ANNONS:

ANNONS:

 
 

På Twitter

 

Ordförandeord

Polisyrket måste
tas på allvar

Lena Nitz, ordförande

 
 


Polistidningen nummer 3 delades ut runt 14 juni. Därefter delas nästa nummer ut 6 september.
Om du inte fått tidningen, trots att du är medlem, kontakta Polisförbundets medlemsservice. medlemsservice (at) polisforbundet (punkt) se

Fullständig utgivningsplan finns här.

 
 

 
 

Arkiv

Skärmdump från SVT Nyheters webb.

Jag var en av dem …

Publicerad 2019-06-28

Insänt Driven av viljan att skydda, hjälpa och ställa tillrätta sökte jag tillbaka till polisen och återanställdes igen efter närapå tre års frånvaro.

Jag gav det en chans, gick in i uppdraget med vidöppna ögon och hade inte en tanke på det som fick mig att lämna myndigheten tre år tidigare. Jag var bara såå stolt. Trots att jag fick gå ner i lön dryga 10 000 kronor i månaden, tog jag mig an polisjobbet igen med stor stolthet, och när jag fick polislegitimationen i min hand så kände jag att jag ”hittat hem igen”.

Det tog några månader… Jag kom ihåg varför jag slutade och nu hade det på något sätt blivit värre. Jag återanställdes, fick min legitimation, en skyddsväst, en rakelstation och en Sig och förväntades kunna utföra alla polisiära arbetsuppgifter. Jag förväntades dessutom fixa kompetensprovet med mitt tjänstevapen, trots att det var nästan fyra år sedan jag sköt sist – utan någon att öva med innan.

Jag lyfte frågan om Polkon, och fick till svar att utredare inte får gå den. Det var tydligen ont om instruktörer så vi var inte prioriterade. Men jag förväntades åka ut och genomföra Häfön och husisar och ställas inför alla möjliga sensationella händelser som bara poliser vet kan inträffa. När jag gjorde en egen liten riskanalys fick jag till svar: ”Ring RLC, ingrip inte själv”. Jo, tjena! Det är säkert så man som polis skulle göra, även om ens polisiära kompetens för tillfället var urusel.

Jag kände mig lämnad åt mitt eget öde. ”Fixa det själv, det är individens ansvar, det där måste du boka på egen hand”. Jag bad om att få gå Rakelutbildning, men fick till svar att ingen på min avdelning fick gå, på grund av arbetsbelastning.
Till slut gick jag till min chef och bad om att få jobba ute, i yttre tjänst igen, för att få tillbaka den där ”polisautomatik-känslan”, ni vet den där allt sitter i ryggraden. Allt från att rusta på, till att hämta väskan, lasta in i bilen, göra anrop, etablera samband, till att hantera sitt vapen, till att känna sig bekväm med att gå omkring med en skavande väst som gör att man känner sig smidig som en finlandsfärja. Till svar fick jag;
”Vi ska ordna utbildning”
Veckan efter fick jag frågan;
”Har du anmält dig till kompetensskyttet?”
Jag svarade att jag ville få möjlighet till att öva först och fick till svar:
”Du kan ju se kompetensskyttet som övning”

För den som inte redan har greppat detta redan så lämnar jag. Min arbetsmiljö är på en katastrofnivå. Jag förväntas bygga ett glimrande palats med en tom verktygslåda och jag har en chef som träget fortsätter säga åt mig att bygga. Med vad undrar jag? Jag kan inte vara den enda återanställda polisen som har behov av ”catching-up” av lite av den där ”polisautomatik-känslan”?

I had a dream. Inte bara en gång hade jag det, utan två gånger. Det funkade trots det inte för mig, och denna gången kändes det värre. Jag trodde i min enfald att Polismyndigheten på allvar ville ta emot, och ta hand om oss som återanställdes (och alla andra inom myndigheten också, såklart), att man skulle vårda och värdera poliser i polisbristens Sverige för vad de är värda, och att man skulle vara lyhörd för individens behov och önskemål. Jag blir innerligt ledsen när jag får höra att ”man alltid kan fylla på med civila när poliser slutar”. Jag pratar inte om rocket-science eller hjärnkirurgi, jag pratar om grundläggande utbildning och kompetens för att kunna utföra sina arbetsuppgifter.

Så nu, efter cirka ett och ett halvt år lämnar jag. Jag kommer inte sakna att få höra att min erfarenhet som jag skaffat mig utanför myndigheten inte är någonting värd. Jag kommer inte att sakna känslan av att tas för given. Jag kommer inte att sakna känslan av att vara orolig över huruvida jag kommer att kunna hantera situationer som jag ställs inför. Jag kommer inte att sakna min urusla arbetsmiljö. Det rimmar illa med polisen 2024.

Jag kommer att sakna att få skydda, hjälpa och ställa tillrätta.
Det löser jag på ett annat ställe.

Anonym