Annons

Annons

Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut.

Att intervjua barn är svårt. Med rätt teknik går det att intervjua barn och få tillförlitliga och fullständiga uppgifter, men det krävs utbildning och träning.Att intervjua barn är svårt. Med rätt teknik går det att intervjua barn och få tillförlitliga och fullständiga uppgifter, men det krävs utbildning och träning.

När barn är med om brott är de ofta det enda vittnet tillsammans med förövaren. Därför får barns vittnesmål många gånger avgörande betydelse vid utredningen av brottet. Brister det i intervjusituationen finns det risk för att viktig information går förlorad. Antalet övergrepp mot barn ökar. Få anmälningar går idag till åtal. Det vanligaste är att utredningen läggs ner. Bland annat på grund av att det saknas kunskaper om hur man tar tillvara barns vittnesutsagor och att det fattas redskap för att utvärdera tillförlitligheten i vad barn berättar, enligt psykologen Anneli Larsson.  
Det svenska rättssystemet är i grunden format utifrån vuxnas perspektiv. Det krävs extra engagemang för att ta tillvara barnens intressen. Vid intervjuer med barn krävs det dessutom vanligtvis ännu mer av intervjuledaren än vid intervjuer med vuxna.

Anneli Larsson har undersökt hur man kan gå tillväga för att få tillförlitliga och fullständiga vittnesmål från barn i sin avhandling ”Interviewing Child Witnesses”. Den innehåller dels tre studier med barn mellan sex och tolv år och dels en fjärde studie som är en jämförelse mellan hur poliser i Storbritannien, Nederländerna och Sverige tänker kring vittnesintervjuer med barn.

Så länge hon kan minnas har Anneli Larsson känt ett engagemang för barns rättigheter. När hon läste psykologi i slutet av 1990-talet blev hon tillfrågad om hon ville medverka i ett forskningsprojekt där det handlade om att ta fram tekniker för att intervjua barn. Det blev avstampet för det som senare skulle bli fokus i hennes avhandling.

I arbetet med sin avhandling gjorde Anneli Larsson studier med cirka 200 barn.

– Experimenten var tänkta att väcka känslor som avviker från det vanliga och som barnen tycker är spännande, men inte otäcka.

Låt barnet fritt berätta

I studie ett testade Anneli Larsson den kognitiva intervjun med barn mellan tio till elva år. Kognitiv intervjuteknik har sin grund i minnes- och socialpsykologi och består bland annat av fyra huvudkomponenter. Den har sedan en längre tid använts framgångsrikt i bland annat USA och Storbritannien. Två av komponenterna i den kognitiva intervjutekniken går utmärkt att använda när man intervjuar barn, visar Anneli Larssons undersökning.

Mental återetablering, handlar om att barnet ska tänka sig tillbaka till den situation som det befann sig i när brottet begicks och sedan försöka att återge den händelsen. Det är viktigt att barnet återetablerar både den yttre fysiska miljön och de inre mer känslomässiga tillstånden. Det kan till exempel handla om hur det såg ut på platsen och hur det kändes att vara där.

– Om vi ska återge en händelse och samtidigt försätter oss i en miljö som liknar den som händelsen utspelades i, så kommer vi att komma ihåg mer.

Berätta allt. Det kan låta enkelt men är, enligt Anneli Larsson, oerhört viktigt att man tydligt uppmanar till när det gäller barn.

– Barn ser vuxna som auktoriteter, vilket får konsekvenser. De kan ge information till den vuxne som de tror att den vuxne vill höra. Om intervjuledaren ber barnet att berätta allt, och själv är tyst, minimerar man risken att barnet censurerar eller fabulerar. En sådan utsaga får mer värde i en juridisk process.

Barnen fick i den första studien se en film som de sedan intervjuades om. Huvudfynden, som Anneli Larsson säger, är att den kognitiva intervjun är effektiv och fungerar trots att det gått lång tid mellan händelse och intervju.

Dessutom visade resultaten att information som barnen ger på egen fri hand är mer tillförlitlig än den information som man får fram när intervjuledaren ställer frågor.

– Det har man kunnat se i tidigare undersökningar, men min avhandling understryker betydelsen av att barnet måste få tillfälle att fritt berätta om det upplevda.

Upplevt eller påhittat?

I studie två undersöktes om den kognitiva intervjutekniken ger tillförlitliga utsagor. Finns det då något sätt att bedöma kvaliteten i vad barnet berättar? Går det att avgöra om det är något barnet har upplevt eller om barnet hittar på?

– Det finns resultat som tyder på att vissa tekniker kan vara användbara för att särskilja om barns berättelser baseras på något som barnet upplevt eller hittat på.

Mycket av denna kunskap är fortfarande rent teoretisk och behöver utprovas i större omfattning i icke experimentella miljöer. Det finns dock mycket värdefull kunskap inom dessa teorier. Till exempel verkar utsagor som baseras på verkliga händelser innehålla flera olika typer av information jämfört med utsagor som baseras på något som barnet hittat på.

Förtroende är grunden

I studie tre var barnen mellan sex och sju år. Idag är okunskapen störst när det gäller de yngsta barnen. Den kognitiva intervjutekniken verkar fungera väldigt bra med dem också, vilket inte tidigare har testats.

– Ju yngre barnen är desto större är utmaningen att intervjua dem. Det är nödvändigt att ta god tid på sig och att anpassa intervjun efter var barnet befinner sig utvecklingsmässigt.

Generellt är inte svårigheten med barn som varit utsatta för övergrepp att de återger felaktig information, utan att få dem att prata alls.

Att tala fritt är det mest svåråtkomliga och värdefulla. Den tiden blir dock längre om intervjuledaren har etablerat en bra relation med barnet i början, påpekar Anneli Larsson. Det är viktigt i alla åldrar. Men ju yngre barnen är desto viktigare är det att intervjuledaren ser till att det blir en bra kontakt från början.

– Om inte barnet får förtroende för den vuxne har han eller hon ingen grundplattform att utgå ifrån. Då hjälper det inte hur duktig intervjuledaren är på instruktioner och teknik. När man investerar initialt har man mycket mer att vinna, på både kort och lång sikt.

Jämförelse mellan länder

Studie fyra handlar om resultaten från en studie där 230 poliser som arbetar med barnbrott i Sverige, Storbritannien och Nederländerna har svarat på en enkät. Länderna skiljer sig åt. Storbritannien ligger långt framme och det finns en tydlig koppling mellan forskning, utbildning och det praktiska arbetet. Nederländerna ligger mitt emellan men har kommit längre än Sverige när man tittar på deras utbildningssystem, enligt Anneli Larsson.

– Jag är positivt överraskad över den höga ambitionsnivån hos poliserna. De tänker och tycker mycket om sitt arbete. Däremot finns det en stor skillnad i vad som faktiskt sker. Det visade sig att utbildning spelar betydande roll. Generellt verkar det inte vara i intervjuledarnas känsla och inställning som det finns brister, utan snarare vad gäller den tid de har möjlighet att lägga ner på intervjuer med barn. Jag håller också med de poliser som understryker behovet av mer och fördjupad kunskap.

Anneli Larsson vill se en långsiktighet i utbildningen. Handledning, uppföljning och återkoppling på den enskilda polisens intervju krävs för att kunna utvecklas och borde vara självklara moment i utbildningen.

– Drömscenariot är en robust och genomtänkt plattform för både polisens grund- och vidareutbildningar. Poliser och andra som intervjuar barn behöver få kunskap och tid på sig att utvecklas. Att intervjua barn är ett oerhört krävande arbete där den ena situationen aldrig är den andra lik, säger Anneli Larsson.

Två år framåt ska Anneli Larsson tillbringa i England på Universitetet i Cambridge. Där kommer hon att fortsätta sin forskning och fördjupa sina kunskaper i att intervjua barn. Hon kommer till exempel att analysera intervjuer med barn som har varit utsatta för övergrepp. Hon går från experimentella fall till verkliga.

Råd vid intervjuer med barn

· Avbryt inte!

· Barnet måste få berätta i lugn och ro.

· Tillåt pauser. Fyll inte i med egna ord.

· Intervjun bör anpassas efter varje barns unika utvecklingsnivå.

· När barnet har gett sin fria återgivning av händelsen ska intervjuledaren bara ställa frågor som har med det barnet berättat att göra.

· Ta inte upp nya ämnen som inte barnet har berört.

· Barnet ska göra den största mentala ansträngningen och barnets minnesbilder ska styra intervjun. Intervjuledarens jobb är att guida barnet till relevanta minnesbilder.

· Möbleringen i rummet är viktig. Barnet ska inte vara hänvisat till att titta på intervjuledaren.

· Tänk på ditt kroppsspråk. Undvik yviga gester som kan störa barnets koncentration.

· Om barnet stannar vid en minnesbild försök att få ut så mycket information som det går. Hoppa inte mellan minnesbilderna. Det är både resurs- och tidskrävande för barnet att väcka upp och få tillgång till en minnesbild. Många gånger är det mycket jobbigt. Det krävs koncentration och fokusering hos både barnet och intervjuledaren.

Litteraturtips

* Larsson, A. S. (2005). Interviewing child witnesses. Doctoral dissertation, Department of Psychology, Göteborg University, Sweden.

Kan beställas kostnadsfritt hos Ann.Backlund@psy.gu.se

* Westcott, H., Davies, G., & Bull, R. (2002). Children?s Testimony: A handbook of psychological research and forensic practice. Chichester: John Wiley

* Poole, D., & Lamb, M. (1998). Investigative interviews of children: A guide for helping professionals. Washington: American Psychological Association.

Annica Carlsson Bergdahl

Ämnen i artikeln

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Är du intresserad av ett nyhetsbrev från Polistidningen?

The quick, brown fox jumps over a lazy dog. DJs flock by when MTV ax quiz prog. Junk MTV quiz graced by fox whelps. Bawds jog, flick quartz, vex nymphs. Waltz, bad nymph.

Andra läser