom de omfattas av griftefridslagar. Det gör bland annat att hon inte får gräva ner dem när sexåriga schäfern Fabel ska tränas.

”Det har funnits en skeletthund i Australien vet jag, men hon felmarkerade så mycket att hon fick gå i pension.”

Arkeologen Sophie Vallulv ville jobba med att hitta avrättningsplatser, som inte sällan är svåra att lokalisera, och hon ville kunna få jobba med det hon utbildat sig till i en stenhård konkurrens. Ur detta sprang idén att utbilda en skeletthund. Fabel är den enda certifierade arkeologihunden vi känner till.
– Det har funnits en skeletthund i Australien vet jag, men hon felmarkerade så mycket att hon fick gå i pension.
Fabel däremot är väldigt säker, om man får tro Sophie Vallulv. 96,4 procent när det gäller att skilja människoben från djurben. Dokumentationen av hans kapacitet var en del av hennes masteruppsats i arkeologi.

Men vad har då en arkeologihund, tränad för att hitta forna tiders avrättningsplatser med polisarbete att göra? Kopplingen är forensisk arkeologi.
Jesper Olsson är från början arkeolog, men jobbar i dag på NFC:s* sensorteknikgrupp. De är sex personer som arbetar med avancerad brottsplatsdokumentation.

*NFC

Nationellt forensiskt centrum, den avdelning inom Polismyndigheten som utför kriminaltekniska undersökningar i brottmål.

– Inom arkeologi håller man på med samma saker och där har man kommit väldigt långt.
Jesper Olsson syftar på den teknik man nyttjar och alla de tvärvetenskapliga arbetssätt man använder. Till exempel har man stor nytta av sådant som kemi, geologi och osteologi.*
– Osteologer är till exempel jättebra på att snabbt avgöra om det är ett djurben eller ett ben efter människa som någon har hittat.
Osteologer och Fabel.

”Jag håller koll på vilka metoder som används inom arkeologin och som skulle kunna vara användbart inom kriminalteknologin.”

*Osteologi

Läran om ryggradsdjurens skelett. De som forskar om ben och benvävnad, eller behandlar skelettets sjukdomar, kallas osteologer

Teknikanvändningen inom arkeologin är också avancerad. När Jesper Olsson, i jobbet som arkeolog, visade sig ha fallenhet för just det tekniska blev han teknikansvarig. Han anställdes senare på Polismyndigheten som it-forensiker, men har senare kommit att arbeta mer med sammanfogandet av polisiära och arkeologiska metoder. Nu jobbar han med tre olika saker, berättar han. Den första är omvärldsbevakning.
– Jag håller koll på vilka metoder som används inom arkeologin och som skulle kunna vara användbart inom kriminalteknologin. Min andra uppgift är att metodutveckla, anpassa teknikerna för våra behov.
Det tredje uppdraget han har är att arbeta med konkreta ärenden. Ett känt fall är när man letade efter en kropp på en åker, strax utanför Kalmar, som skulle ha legat i jorden i över två år. Jesper var där som utgrävningsansvarig och markradar användes.

Riktigt kalla fall är inga bekymmer för en hund som är tränad att leta ben som legat i hundratals år.Foto: Emma Eneström

Markradarn registrerar strukturen i jorden under sig och kan på så sätt tala om var olika lager av jord har stökats om.
– På den här åkern fanns en matjord överst på 30-40 centimeter. Under det var jorden lite ljusare och av en annan sort. På två ställen kunde man se att det fanns inblandning av det ljusare materialet i matjorden.
På två ställen grävde man efter markradarns indikationer. Det första visade sig vara fel. Jesper Olsson gissar på att det i själva verket rörde sig om en förhistorisk strandkant eller något liknande. På den andra platsen däremot, ungefär två meter ner i jorden, låg kroppen.
Ett annat fall där Jesper Olsson varit med var efter ett mord på en ung man vid en busshållplats i Malmö.
– Man hade inte lyckats hitta alla kulor. Hylsorna fanns, men inte kulorna. Men vi jobbade med metalldetektor och hittade alla.
Arkeologer jobbar också mycket med att dokumentera i 3D, vilket man gör i allt större utsträckning även på brottsplatser. För möjligheten att kunna gå tillbaka till platsen när ny information tillkommit är enligt Jesper Olsson ovärderlig.

När Polistidningen talar med Jesper Olsson första gången är han åter inkopplad på ett kallt fall där en person varit försvunnen i åratal, men där nya uppgifter kan komma att aktualisera sökandet. Han har hoppats på att kunna ta hjälp av Sophie Vallulv och Fabel, men det lutar åt att det inte blir av.

Fabel har redan hunnit med att jobba för Polisen. Det tack vare att en kollega till Sophie Vallulv på museet, som var kompis med en chef för tekniska roteln i Kalmar, helt enkelt kopplade ihop hundförararkeologen med kriminalteknikerna.

Fabel har bland annat hjälpt till med ett kallt fall i Kalmar. Det gällde ett kranium tillhörande en försvunnen person som påträffats i ett skogsområde. 15 år hade gått sedan personen försvunnit, och trots att djur varit framme och i princip pulvriserat de skelettdelar som fanns kvar kunde Fabel hitta platsen. Till slut fick man svar på vad som hänt mannen och kunde utesluta den tidigare teorin att han mördats.

”Han har inte berättat för mig vad det är för skillnad på barns och vuxnas skelett än, men jag undrar verkligen.”

Vi gömmer burken med 1100-talsbenen flera gånger. Fabel hittar dem kvickt varje gång och markerar tyst innan han får leka en stund som belöning. Så som det brukar gå till när sökhundar tränas. Fabel markerar också där man vet att det tidigare legat skelett. Däremot visade han sig inte reagera alls när det rörde sig om barn vid en utgrävning. Trots att där låg ett helt kranium och nästan en hel ryggrad.
– Han har inte berättat för mig vad det är för skillnad på barns och vuxnas skelett än, men jag undrar verkligen, säger Sophie Vallulv.

Nu har han lärt sig att också hitta benbitar efter barn. Eller snarare förstå att han ska leta också efter dem, för det handlar ju om att få hunden att prioritera det den vet genererar en belöning.
Sophie Vallulv har spekulerat i om det kan ha med puberteten att göra, att han inte identifierade barnskelettet. Eller att riktigt små barn har mjukare och mer broskrika skelett. Fabel kan heller inte förklara varför han inte ville nosa där den mycket gamla mannen, mördad någon gång på 400-talet, låg.
– Han lyfte upp nosen där, som om det var något obehagligt, säger hon.

Då kvarlevor efter människor omfattas av en hel del regler kan det vara knixigt att få till träningen. Man får till exempel inte gräva ner benen. Foto: Emma Eneström

Innan Sophie Vallulv började träna Fabel hade hon inte ägnat sig så mycket åt sökträning över huvud taget, även om hon hade hund. Hon började med att läsa en bombhundsmanual och har utgått mycket ifrån hur man jobbar med andra material. För arkeologiska syften hade hon också en tanke om att lära honom hitta brons.
– Men det gick inte så bra.
Hon skrattar och förklarar att då brons ju till större delen består av koppar varför hon tränade honom på det.
– Han markerade ju alla elledningar här längs väggarna såklart.

”Vi kan hjälpa till med att ge anhöriga ett svar. Och så är det mer folk med. Och så går det så snabbt med polisen.”

Sophie Vallulv

Nu fokuserar hon i stället på ben och planen är att lära upp den yngre och yvigare schäfern Cassidy också. Fabel är ingen ung hund och han har problem med höfterna, som även om han rör sig smidigt nu kan börja ge sig till känna när som helst. Cassidy har ännu inte fått börja leta ben, men söker snabbare än vad Fabel någonsin gjort. Sophie hoppas mycket på honom. Trots att Sophie också har jakterriern Lajka och heltidsjobb på Volvo, arkeologer kan sällan leva på arkeologin fullt ut, så kan hon tänka sig att börja träna en ny skeletthund.
– Om man får uppdrag skulle det vara så tråkigt att stå utan hund.
Vad är då den största skillnaden på att jobba för Polisen och att jobba på utgrävningar?
– Arkeologin är spännande, men det känns mer meningsfullt med de jobb vi gör för Polisen. Vi kan hjälpa till med att ge anhöriga ett svar. Och så är det mer folk med. Och så går det så snabbt med polisen.
När man vet att många tycker det går långsamt att komma vidare i en utredning kan det senare låta märkligt. Men hon förklarar att en utgrävning kan ta ett år, eller två och kräver inte sällan väntan på bra väder.
Det har däremot funnits en skepsis från hundförare inom Polisen som hon säger gjort henne uppriktigt ledsen.
– Det är synd. Vi kan ju liksom inte göra något de gör bättre, men vi kanske kan hjälpa till med just det här?