Annons

Annons

Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut.

Det är mörkt och tyst på de snötäckta gatorna i Skellefteå i den tidiga morgontimmen. En brun Ford Mondeo glider upp utanför Scandic och hämtar upp en yrvaken journalist. I bilen sitter Arvo Tolkki, en polis på väg till sitt arbete 16 mil därifrån.Det är mörkt och tyst på de snötäckta gatorna i Skellefteå i den tidiga morgontimmen. En brun Ford Mondeo glider upp utanför Scandic och hämtar upp en yrvaken journalist. I bilen sitter Arvo Tolkki, en polis på väg till sitt arbete 16 mil därifrån.

Bilen rullar fram mil efter mil. Utanför fönstret breder mörka siluetter av norrländsk skog ut sig. I Luleå byts privatbilen ut mot en målad polisbil och färden norrut fortsätter.

Arvo Tolkki arbetar som ensam polis i Råneå. Närmaste kollega arbetar minst tre mil bort.

– Händer det något i till exempel Niemisel är det minst 40 minuter innan en patrull kan vara på plats, om det finns någon att få tag i.

Ofta är Arvo i radioskugga och har varken täckning på mobilen eller radion. På länskommunikationscentralen brukar de säga att de känner oro över att inte veta var han befinner sig.

I Luleå är de målade bilarna försedda med GPS för att LKC ska veta var de är. Arvo har bett att få även sin bil utrustad, men har ännu inte fått gehör. Det svider.

– Nu har cheferna sagt att de har äskat pengar till en GPS åt mig i nästa budget, men vi får väl se. Vad som helst kan ju hända när man åker själv och ingen vet var man är.

Misshandel ledde till arbetsskada

För tio år sedan blev Arvo Tolkki misshandlad i tjänsten. Luleå centrum skakades av gatubråk mellan olika ungdomsgäng. När ungdomarna skulle gripas vändes attacken mot poliserna istället och Arvo slogs ner bakifrån och skadade nackkotorna.

– Slaget tog illa och blev till en livskrasch för mig. Allt som jag byggt upp under mitt liv raserades på någon futtig sekund, precis i samma stund som träskaftet träffade nacken.

Efter misshandeln kan han bara jobba halvtid på grund av skadan, som ständigt gör sig påmind i form av bland annat svår huvudvärk.

– Hade jag vetat vad som skulle drabba mig av lönesänkningar och dålig behandling på grund av min skada, hade jag tagit den sjukpension som erbjöds mig. Men jag tjatade till mig en halvtid med målsättningen att kunna jobba heltid så småningom. Jag vill ju jobba.

Efter misshandeln upplevde Arvo att han inte fick något som helst stöd av arbetsgivaren, varken med enkla saker som skadeanmälan eller med rehabilitering. Efter många turer blev slutligen Arvo erbjuden att arbeta som närpolis på en station som annars skulle ha lagts ner.

– Jag tror på ljuset i tunneln, att något bra kommer att hända. Hade röret varit av järn istället för trä hade jag varit död nu. Jag har mitt liv, min anställning och min familj. Jag kan se på livet som en gåva och att det kanske bara finns den här dagen.

Önskan om jobb i Skellefteå

Nackskadan gör att färderna från hemmet i Skellefteå till arbetet i Råneå på 30 mil tur och retur är nästan outhärdliga. Arvos högsta önskan just nu är att få en tjänst i Skellefteå. Men eftersom det är en annan myndighet ser det mörkt ut. Han har både sökt tjänster och försökt att få rehabilitering i Västerbotten, men hemmamyndigheten i Norrbotten har hittills inte kunnat hjälpa honom.

– Vi som blir skadade i tjänsten har ingen framtid alls. Det borde kunna lösas, om inte annat så för att vara lite medmänsklig.

Arvo säger att han har mycket kvar att ge som polis och att han skulle kunna användas bättre om han slapp sina långa resvägar. Men inser samtidigt att det hela handlar om välvilja, eftersom det inte finns några rättigheter att byta myndighet.

Från gruvan till polisskolan

Vinterlandskapet träder fram allt tydligare i det första morgonljuset. Granar i en hissnande vacker vinterskrud, och kalhyggen som lämnar öppningar i landskapet. Arvo pekar ut platser längs med vägen och berättar om tragiska öden och möten med vilsna själar.

Arvo växte upp i en liten stuga i en by norr om Kiruna. Hans båda föräldrar var gruvarbetare som rekryterats från Finland.

– Vi var sex personer på 15 kvadratmeter. På vintrarna i stugan frös innerväggarna, jag och brorsan turades om att sova närmast väggen eftersom det var så kallt.

När Arvo var 16 år började han arbeta i gruvan i Kiruna. Redan första dagen visste han att han måste därifrån, men det tog tio år innan han lämnade gruvan. Han sökte och kom in på polisskolan i Stockholm.

– Jag kände mig som en verklig Crocodile Dundee där i storstan. Jag hade aldrig åkt tunnelbana eller rulltrappa, men kunde allt om jakt, fiske och om hur strömmarna rör sig i älven.

Berättarkonst i bastun

I Arvos föräldrahem, och i bygden han kommer ifrån, var bastun navet kring vilket den sociala samvaron kretsade. En plats att svettas ut bekymmer och sorger på. En gemenskap där berättandet grodde.

– Jag satt där som en liten parvel i bastun med öronen spetsade och hörde otroliga historier av de finska skogshuggarna. Det var för mig då som tv:n är för ungarna nu.

Det var nog där i bastun som Arvo lade grunden till sin berättarkonst. En konstform som han nu nyttjar i sitt författarskap. Arvos första bok var en polisroman, Vindmannen Biegga Olmmái. Den andra boken, som kom ut förra året, är en historisk roman om hemtrakten, Det arktiska Eden. I båda böckerna kan man finna både personer och miljöer som tangerar det verkliga livets upplevelser. Efter att ha hört Arvo berätta om sin barndom, står det klart att mycket i böckerna har självbiografiska tendenser.

Arvo började skriva efter sin skada. På grund av smärtan blev han en nattvandrare. När han tröttnade på sina vandringar började han skriva istället. Han ser sin första bok som en rehabiliteringsbok, ett sätt att komma tillbaka utan att bli bitter.

– Jag började skriva om polislivet och satte in personer i historien. Olika saker jag har varit med om bakades in och gjordes om. Det är fantastiskt att skapa en historia och bygga upp personer med olika karaktärer att få utveckla deras liv och lära känna dem. Men man kan bli rätt trött på dem efter ett tag också.

Ibland hittar han personer i tidningar som han använder som råmallar till personer i sina böcker. Arvo berättar att det är genom sitt skrivande som han får uppskattning.

– Alla vill ha en kram och en bekräftelse på att man är duktig, det är viktigt. Berömmet får jag inte på jobbet, jag får det genom mina böcker.

Ingen förvåning över nakenbilder

Köttsoppa med klimp serveras på bykrogen i Råneå. Lunchen värmer. Arvo bläddrar i en av dagstidningarna. Han skakar på huvudet åt en helsida med bild på länspolismästaren i en snödriva i princip endast iförd snö. En bild som länspolismästaren Karl-Bertil Arosenius publicerat på en dejtingsida på Internet, tillsammans med andra inte helt lyckade tecknade bilder. Arvo tycker inte att bilderna i sig är så farliga. Det är mycket annat som är värre. Men han tycker att det känns svårt att försvara sin polischef gentemot allmänheten när sådant händer.

– Det är lätt att gnälla på chefer, men det man vill ha av en chef är rättvisa, medmänsklighet och lyhördhet. Man talar om förändrad ledarstil men är kvar i bruksmiljön. Är det som hos oss på andra myndigheter i landet, så är vi fortfarande kvar på slutet av 1800-talet i polissverige.

Namn: Arvo Tolkki

Ålder: 52

Familj: sambo och fyra barn, varav två är bonusbarn

Jobb: Närpolis Råneå Norrbotten

Tidigare jobb: Gruvarbetare och polis i Kiruna

Intressen: hobbyförfattare, engagerad i ungdomsidrott, kultur, människor, natur, fiske, jakt.

Bor: Liten avstyckad gård utanför Skellefteå

Arvo om sig själv:

Stark sida: Ärlig, sympatisk, kärleksfull och har förståelse för människor omkring mig oavsett social bakgrund.

Svag sida: För ärlig och tycker till för mycket och det är inte alltid lyckat för mig själv och omgivningen. Jag ska alltid uttala mig mot orättvisor och det får man ju lida för.

Fakta:

Arvo Tolkki har hittills kommit ut med två böcker, polisromanen Vindmannen Biegga Olmmái och den historiska romanen Det arktiska eden. Han håller nu på att skriva sin tredje roman, vilken enligt planerna kommer att bli en thriller.

Ämnen i artikeln

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Är du intresserad av ett nyhetsbrev från Polistidningen?

The quick, brown fox jumps over a lazy dog. DJs flock by when MTV ax quiz prog. Junk MTV quiz graced by fox whelps. Bawds jog, flick quartz, vex nymphs. Waltz, bad nymph.

Andra läser