ANNONS;

ANNONS:

 


Det här är förstasidan på Polistidningen nummer 6. Den delas ut runt den 6 december till dig som är medlem eller prenumerant.
Om du inte fått tidningen, trots att du är medlem, kontakta Polisförbundet: medlemsservice (at) polisforbundet (punkt) se

Läs mer om Polistidningen här.

 
 

Ordförandeord

Firandet dröjer …

Lena Nitz, ordförande

 
 

 
 

NYA ARTIKLAR

 

Arkiv

”Prakademisk” jakt på perspektiv

Publicerad 2019-06-14

Krönikan Einstein lär ha hävdat att det inte är intellekt som kännetecknar en vetenskapsman, utan karaktär. Oklart om det nu var uthållighet, mod, dumhet eller något annat karaktärsdrag som han åsyftade, men när man precis inlett den 16:e sidan i en etikansökan för ett forskningsprojekt och för femtielfte gången formulerat samma nödvändiga harang i ny tappning, kan man verkligen börja fundera.

Vägen till doktorshatt förutsätter stor motivation. I mitt fall finns drivkraften i en vilja att påverka situationen för barn och kvinnor som utsätts för våld av en närstående. Ämnesområdet ligger i gränslandet mellan kriminalteknik och rättsmedicin, ett hitintills svart hål i vetenskapsproduktion betraktat. Det innebär att hundratusentals människor som lever med våld i sin vardag kanske inte får sina mänskliga rättigheter tillgodosedda då vi inte riktigt förstår fallen och hur de bäst bör hanteras.

Det bedrivs förbannat mycket bra polisarbete i landet, men tvivelsutan finns också stora kunskapsluckor. Det praktiska polisarbetet bygger i allt väsentligt på traditioner och värdefulla erfarenheter, parat med ett visst motstånd till forskning. I brist på evidens har alternativet varit att låta tidigare erfarenheter och magkänslan styra, och ibland kanske rent av skjuta lite från höften.
Historiskt har också avståndet mellan akademi och polisverksamhet varit stort och en ömsesidig oförståelse för varandras ambitioner tydlig. Den sparsamma mängden forskning kan delvis förklaras av en rädsla att en redan hårt ansträngd polisvardag ska belastas ytterligare. Kanske också en oro över att vetenskapens kritiska förhållningssätt i en polisiär kontext kan uppfattas som ett angrepp på ett etablerat och välfungerande arbetssätt.

Troligen har även stereotyper om vem som är forskare och vad en sådan kan komma med ha bidragit. Jag har dock en fördel här. Jag kallar mig ”prakademiker”, en praktiskt orienterad akademiker med erfarenhet av och koppling till polisarbete. Jag förstår den polisiära kontexten. Framförallt vet jag att det finns en stark förväntan om att mina många timmar av analyser av förundersökningsprotokoll, domar och annat, bör resultera i något handfast. Något som kommuniceras på ett begripligt sätt och kan appliceras på den praktiska polisverksamheten.

Att kontinuerligt söka ny kunskap är centralt för de flesta samhälleliga verksamheter. I den del av rättsväsendet jag nu är verksam är forskning i tjänsten något som uppmuntras. Därmed ges jag möjlighet inte bara att utveckla den verksamhet jag representerar utan även mig själv.

Att allt polisarbete måste utgå från den bäst tillgängliga kunskapen kan de flesta skriva under på. På senare år har det tagits stora kliv närmare vetenskapen och glappet mellan å ena sidan forskning och vetenskap och å andra sidan kunskap och praktik har blivit mindre. Jag försöker dra mitt stå till stacken. I bästa fall kan mitt slit leda till nya perspektiv på ett omfattande samhällsproblem. I sämsta fall har jag genomlevt åtta år av ångest, sömnbrist och prestationskrav i onödan.

Anna Jinghede
expolis, rättsodontolog och doktorand