Den osäkerheten gör det svårt att driva det förändringsarbete som krävs. Det konstaterar polissamordningen i en text om 21 maj, då Thomas Rolén och hans genomförandekommitté besökte SKL i Linköping.

Bland representanterna för SKL rådde stor enighet: Statens kriminaltekniska laboratorium bör vara en del av den nya Polismyndigheten. Detta bland annat för att säkerställa att det forensiska arbetet hänger ihop ”från förste polismans åtgärder på brottsplats till den mest avancerade laboratorieverksamheten vid SKL.”

Flera företrädare för SKL uttryckte önskemål om att man skulle påbörja ett samarbete med kommittén, så att man var förberedd på ett eventuellt beslut om en sammanslagning.

Det våld som riktats mot poliser och brandmän i samband med de senaste dagarnas upplopp i Husby är helt oacceptabelt, säger Polisförbundets ordförande Lena Nitz.

Hon har själv jobbat i Västerort – det Stockholmsdistrikt som Husby tillhör – och hon har bland annat varit i kontakt med skyddsombudet där för att bilda sig en uppfattning om läget.

- Men det som händer i Husby är inte ett bara ett Stockholmsproblem. Det är inte heller ett rent förortsproblem. Det är en nationell angelägenhet. Det får inte fortgå och här måste faktiskt politikerna agera, säger hon till Polistidningen.

Det framförs också många synpunkter på polisens agerande i Husby.
- Jag är inte så insatt i detaljerna, men alla polisingripanden går att analysera ur ett polistaktiskt och ett etiskt perspektiv. Det är väldigt lätt att tycka när man befinner sig i en trygg, varm miljö. Jag tycker nog att man ska ta in lite mer eftertanke innan man bildar sig en uppfattning.

Det sägs bland annat att poliser gjort rasistiska uttalanden.
- Det är många påståenden som cirkulerar just nu. Jag vet inte vad som stämmer. Var och en måste stå för vad den gör och vad den säger, men rasistiska tillmälen är aldrig acceptabla. Det är inte professionellt polisarbete. Och för varje gång en polisman uttrycker något sådant tvingas hela kåren bära hundhuvudet för det.

Lena Nitz oro för att någon ska bli allvarligt skadad är påtaglig.
- Det här är en jätteallvarlig och extremt påfrestande situation.  Även om vi är tränade att hantera att våld riktas mot poliser i syfte att skada så sätter det sina spår och de spåren kan nog sitta i ett bra tag framöver, säger hon.

- Tidigare har oron i Södra Järva, där Husby ligger, eskalerat i samband med skollov till exempel. Det som är nytt den här gången är att de skyller på oss. Enligt dem är det vårt fel att de förstör för sina grannar och attackerar polisen, säger Diana Sundin som är ordförande för Polisförbundets avdelning vid Västerortspolisen.

Det var vid 22-tiden som polisen larmades till en adress i området, där de möttes av stenkastande ungdomar. Totalt deltog ett 40-tal poliser från flera delar av Stockholmspolisen i insatsen som pågick nästan hela natten.

- De poliser som skulle ha slutat vid 22 kunde inte lämna jobbet, utan vissa var tvungna att fortsätta till klockan fyra i morse. Då hade de jobbat sedan klockan 12 på dagen, säger Diana Sundin.

De poliser som skadades har enligt Diana Sundin fått lindriga fysiska skador efter stenkastningen och har inte behövt söka vård.  De närmaste dagarna kommer man att genomföra debriefingsamtal och inför kvällens arbetspass kommer det att hållas längre genomgångar än annars.

- Många ställer sig frågan vad vi gör om det händer igen, och vi vill att alla ska vara så väl förberedda som möjligt. Det kommer att vara fler poliser som jobbar i kväll, säger Diana Sundin.

Enligt Högsta Domstolen skulle polismannen ha rapporterat till sitt befäl att han planerade att preja motorcykeln, åtminstone vid det andra försöket. HD skriver i domen ”Att det i ett enskilt fall kan bedömas att vakthavande befäl skulle ha tillåtit insatsen saknar betydelse. Mot bakgrund av det anförda kan gärningen inte anses som ringa.”

Efter prejningsförsöken gav vakthavande befäl order om att poliserna skulle sluta förfölja motorcykeln. Föraren sänkte då hastigheten och slog av sirenerna, men fortsatte att köra efter för att se vart motorcykeln tog vägen. En stund senare körde motorcykeln i diket.

HD friar dock polisen från den del av åtalet som gällde att han fortsatt följa efter, trots order att sluta. Det kan ”inte anses med tillräcklig grad av säkerhet visat att den fortsatta körningen skedde i syfte att stoppa motorcyklisten. Det är därmed inte visat att det var fråga om ett otillåtet fortsatt förföljande …”.

Domen innebär att polismannen ska betala 50 dagsböter à 270 kronor för tjänstefel.

Efter dödsskjutningen i Husby i norra Stockholm har frågan om svensk polis bör ha elpistol väckts igen. Polisförbudet anser att elpistol skulle vara ett bra komplement till dagens utrustning medan RPS säger nej.

Frågan om polisen ska få använda elpistol utreddes senast av Rikspolisstyrelsen 2007 och då blev svaret ett nej. Dessförinnan hade även det etiska rådet avfärdat idén om att svensk polis skulle utrustas med elpistol. Sedan dess har egentligen ingenting hänt. Och det finns inte någon anledning att ompröva beslutet, menar Martin Lundin som är poliskommissarie på Polisavdelningen på RPS.

- Nej, i nuläget ser vi inte något skäl till det. Men vi följer frågan, bland annat genom polismyndigheternas inrapportering om användningen av exempelvis skjutvapen och pepparsprej. Och den visar att man sannolikt inte skulle minska antalet dödsskjutningar, även om polisen hade tillgång till elpistol, säger han till Polistidningen.

När svensk polis skjuter i ihjäl någon, vilket inträffar ungefär en gång per år, så är det nästan uteslutande i nödvärn. Det är situationer då elpistolen inte skulle vara ett alternativ, eftersom det då krävs ett skarpt vapen. Martin Lundin hänvisar också till en studie från USA, där man studerat antalet dödsskjutningar före och efter införandet av elpistol i ett antal delstater.

- Elpistolen har inte haft någon inverkan på dödsskjutningarna, men däremot har man sett andra positiva effekter. Det blir inte färre skjutningar, men det blir färre situationer med annat fysiskt våld. Det är samma effekt som vi har haft med pepparsprejen.

I de övriga nordiska länderna är det endast polisen i Finland som har elpistol, där den infördes 2005 efter en försöksperiod. I övriga Europa är det bland annat Storbritannien och Frankrike som använder den, och i USA finns den i vissa delstater.

Polisförbundet anser att elpistolen skulle vara ett bra komplement till den utrustning som svensk polis har i dag, som ytterligare ett alternativ mellan pepparsprej och pistol.

- Vår ambition är ju att alltid försöka lösa en svår situation på ett sätt som skadar så lite som möjligt. Det är en arbetsmiljöfråga, poliser möts av hot och våld relativt ofta, och i vissa fall skulle elpistolen vara ett riktigt bra komplement till vår utrustning, säger ordförande Lena Nitz i en intervju i TV4.

Filmen visar ganska tydligt att poliserna tröttnar på att inte kunna genomföra avvisiteringen och drar ner ynglingen på golvet för att kunna genomföra den. Hur skall man annars kunna göra den då han gör passivt motstånd och spänner sig för att de inte skall få av jackan? Dessförinnan har han tagit på sig kepsen som en polisman tog eller slog av honom. Det styrker att han inte ville vara med om resten.

Kanske hade andra poliser lyckats bättre och sluppit våld men det gör inte dessa polisers handlingar till brott. Naturligtvis var de själva också besvikna över att tjänsteåtgärden inte gick att genomföra utan våld. Det känns alltid som ett misslyckande.

Dylika händelser var väldigt vanliga under mina  25 år i uniformstjänst. Resterande år av mina 47 har jag varit kriminalpolis och sluppit dessa obehagliga situationer. Det berör mig dock illa att pappan och Uppdrag granskning gör detta till ett bevis på polisens övervåld och matar tittarna med detta.

Att många poliser deltar i avvisiteringen är inget mått på övervåld utan tvärtom. Alternativet är att två poliser får utkämpa en strid! Granér har rätt då han förklarar att poliserna efter bara något år har reviderat den teoretiska synen på dessa situationer och har lärt sig att man måste vara praktisk för att kunna genomföra dylika åtgärder. Alhem har varit åklagare och har ingen auktoritet då det gäller att stå upp för polisens svåra arbete. Han är pensionerad byråkrat och alltid snar att kritisera polisen.

Jag anser att det är fel av SVT och Uppdrag granskning att på detta sätt sprida en negativ bild av polisen.

Anders Bergstedt, pensionerad kriminalpolis, numera debattör

Foto: Magnus Laupa

Anders Thornberg är den första Säpochefen som kommer från de egna leden. Han har varit med under hela förändringsarbetet då en organisation som präglades av kalla kriget förvandlades till en uppdaterad säkerhetstjänst.

Foto: Magnus Laupa

Anders Thornberg är den första Säpochefen som kommer från de egna leden. Han har varit med under hela förändringsarbetet då en organisation som präglades av kalla kriget förvandlades till en uppdaterad säkerhetstjänst

Anders Thornberg är polis i botten, inte jurist. Han har jobbat sig hela vägen från radiobilen till positionen som chef för Säkerhetspolisen, vilket innebär att han snart styr en egen myndighet och befinner sig på samma hierarkiska nivå som rikspolischefen. Bakgrunden gör honom ovanlig bland Sveriges högsta polischefer.

Under huvuddelen av sitt yrkesverksamma liv har han arbetat inom Säkerhetspolisen med kontraspionage, kontraterrorism, författningsskydd och säkerhetsskydd. Dock inte som livvakt påpekar han, men väl på avdelningen för personskydd. En period satt han på stolen som informationsdirektör. Detta gör honom unik eftersom Säpochefen aldrig tidigare hämtats från den egna organisationen.

– När jag började på Säkerhetspolisen för 26 år sedan var det omöjligt att komma inifrån och bli chef för Säkerhetspolisen. Jag gick den så kallade glastaksutbildningen (poliser utan juristbakgrund fick möjlighet att avancera som chefer, reds. anm) som instiftades av Sten Heckscher. Under två år jobbade jag hårt med att vidareutbilda mig.

– Till för ett år sedan trodde jag fortfarande att det var omöjligt för mig. Det hade aldrig inträffat att Säpochefen kommit inifrån organisationen.

Istället sökte du jobbet som chef för Rikskriminalen?
– Det stämmer. Jag hade varit länge vid Säkerhetspolisen och kände att jag ville utvecklas och bli chef för en stor organisation. Jag sökte också jobbet som en biträdande chef vid Europol utan att få det. Men jag arbetade oförtrutet vidare och en dag ringde justitieministern och frågade och då sa jag ja. I min värld rör det sig om det finaste jobb som man kan ha, det handlar om att försvara demokratin.

Hur ser du på balansen mellan hemlighetsmakeri och en öppen modern myndighet?
– Jag har varit med från början i den processen. Efter mordet på Anna Lindh skrev jag ett PM som berörde vikten av transparens. Det mottogs väl och jag fick erbjudande om att bli informationsdirektör. I dag tycker jag att vi har lidit av att hålla samma hemlighetsnivå inom hela verksamheten. Kontraspionaget måste hållas otroligt hemligt, annat kan vi vara mycket mera öppna med.

– Dessutom hoppas jag på större insyn i framtiden med ett insynsråd. (Polisorganisationskommitténs förslag om ett insynsråd bestående av poliser, politiker och en personalansvarsnämnd, reds. anm). Med Säkerhetspolisen som en egen myndighet uppnår vi också en maktdelning och det är bra.

Finns det risk att en egen Säpomyndighet medför att frågor hamnar mellan stolarna?
– Det finns alltid en risk. Men vi har noga tillsammans med övriga polisen gått igenom erfarenheterna angående hur polisen i Norge agerade i samband med Breivik och händelsen med självmordsbombaren på Bryggargatan i Stockholm. Vi har analyserat hur hela polisen ska samarbeta och agera före, under och efter ett terrorattentat eller jobba med andra typer av extremism. Åtskilliga yrkesmän sitter ner och arbetar med lösningar och arbetet ska vara klart i augusti.

Säpo har genomgått en omfattande förändringsprocess. Från en hierarkisk organisation med rotlar till processer och projektgrupper. Hur mår de anställda?
– Jag har varit med under hela förändringsarbetet och det var helt nödvändigt att göra det. Tidigare hade vi en organisation anpassad efter kalla kriget. Den byggde på fem stuprör, skilda från varandra. Nu är vi en modern säkerhetstjänst.

– Alla förändringar av det här slaget är slitsamma och tar kraft från kärnverksamheten. Jag har pendlat mellan eufori och en känsla av att det var bättre förr. Det är säkert en och annan som tycker att det blev dåligt. Men jag åker runt i landet en och en halv dag i veckan och pratar med anställda. Min bild är att de menar att vi genomfört ett nödvändigt arbete.

Och hur påverkades ni av neddragningar och uppsägningar 2012?
– Regeringen aviserade en möjlig budgetneddragning som gällde alla Sveriges myndigheter, men som sedan inte behövde ske. Ett antal personer antog erbjudande om tidig pension och vi kunde snart anställa ett 15-tal medarbetare och är på samma nivå igen. Verksamheten påverkades inte. Mycket bygger ju på samverkan både nationellt och internationellt.

Har du haft en fördel av din polisära bakgrund i samband med förändringsprocessen?
– Det tror jag eftersom jag lätt kan sätta mig i medarbetarnas känslor, förstår vikten av att ta sig tid att prata.

Vilka är dina tips inför polisens stora omorganisation 2015?
– Ta tid för att förstå medarbetarnas känslor och involvera diskussionen i det dagliga operativa arbetet. Se till att cheferna kan förklara. Lyssna på medarbetarna!

Hur klarar du att leda kollegor som du tidigare varit på jämställd nivå med?
– Visst kan det vara svårt att vara chef över sina kamrater. Men jag ser det inte som något stort problem. Jag har ju aldrig strävat efter att bestämma, nu är jag där och känner mig trygg med situationen.

Du är själv med i Polisförbundet. Hur tycker du som arbetsgivare att samverkan med facket fungerar?
– Jag är fackansluten och en stolt medlem, som tidigare patrullerande polis faller det sig naturligt. Dessutom har jag varit fackligt engagerad tidigare och det har jag stor nytta av nu. Jag vet ju ganska väl hur det

fungerar, och ibland inte fungerar. Viktigast är att samverkan på golvet fungerar och det gör den.

Vilka är de största hoten mot nationen Sverige?
– Terrorism, spioneri och spridning av massförstörelsevapen. Det finns även höger och vänsterextremism som vill använda våld eller hot om våld för att påverka det demokratiska systemet.

Hur har ert arbete förändrats i takt med förändrade hotbilder?
– Vi lever i en tid då något som sägs i Sverige kan orsaka upplopp på helt andra ställen i världen. Att skydda demokratin handlar både om att skydda och att försvara rätten att uttrycka sig fritt. Mycket handlar om att ha en dialog med olika delar av samhället. Jag och mina medarbetare för jag en ständig dialog med företrädare för olika politiska riktningar och trosriktningar, till exempel träffar jag regelbundet personer knutna till muslimska rådet i Stockholm. I många länder är säkerhetstjänsten förknippad med förföljelse och förtryck och många av företrädarna jag träffar säger att det är fantastiskt med ett land där chefen för Säkerhetspolisen sätter sig ner och fikar och pratar med dem.

Foto: Magnus Laupa

I snart tjugo år har Plattangruppen jobbat med den öppna knarkhandeln i Stockholm. Men i sommar läggs gruppen på is och nu fruktar poliserna en förslumning av Sergels Torg.

Mannen med lagligt utskrivna tabletter kontrolleras av polisen. En beslagtagen fällkniv och ett eventuellt brott mot knivlagen blir resultatet. Foto: Magnus Laupa

I snart tjugo år har Stockholmspolisens Plattangrupp jobbat mitt i centrum för den öppna knarkhandeln i Sverige. Men i sommar läggs gruppen på is och nu fruktar poliserna en förslumning av Sergels Torg.

– Det är bittert, mycket av det vi byggt upp slås i spillror, säger Joakim Beland.

Klara närpolisstation vid centralen klockan elva en tisdagsförmiddag. Joakim Beland, polisinspektör och chef för Plattangruppen, och hans kollegor går igenom dagens ärenden. Tre aspiranter gör sina första dagar och testar utrustningen.

– Utrustade och matade, säger Joakim Beland med ett leende då också en tidig lunch är avklarad.

Han är 43 år och har arbetat på Plattan sedan 1999. Under ett halvt yrkesliv har han sett knarktrender komma och gå. Människor komma och gå. I ett fåtal lyckliga fall har det hänt som nästan aldrig händer. En känd missbrukare försvinner och efter ett par år knackar någon Joakim Beland på axeln och där står han eller hon som verkade vara hopplöst fast i drogträsket.

– Med barnvagn och ett nytt liv. Fler än det verkar reder säkert ut det, men de flesta vill inte visa sig här eftersom de vet hur lätt det är att dras in igen, säger Joakim Beland.

För stunden störs han av två faktum. Det ena gäller den senaste tidens medierapportering om att Plattan svämmar över av heroin. Joakim Beland tycker inte att det stämmer. Han pekar på ett tidningsurklipp på väggen. Det handlar om ett av fallen då en läkare lagförts för att ha skrivit ut enorma mängde narkotikaklassade piller.

– Det är där problemet finns, över 70 procent av våra beslag är legalt utskrivna. Det är olyckligt när det skrivs en massa som inte stämmer. Nu hävdas att heroinet ökar när det är tvärtom.

En annan sak som irriterar Beland är att polisledningen beslutat att spara pengar genom att låta all närpolisverksamhet på Norrmalm upphöra från mitten av juni till slutet av september. Något som får konsekvenser för både Plattangruppen och stöld-, ordnings- och våldsgrupperna på Klara. Joakim Beland och hans kollegor kommer att åka på ingripandepass istället för att syssla med brottspreventivt narkotikaarbete.

– Den samverkan vi byggt med bland annat väktare kraschar. Allmänheten kommer att märka skillnad när trakten runt Sergels Torg förslummas, säger Joakim Beland.

Han fortsätter:

– Jag förstår inte vitsen. Tidigare har det gått och lösa hos oss och det går fortfarande att lösa på Södermalm.

Vi går den korta sträckan till Sergels torg. Joakim Beland beskriver hur platsen förändrats under hans år. Tidigare var både säljare och köpare svenska. Nu har internationaliseringen slagit igenom med nya försäljningstekniker, nya droger och effektivare organisationer.

Som svar på en skämtsam anmärkning om att han säkert kan varenda gatsten, att han känner Plattan bättre än sin egen trädgård nickar han allvarligt. Tröttnar han aldrig på det som för en utomstående är lätt att beskriva som ett tröstlöst evighetsarbete?

– Jo, lite galen måste man väl vara. Men jag brinner för att Stockholm ska vara en bra stad. Ordning och reda, snyggt och rent. Sedan har jag genom åren sett hur överlåtelse av enstaka tabletter ofta är starten på något större. Att fånga upp nya missbrukare gör jobbet meningsfullt.

Dagens första ingripande involverar en man, känd sedan tidigare av polisen, som enligt Joakim Beland är typisk på flera sätt.

Först och främst bär han på en stor fällkniv.

­– Då vi plockar kniven hävdar de att de har dåliga tänder på grund av missbruk och måste ha den för att dela äpplen med. Alla har samma motivering.

Mannen har också lagligt förskrivna piller mot ångest i fickorna. Men då poliserna jämför datumet för utskrivning med antalet tabletter som finns kvar står det klart att han inte kan ha använt all medicin själv. Dessutom är han sprutnarkoman och har just besökt det nyöppnade sprutbytet i Stockholm, en inrättning som Beland är kritisk till. Han tror att det finns en risk att själva bytesmomentet inte fungerar i praktiken. Att missbrukarna kommer att få rena sprutor utan att lämna in sina gamla. Nu stärks han i sin åsikt när den misstänkte berättar att han just har besökt sprutbytet och fått nya verktyg – fler än de gamla sprutor han lämnat.

– Precis vad jag trodde skulle hända, det där måste man ha bättre koll på, säger Joakim Beland.

Mannen får gå. Brott mot knivlagen är ett faktum, men någon drogförsäljning går inte att styrka.

Så förflyter dagen. En missbrukare grips när han snattar. Vill få vård. Diskuterar lösningar med Joakim Belands kollega Dennis och börjar gråta. En närmat redlös sprutnarkoman hittas på en offentlig toalett. Det rör sig om en person som levt länge på gatan och poliserna har följt det gradvisa förfallet. Dennis ser bekymrad ut när han konstaterar:

– Det har gått snabbt, han har säkert tappat 15 kilo i vikt.

Snart är vi tillbaka på plattan. Dennis visar platsen, utanför en hamburgerrestaurang, varifrån han brukar spana. Där inne sitter säljarna på barstolar med bästa utsikt över kommersen, stolar som polisen förgäves försökt ägaren att ta bort. År efter år fortsätter plattan att vara en magnet. En mytisk plats förknippad med tragedier, samtidigt en mötesplats. Också missbrukare träffar vänner och vill bara umgås. Joakim Beland berättar att för många missbrukare som tagit sig ur beroendet är platsen farlig med sin förödande dragningskraft.

– Du har inte sett honom på flera år och plötsligt är han tillbaka på plattan igen. Det syns på blicken att han är på väg att falla dit. Man säger: Stick härifrån, så långt bort du kan!

”Inte sett ökning av heroinbeslag”

Ingenting tyder på att heroinförsäljningen ökar. Enligt Thomas Hvitfeldt, BRÅ, är antalet missbrukare så litet att det är svårt att dra vetenskapliga slutsatser.

Martin Kåberg, psykiater och överläkare samt ansvarig för det nystartade sprutbytesprojektet, upplever inte att heroinmissbruket ökar. Liksom polisen Joakim Beland är han skeptisk till uppgifterna om att Sergels Torg svämmar över av heroin.

– Jag jobbar med behandling av heroinister och min spontana uppfattning är att det inte ökat. Däremot har heroinmissbruket minskat drastiskt under de senaste 15 åren.

Thomas Hvitfeldt är utredare på Brottsförebyggande rådet, BRÅ och delar åsikten. I rapporten Brottsutvecklingen i Sverige 2008-2011 skrev han ett kapitel om narkotikabrott.

– Vi hade ju inte med 2012 i rapporten, men det är svårt att tro att situationen har förändrats så drastiskt på kort tid, säger han.

Tvärtom, påpekar han, tyder mycket på att heroinanvändningen i själva verket sjunker – både nationellt och internationellt. Ett exempel på detta är årsrapporten för 2012 från Europeiska centrumet för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk (ECNN). I rapporten konstateras att vi närmar oss ”en ny era när heroin har en mycket mindre central roll för Europas narkotikaproblem”. Dessutom fastslås att tillgången på drogen minskat i Europa, och att det i en del länder råder akut brist på heroin.

– I Sverige har vi inte sett någon ökning av heroinbeslag. Överhuvudtaget är det svårt att mäta heroinanvändningen.

Ett av skälen är att så få personer, i relation till det totala antalet missbrukare, använder heroin. Också små slumpmässiga ökningar märks därför i statistiken. Ett annat problem vid mätningar är att gruppen är väldigt svår att nå. Enkätundersökningar i skolorna träffar fel, eftersom det är ytterst sällan som skolelever är heroinmissbrukare.

– Det går att titta på vårddata och det har inte gjorts sedan 2007 och då märktes inga större förändringar.

Också uppgifterna om prisdumpning och gratis heroin tycker Thomas Hvitfeldt låter märkliga. Han konstaterar att det kan hända i enskilda fall utan att vara en trend. I och för sig visar den mätning som CAN gör tillsammans med polisen sedan i 25 år att heroinpriset sjunkit, men förändringen inträffade redan under början av 1990-talet.

Illustration: Annelie Carlström/Woo Agentur

Årsmöte hos Säkerhetspolisen, avtackning, telefonkonferens, utsättning …
Polistidningen har tillbringat några hektiska dagar hack i häl på Polisförbundets ordförande Lena Nitz.

Drygt två år har gått sedan Lena Nitz tillträdde som ordförande för Polisförbundet. Nära två år är kvar till nästa representantskap.
Lena Nitz pratar om halvlek, fotbollsfrälst som hon är. Men efter ett par dagar hack i häl på henne står det klart att ordförandeuppdraget inte är någon lek alls.

1. Årsmötesinspiratör.

Illustration: Annelie Carlström/Woo Agentur

I ett konferensrum i kvarteret Kronoberg är det årsmöte för Polisförbundets medlemmar inom Säkerhetspolisen. Lena Linusdotter Nitz intar talarstolen för att hålla i förmiddagens enda punkt ­ –  information och inspiration.

Hon konstaterar att 2012, året som ska summeras, för Säkerhetspolisens del har präglats av tvära kast: chefsbyte, justeringar i organisationen och ett läge då svångremmen först drogs åt, för att sedan släppas ut igen.

Så sent som i december avtackades ett tiotal medlemmar som nappat på ett erbjudande om förtidspension. Parallellt pågick nyrekryteringar och förberedelser för den kommande flytten till egna lokaler i Solna.

- Det är oerhört viktigt för mig att komma ut och träffa er. Att kunna säga att jag har hört, jag har sett, jag har känt hur ni har det, säger Lena Nitz.

Under dagen lyftes en rad funderingar kopplade till rörligheten mellan Säkerhetspolisen och den öppna polisen, nu när Säpo väntas bli en egen myndighet:

- Det är svårt med rörligheten redan som det är nu. Vi ser inte att det här kommer att förbättra för oss.

- Är vi skyldiga att följa med, eller kan vi avstå?

- De som går tillbaka till den öppna polisen – vad går de i så fall tillbaka till?

- Vad händer om alla spanare och livvakter söker sig tillbaka till den öppna polisen?

Lena Nitz poängterade att Polisförbundet tryckt på vikten av rörlighet i det remissvar som förbundet formulerat om omorganisationen.  Men när det gäller hur det kommer att bli är frågetecknen än så länge betydligt fler än svaren.

2. Avtackning.

Bubbel och tilltugg. Tända ljus och ett stort presentbord. Det är den 21 mars och Polisförbundets kansli är förvandlat inför ombudsmannen Bengt Sundbergs avtackning.

Det har gått 24 år sedan han inledde sin bana på förbundet och åkte land och rike runt med dåvarande ordföranden Gunno Gunnmo.

Gästerna är många. En annan Bengt – rikspolischefen, med efternamnet Svenson  –  har både hunnit komma och gå när Lena Nitz ringer i en klocka och tar till orda:

- Bengt, du har varit en guldgruva när vi har försökta att förstå rutinerna och bakgrunden till gamla beslut och avtal. Det här med pensioner är ju ditt specialområde och jag har ju verkligen fått mig en tankeställare. Är det verkligen så smart att låta människor gå när de är som mest erfarna, produktiva och självgående? Visst, din funktion på kansliet kan ju ersättas, men din personlighet och din visdomskälla – där är du långt ifrån ersättningsbar, säger hon.

3. På turné.

Rätt organisation, rätt utbildning och rätt villkor. Det är grundpelarna i resonemanget när Lena Nitz beskriver vad Polisförbundet strävar efter. Det är den andra april och denna dag är det Kungsbackapolisen som får besök.

Dagen inleds med möten med bland andra chefer och utredare. På eftermiddagen är det Kungsbackapoliserna i yttre tjänst som spetsar öronen och svarar på frågor om vad de vill ha ut av förbundet.

Med på resan är även Polisförbundets förhandlingschef Björn Kellerth, som bjuder på dagsfärska rapporter om förhandlingsläget på flera fronter.

När han inför treskiftarna kommer in på förhandlingarna om arbetstidsavtalet teaterviskar Lena:

- Ta tempen!

Det handlar om att testa förslaget till förhandlingsupplägg som snickrats ihop inför morgondagens manglingar med Rikspolisstyrelsen.

Sagt och gjort. Björn redogör för vad förslaget är tänkt att ge i form av arbetstidsförkortning för skiftjobbare – och vad det skulle kunna kosta.

Ingen gör vågen, fastän upplägget, om det skulle gå igenom, skulle smaka betydligt mer än det kostar, räknat i årsarbetstid.

- Varför måste man alltid försämra något? är en av kommentarerna.

Diskussionen som följer visar att det finns olika uppfattningar om vilken som är den viktigaste frågan för förbundet – arbetstiderna eller lönen. En polis säger att lönefrågan överskuggar allt. Han undrar också hur det kan skilja så mycket mellan Kungsbacka och Göteborg, mindre än 30 minuter bort med pendeltåget, om än på andra sidan länsgränsen.

En kollega berättar att hon skulle vilja få ut pensionsavsättningen i reda pengar, i stället för insatta på sitt pensionskonto.  En annan tycker tvärtemot att avsättningen är jättebra.

Och visst vill även treskiftarna i Kungsbacka ha kortare arbetstider. Men flera uttrycker att förkortningen skulle behöva vara flera timmar i veckan för att verkligen göra skillnad.

Illustration: Annelie Carlström/Woo Agentur

4. Avtalskonferens.

Bli-blipp, bli-blipp, bli-blipp låter det från Lena Nitz mobiltelefon, som har högtalarläget på där den ligger på konferensbordet. Det är den andra april och Lena har i egenskap av ordförande för dagens avtalskonferens just knappat in koden för att starta telefonmötet. Nu ansluts ett 60-tal deltagare i snabb takt.

Med på mötet är förbundsstyrelsen, ett par representanter från varje förbundsområde och några av ombudsmännen. Förhandlingschef Björn Kellerth, som sitter med Lena i konferensrummet de fått låna av Kungsbackapolisen, håller i uppropet.

En powerpointpresentation med möteshandlingar har mejlats ut tidigare samma dag.  Lägesraporter om bombskyddet och löneanalysen hör till punkterna på dagordningen. Men den stora frågan är ett förslag till yrkande inför arbetstidsförhandlingarna med RPS.

Lena fördelar ordet och radiodisciplinen är oklanderlig. En hostning är det enda som bryter av under hela dragningen.

Varje förbundsområde berättar i tur och ordning vad de tycker om förslaget. Responsen är huvudsakligen försiktigt positiv, men flera betonar att det kommer att behövas tid att förankra upplägget när det väl är dags nå en överenskommelse.

Bli-blipp, bli-blipp, bli-blipp låter det åter från Lenas mobiltelefon när deltagarna lämnar avtalskonferensen. Minuten efter är det dags för henne att knappa igång ett nytt telefonmöte, denna gång med förbundsstyrelsen.

5. Utsättning.

Klockan närmar sig elva och Kungsbackapolisen Simon Jonasson är redo för sitt nattpass. Han har båtmössan innanför bältet. Tjänstevapnet sitter i ett benhölster – något som alla poliser i yttre tjänst i Halland får om de vill.

Så var det inte hos Västerortspolisen i Stockholm, där Simon Jonasson arbetade tidigare. Lena Nitz, som också jobbat i Västerort, är på besök och sitter med sin före detta kollega vid utsättningen. De pratar gamla minnen och hur det gått för arbetskompisar från tiden när Simon var skyddsombud och Lena huvudskyddsombud, för snart tio år sedan.

På bordet står en svart konferenstelefon. Vanligtvis brukar den länsgemensamma utsättningen för hela Halland skötas den vägen. Men den här tisdagkvällen förblir konferenstelefonen tyst – en trafikolycka gör att en första Kungsbackapatrull får åka ut på en gång, utan någon genomgång av läget.

6. Styrelseträff.

Katharina von Sydow är nyvald ordförande för Polisförbundet i Halland. Tillsammans med tre av sina styrelsekollegor har hon rest till Kungsbacka för att träffa Lena Nitz.  Frågorna är många – flera kretsar kring Polisens stora omorgansation.  Oron är stor på sina håll, framgår det. Exempelvis befarar anställda på LKC i Halmstad att de kan få 15 mil till jobbet när Halland bildar region med Västra Götaland.

Även när det gäller den fackliga fusionen finns funderingar – exempelvis sköter Polisförbundet i Västra Götaland sitt inflytande via MBL, medan Halland har samverkansavtal.

- Det vi med säkerhet vet om omorganisationen är att den kommer att gå fort. Och det får aldrig bli så att ett mindre förbundsområde känner sig uppätet, utan: ”nu bildar vi något nytt tillsammans”. Men när det gäller vår egen omformering så ska vi lägga så lite fokus som möjligt på den, för den kan vi ändra på sedan. I stället ska vi lägga all kraft på polisens omorganisation. Det är det som gagnar medlemmarna, säger Lena Nitz.

Det handlar om psykologen och forskaren Kristina Kepinska Jakobsen som har studerat den danska polisens förhörsmetoder. Resultaten, som enligt Dansk Politi är i linje med internationell forskning på området, presenterades i en rapport 2010. Men de viktigaste slutsatserna i rapporten, som producerades på polishögskolans forskningsenhet (Politiets Videnscenter), nådde aldrig ut till vare sig polisen eller allmänheten. I stället ville ledningen att de skulle spridas via ett internt nyhetsbrev – vilket aldrig blev av.

Det var också meningen att Kristina Kempinska Jakobsen skulle intervjuas om forskningen i Dansk Politi – men cheferna förbjöd henne att medverka.
– Mina chefer sa att Dansk Politi är en mycket kritisk tidskrift, och de var nervösa för hur mina resultat kunde uppfattas. Så jag fick veta att jag inte fick medverka i intervjuerna. Det blev aldrig något av, säger Kristina Kempinska Jakobsen till Radio24syv.
– Jag uppfattade det helt klart som en munkavle, fortsätter hon.

Polisledningen tillbakavisar att man förbjudit forskaren att medverka i intervjuer. Man hänvisar till att det handlar om strategiska överväganden – och att det statistiska underlaget i rapporten var för snävt.

I dag arbetar Kristina Kempinska Jakobsen som forskare vid Polishögskolan i Oslo.

Läs de danska artiklarna här: Dansk Politi och Radio24syv.