ANNONS;

 

Ordförandeord

Om vikten av att agera i tid

Lena Nitz, ordförande

 
 

Det här är förstasidan på Polistidningen nummer 1. Den delas ut i februari till dig som är medlem eller prenumerant.
Om du inte fått tidningen, trots att du är medlem, kontakta Polisförbundet: medlemsservice (at) polisforbundet (punkt) se

Läs mer om Polistidningen här.

 
 
 

 

NYA ARTIKLAR

 

Arkiv

Om vikten av att agera i tid

Publicerad 2020-02-03

Ordförandeord Att agera när något händer, det är vi poliser riktigt bra på. Men vi är också bra på att se när något är på väg att hända. Vi är samhällets känselspröt, receptorerna som fångar upp tidiga signaler på förändring.

Problemet är att reaktionerna på det vi ser kommer för långsamt, och det får allvarliga följder för både individer och samhälle.

Ett exempel: Flera år innan det ökade antalet skjutningar blivit ett etablerat faktum larmade många kollegor att man var för få och att man tappat i lokal närvaro i utsatta områden. Sedan följde det vi ser nu, en period med ett ökat antal skottlossningar, fler skottskadade och fler dödsskjutna. En period med förändrade attityder och ett hårdnat klimat.

”Jag är inte ute efter att lägga skuld på någon enskild regering eller på någon enskild politiker.”

Men först efter tre år med kraftigt förhöjda siffror över skottskadade och dödsskjutna – och en polisbrist som inte längre gick att ignorera – togs politiska beslut om fler poliser.

Jag är inte ute efter att lägga skuld på någon enskild regering eller på någon enskild politiker. I stället vill jag visa på vikten av att reagera och agera i tid – innan en förändrad form av brottslighet hinner rota sig och flytta fram sina positioner.

”Men vem reagerar och agerar på våra larm om att vi inte räcker till, att vi inte har de verktyg som krävs?”

I den bästa av världar reagerar och agerar vi som samhälle så tidigt att vi förebygger brottsligheten. För vi är ju fler som ser. Det är inte bara poliser som tidigt ser oroväckande samhällsförändringar eller individer som riskerar att fara illa genom att exempelvis hamna i kriminalitet. De gör även personal inom skolan, socialtjänsten och vården. Men vem reagerar och agerar på våra larm om att vi inte räcker till, att vi inte har de verktyg som krävs?

Jag tänker på barnen som rekryteras till de kriminella grupperingarna, barnen som förmås att leverera knark och vapen. Jag tänker på barnen – ibland så små som åtta år – som står bakom det ökade antalet så kallade ungdomsrån. Längs vägen fram till de brottsliga gärningarna är jag säker på att det funnits vuxna som i sin yrkesutövning, eller i sitt ideella engagemang, sett att allt inte stått rätt till. Men vilka verktyg, resurser och samverkansformer har de haft till sitt förfogande för att kunna göra den skillnad som krävs för att förhindra destruktiva beteenden?

”Jag saknar svar på hur mobiliseringen ska gå till.”

Regeringen har nu meddelat att hela samhället ska mobiliseras i förebyggande insatser. Det är otroligt välkommet, men jag saknar svar på hur mobiliseringen ska gå till. Vilka långsiktiga resurser ska tillskjutas förskolan, skolan, socialtjänsten, vården och polisen, och hur tillförsäkras vi att politikerna lyssnar på våra behov, att de reagerar och agerar i tid? Jag undrar också vem som ska ansvara för att alla aktörers arbete samordnas så att det sker effektivt och får effekt. Vem kvalitetssäkrar och följer upp att satsningen fungerar? Vem blir ytterst ansvarig?

Bäst vore en brottsförebyggande minister vars ansvar omfamnar inte bara rättsväsendet utan även övriga aktörer av betydelse för ett framgångsrikt brottsförebyggande arbete. Om inte det är möjligt vill jag att regeringen tar initiativ till en nationell samling för att stärka det brottsförebyggande arbetet. Ett brott som aldrig begås är en vinst för alla.

Lena Nitz
Ordförande Polisförbundet