ANNONS:

 

 

Det här är förstasidan på Polistidningen nummer 2. Den delas ut i april till dig som är medlem eller prenumerant.
Om du inte fått tidningen, trots att du är medlem, kontakta Polisförbundet: medlemsservice (at) polisforbundet (punkt) se

Skatteverket meddelar att de just nu inte prioriterar att skicka ut Polistidningen till medlemmar med skyddade personuppgifter. Tidningen skickas ut i mån av tid, pga corona.

Läs mer om Polistidningen här.

 

Ordförandeord

I kriser står poliskåren för trygghet

Lena Nitz, ordförande

 
 
 
 

 
 

Arkiv

Polisens eget ansvar för barnets rätt till stöd och skydd glöms bort, när barn misstänkta för dödligt våld förhörs. Det visar en avhandling från Stockholms universitet. Foto: Emma Eneström

Dubbelt ansvar när misstänkta barn förhörs

Publicerad 2020-04-21

Aktuellt När barn och ungdomar misstänks ha utövat dödligt våld har Polisen ett dubbelt ansvar. De ska lösa brottet men också värna barnets bästa. Enligt en ny avhandling har förhörsledarna svårt att leva upp till det.

När en ung straffmyndig person, eller ett barn, misstänks för ett brott som innefattar dödligt våld vilar ett tungt ansvar på Polisen som rättsvårdande myndighet. Enligt forskaren och civila utredaren Ulrika Winerdal, som nyligen disputerade på Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet, rör det sig om två parallella ansvar.

Det ena kallar hon det brottsrättsliga ansvaret. Dess fokus är att utreda brottet. Det andra är det socialrättsliga, som går ut på att undersöka barnets förutsättningar och skydda och värna dess rättigheter i egenskap av minderårig.

Avhandlingen bygger på autentiska förhör med minderåriga misstänkta för dödligt våld. Förhören är från perioden 1995 – 2013. Sammanlagt rör de 54 barn mellan 5 och 17 år. Sju av dem är inte straffmyndiga. I materialet har Ulrika Winerdal tittat på hur förhörsledarna genomför förhören och hur de ställer frågor för att få de misstänkta att berätta. Hon har studerat det hon kallar för förhörspraktiker som hon har delat in i frågeteman, frågetyper och frågestrategier.

I avhandlingen framkommer att förhörsledarna, i sina förhörspraktiker, har ett tydligt fokus på att lösa brottet, inte sällan genom att få barnet att erkänna. Det brottsrättsliga ansvaret prioriteras framför det socialrättsliga. Det ansvaret förväntas snarare tas av socialtjänsten.

Polisens eget ansvar för barnets rätt till stöd och skydd glöms bort. Få frågor ställs till exempel om barnets förutsättningar och situation i livet. De syftar heller inte till att framgent kunna förbättra barnets förutsättningar eller kunna erbjuda skydd. Fokus vilar tungt på brott och skuld.

AVHANDLINGEN

”Det dubbla ansvaret, polisförhör med barn och unga som misstänks för att ha utövat dödligt våld” lades fram för disputation vid Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet 6 mars 2020.

I avhandlingen finns exempel ur förhören som visar hur barnen ibland drivs ganska hårt mot ett erkännande, till exempel genom att deras berättelser kontras med motberättelser. Författaren slås också av att det inte görs någon skillnad i förfarandet mellan straffmyndiga unga och barn.

Att det brottsrättsliga ansvaret prioriteras betyder dock inte, enligt Ulrika Winerdal, att man fullt ut lever upp till det heller. Sättet att förhöra de unga innehåller brister som går på tvärs mot rådande forskning. De strategier och den typ av frågor som används i förhöret syftar starkt till att få den misstänkte att berätta, inte sällan med exempelvis ledande frågor. Detta leder till att man riskerar att få erkännanden som inte stämmer överens med vad som faktiskt har hänt. I flera av de fall som finns i avhandlingen säger till exempel förhörsledaren att man vet saker om barnets skuld som det ännu inte har erkänt.

Ulrika Winerdal tycker inte att man kan belasta den enskilde förhörsledaren för de brister avhandlingen lyfter fram. Snarare vill hon, genom sina resultat, försöka visa hur Polismyndigheten som rättsvårdande institution* tänker kring sitt uppdrag i förhållande till barn och unga som begår mycket grova brott. Hennes slutsats är att myndigheten, i det här avseendet, tänker endimensionellt utifrån att utreda brott och skuld.

* Med institution menas här en tankevärld med en speciell tankestil utifrån teorier av antropologen Mary Douglas (1986)

”Det finns ingen systematik”

Ulrika Winerdal säger att hon vill väcka frågor snarare än komma med förslag i sin avhandling. Men att förhör med barn och unga som misstänks ha dödat kunde skötas bättre, det är hon ganska säker på.

Ulrika Winerdal

Polistidningen träffar Ulrika Winerdal bara några dagar efter disputationen. Hon har precis landat på sin nya arbetsplats som civil utredare av grova brott i Stockholm.

Som utbildad barnförhörsledare har hon tidigare arbetat på Barnahus Stockholm. Dit kommer barn som själva utsatts för brott, eller blivit vittnen. Men inte de minderåriga som själva är misstänkta.
– När det kommer till att förhöra barn finns det ett stort behov av att använda specialister i barnförhör, och det görs säkert, men det finns inte någon systematik som det gör med brottsoffer.

En möjlig förklaring är att det inträffar relativt sällan att barn misstänks för dödligt våld.
– Vem eller vilka som hanterar det ser ganska olika ut i landet, konstaterar Ulrika Winerdal. Det trots att forskning som påtalar att barn bör förhöras på sätt som i vissa avseenden skiljer sig från hur man förhör vuxna. På Barnahus, till exempel, använder man sig inte över huvud taget av de strategier som hon ser i sitt forskningsmaterial för avhandlingen.

”Man kan ju verkligen hoppas att uppmärksamheten det fick kan leda till att förhörsmetoder utvecklas specifikt för misstänkta barn.”

En reaktion hon har fått när kollegor hört om avhandlingen är att materialet är gammalt och att barn inte hanteras på samma sätt längre. Ulrika Winerdal håller inte med. Visserligen tog Åklagarmyndigheten 2018 fram en handbok om att utreda brott som begåtts av barn, men strukturellt har ingenting ändrats.

Det uppmärksammade ”fallet Kevin” ägde rum under den tidsperiod som ingår i Ulrika Winerdals empiri. Av forskningsetiska skäl vill hon inte uttala sig om huruvida just de förhören ingår i materialet, men den typen av ledande frågor, motberättelser och utpekanden som har beskrivits där förekommer även i senare förhör.
– Man kan ju verkligen hoppas att uppmärksamheten det fick kan leda till att förhörsmetoder utvecklas specifikt för misstänkta barn.

Hon betonar att mer forskning i frågan behövs. Kanske, menar hon, behövs det utvecklas ett helt nytt sätt att tänka för att de som förhör unga som misstänks för att ha dödat en annan människa ska kunna axla det dubbla ansvaret.