Nu är det dags igen. Den här gången är jag inte lat, utan jag ljuger tungan svart.Nu är det dags igen. Den här gången är jag inte lat, utan jag ljuger tungan svart.
Ojoj, sanningar om polisen haglar över allmänheten. När självaste Justitiekanslern går ut i massmedia och skapar rubriker blir man förundrad. Undrar om han framfört kritiken direkt till Rikspolisstyrelsen eller de berörda polismyndigheterna. Dessutom undrar jag i vilka sammanhang vi ljuger. Är det i utredningar, domstolar, förhör eller är det i hur vi mår som människor och arbetstagare. Tål att tänkas på. Kanske finns det ett annat syfte med det mediala korståget mot poliser. Jag kan inte rå för att det hela känns olustigt.
För någonstans måste tydligen den enskilda polisen bestraffas. Jakten på rötäggen måste fortsätta. De finns överallt, dessa fasornas poliser. Kanske kan man bränna dem på bål. Vi ska självklart inte väga in att poliser ibland mår så dåligt i själen över saker man är med om att man till slut hamnar i livskris. Eller ve och fasa tar ett dåligt beslut, under en pressad halv sekund, livrädd, ingen betänketid och ingen vän att ringa. Och efter två år av utredning, åtal och granskning är du olämplig som polis. Du är ett rötägg och du ska ha sparken.
Jag har inte varit med om en enda gång då jag tycker att en kollega gjort något som skulle leda till att vederbörande får sparken eller till och med att jag borde skriva en anmälan mot denne. Däremot har jag varit med många gånger då kollegor mår dåligt över saker som hänt omkring oss. Frustration, oro, rädsla, adrenalinpåslag, känslan av att vara otillräcklig är inte ovanligt. Lägg därefter till rädslan att dömas i domstol och bli av med familjeförsörjningen.
Jag har under mina snart tre år som polis i medborgarnas tjänst blivit hotad med pistol, kniv, baseballträn, järnrör, sprutor. Blivit spottad på och kallad saker som inte anstår att skriva. Folk har försökt slå mig, bussat hundar på mig och kört på mig med bilar. För att inte tala om allt mänskligt lidande jag sett. Är jag förändrad? Ja, självklart! Jag har sett och upplevt saker som många slipper se under en hel livstid. Det gäller att bearbeta saker och lära sig hantera allt man är med om. Den diskussionen vill jag se i polisdebatten. Hur kan jag utöva polisyrket i 40 år utan att frustrationen förstör det goda engagemanget?
Istället för att avskeda poliser hit och dit borde det kanske finnas åtgärdsprogram för kollegor som gjort felsteg. Självklart ska instrumentet avsked användas även i fortsättningen men det måste också i övrigt finnas ett bra register över åtgärder. Det får inte bli så att poliser som har bra attityder och har varit duktiga i tjänsten, men av olika orsaker gjort felaktiga bedömningar offras för att polismyndigheter ska uppvisa fina fasader. Stockholms länspolismästare Carin Götblad sade i en artikel att ”poliser måste också få berätta”. Det håller jag med om. Men någon måste också lyssna!
Anders Jonsson
