ANNONS:

 
Polistidningen nummer 3 når brevlådorna runt 14 juni. Därefter delas nästa nummer ut 6 september.
Fullständig utgivningsplan finns här.
 
 
 

Ordförandeord

Polisyrket måste
tas på allvar
Lena Nitz, ordförande
 
 
 
 
 

Arkiv

Klockan är 22.25 när jag börjar rulla chokladbollar

Publicerad 2019-06-10

Krönikan Det finns en mamma i mitt barns klass, vi kan kalla henne ”min Cloé”.

Hon pratar bebisspråk med sina barn och inleder varje inlägg i klassens Facebookgrupp med just ”min Cloé”. Sedan handlar inlägget om hur hon/ hennes unge är mer ordningsam, engagerad och så vidare än trådskaparen, som antagligen ställt någon desperat fråga om huruvida det är fika i klassrummen direkt efter skolavslutningen. I dessa tider glöder min indignation över ”min Cloé” intensivare än annars.

Jag kan ju inte vara, vet att jag inte är, ensam om att inte fatta hur man får ihop det i maj och juni. Avslutningar, fikor med mera, med mera. Idel entusiastiska föräldrar som älskar att baka hemma och alltid slutar jobbet klockan två. Mammor främst. ”Min Cloé” prioriterar verkligen barnen och älskar antagligen att baka tillsammans.

”Guuuud vad tråkigt att du missar skolstarten.” Vi som faktiskt behöver befinna oss fysiskt på en arbetsplats då och då riskerar gråtande barn som inte får köpa lotter på skolans basar.
– Du får vänta tills mamma kommer.
– Men mamma kommer inte. Min mamma bara jobbar.

När jag lämnat på skolan på morgonen händer det att jag gömmer jag mig för ”min Cloé” på bussen. Fantiserar om att hon ska spilla ut hela sin ekologiska matlåda i handväskan.  Eller sätta sig, med sina pressveckade designbyxor, på någonting brunt. Jag vill att hon också ska få springa hem igen stressgråtande för att ungen glömt gympapåsen, fast hon påminde om den. Men ”min Cloé är faktiskt ganska noga med sådant”.

Jag får ett utbrott och gör ett inlägg på sociala medier. Om otillräckligheten med alla dessa avslutningar och sista matcher och fikor tills magen skrumpnar. Någon klok människa påpekar att jag ju faktiskt inte alls måste. Att mina barn nog älskar mig i alla fall. Jag nästan gråter av lycka. Känner mig upprorisk. Tänker köpa de plastigaste köpebullarna ett skolfika har skådat. Kanske kommer jag faktiskt att komma lite sent till skolbasaren/ fikan/ talangjakten också. Mina barn hänger ju ändå med sina kompisar.

Klockan är 22.25 när jag börjar rulla chokladbollar. Jag till och med kokar nytt kaffe och slänger i en isbit. Innan jag lägger mig svänger jag in på Facebook och noterar att en förälder desperat påpekar att deras barn aldrig vill göra läsläxan. Min unge älskar läsläxan. Vill ha mer läxa, riktig läxa.
Innan jag hunnit tänka formulerar jag mig.
”Åh, vad jobbigt det låter. Min Frans…”