ANNONS;

ANNONS:

 
 


Polistidningen nummer 4 delas ut runt den 6 september. Nästa nummer kommer omkring 18 oktober. Om du inte fått tidningen, trots att du är medlem, kontakta Polisförbundets medlemsservice: medlemsservice (at) polisforbundet (punkt) se

Läs mer om Polistidningen här.

 
 

Ordförandeord

Urholkningen av polisrollen måste stoppas

Lena Nitz, ordförande

 
 

 
 

Arkiv

Reinfeldt-effekten

Publicerad 2019-09-03

Krönikan Du har fel. Det har varken med tunt hår, högt uppåtkrypande hårfäste eller den mjukvarma blicken att göra. Det jag tänker skriva om är effekten av den sannolikt höjda pensionsåldern vi står inför. Vad har den gjort med dig? Det är nu drygt sju år sedan dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt i en intervju i Dagens Nyheter öppnade upp för diskussion om höjd pensionsålder. Vi skulle jobba till minst 69, kanske ännu längre. Det fick mig att börja tänka. Vem skulle jag vara när jag blev pensionär? Vem ville jag vara, då och på vägen dit?

I det ögonblicket började jag min resa, som med försynens hjälp avslutas under de närmaste två åren, mot en ny karriär, min tredje. Fast egentligen är det orättvist mot karriärister att kalla någonting i mitt arbetsliv för karriär. Jag har i alla fall lönearbetat inom i huvudsak två fält hittills, varav polisyrket är ett. Jag har haft fantastiska år, både som student och yrkesarbetande. Och så har jag, som väl de flesta när de passerat 40, också haft tyngre år, år där antingen privatlivet eller yrkeslivet – eller båda – gått i stå.

Låt mig först säga något om att studera parallellt med arbete. Det är riktigt slitigt. Du måste ha en förstående chef. Inte bara förstående – hen måste vara vänligt inställd både till dig och till det oomkullrunkeliga faktum att människor i arbetslivet i dag rör på sig. Att ha ett jobb från 20 till pensionen är faktiskt inte längre norm.

Vidare behöver du ha en förstående familj, samt – om du har barn – gärna klara av att plugga med minst ett barn i knäet, mellan dig och datorn. Och du behöver bli vän med kaoset. Dessutom underlättar det om du har förmågan att bryta ihop. Och att resa dig igen. Planer är till för att ändras. Blir du inte klar i år så blir du det nästa år. Och ska du, för att återkoppla till Reinfeldt, jobba till 69 – eller till och med 75 – så har du faktiskt ingen jättepress att skynda dig. Tiden jobbar ju så att säga för dig snarare än mot dig.

Själv siktar jag nu, via studier på yrkeshögskola, mot en framtid som byggnadsingenjör. Om allt går väl kommer jag vara med i konstruktionen av broar, tunnlar och vägbyggen framöver, något som jag tror kommer bli fantastiskt. Bara att ha fått se utvecklingen från de extremt enkla cad-ritningarna från min gymnasietid på 90-talet till de 3D-modeller man slänger ihop i dag, har varit värt allt arbete. För mig blir det en cirkel som sluts, ett kvarts sekel efter att jag gick ut gymnasiet läser jag vidare inom byggnadsteknik. Det känns ganska häftigt. Så om Reinfeldt-effekten fått även dig att bestämma dig för ett ”sent” karriärbyte:

Våga drömma. Våga ta risken. Du är en absolut toppenkille /toppentjej /toppenhen. Och du kommer att bära nytta och glädje med dig in i arbetslivet var du än hamnar. Och om du skulle ångra dig kan du säkert komma tillbaka. Det blåa laget finns alltid kvar.

Johan Sjöö Svanestrand
Polisinspektör, LPO Södermalm