Annons

Annons

Polisdrömmen som
snart blir verklighet

Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut.

I sitt arbete med ungdomar kom Fitim Rushiti i kontakt med polisen och började fundera över om det var ett yrke för honom. Tankarna mognade och förra året sökte han och kom in på Polishögskolan i Växjö, där han nu studerar sedan i januari.I sitt arbete med ungdomar kom Fitim Rushiti i kontakt med polisen och började fundera över om det var ett yrke för honom. Tankarna mognade och förra året sökte han och kom in på Polishögskolan i Växjö, där han nu studerar sedan i januari.

Den 24 oktober 2005 låg ett brev och väntade på Fitim Rushiti. Han kom hem till föräldrahemmet i Rinkaby, söder om Kristianstad efter en lång dags arbete hos polisen i Hässleholm, där han sedan drygt ett år arbetade med att ta emot anmälningar.

”Du är antagen till polisutbildningen i Växjö” stod det i brevet. Han fimpade. Han hade lovat att sluta röka om han kom in.

Hösten 2005 såg han fram emot utbildningen mer än något annat. Nu har Fitim gått några månader på polishögskolan i Växjö. Hur är det?

– Kanon. Det är ännu bättre än jag vågat hoppas på. Jag stormtrivs.

På frågan vad som är bäst trängs svaren.

– Att gå en klass tillsammans med människor som alla är uppfyllda av ambitioner att bli bra poliser. Alla är lika motiverade och jobbar hårt för att suga till sig så mycket som möjligt.

– Det har också varit roligt att få komma in i studentvärlden. Det är bra att polisutbildningen finns på högskolan. Det ger oss möjligheter att träffa andra studenter.

Några problem?

– Nja, inte direkt. Jag ska bara vänja mig vid att studentlägenheten är så liten. Tjugofyra kvadrat bara. Annars är som sagt allt toppen.

Landstigning i Ystad

Fitim Rushiti kom från Kosovo till Sverige år 1992. Han var elva år när han steg i land i Ystad. Där fick familjen vänta på transport. Klockan elva på kvällen hamnade modern, fadern, tvillingbrodern och Fitim i Rinkaby söder om Kristianstad. Efter åtta dagar i tält blev det vidare transport till Lundens hotell i Stockholm. Där bodde familjen i drygt två månader innan de skickades till Nora. Där fick de börja lära sig svenska.

Familjen fick stanna i Nora i nästan ett halvår innan det blev dags för nästa flytt, denna gång till en trerumslägenhet i Lindesberg. Vid den tidpunkten hade Fitim lärt sig så mycket svenska att han fick svenska kamrater.

Sedan hamnade familjen i Karlskoga där det blev avslag på uppehållsansökan. Fadern överklagade beslutet. I väntan på utredning fick familjen återvända till Lindesberg. År 1994, efter två år i Sverige, fick familjen Rushiti uppehållstillstånd och kunde välja var i Sverige de ville bo. Fitims mamma har en syster i Hässleholm, så familjen reste dit för att undersöka möjligheterna att få bostad och arbete. Ledig lägenhet fanns i Kristianstad och jobb för pappan fanns i Hässleholm. I Kristianstad gick Fitim ett år i en särskild invandrarklass för att lära sig svenska. Det var svårt i början, men lärarna var bra och särskilt en extralärare i svenska hjälpte barnen till rätta och fick dem att känna sig hemma. På högstadiet fick Fitim en lärare som verkligen ställde upp för barnen och redde ut konflikter.

Fitim återkommer ofta till idrottsledare, lärare och andra personer som har hjälpt honom att finna sig tillrätta i Sverige. Sådana händelser har skapat förtroende för andra och hjälpt honom att upptäcka vem han själv är.

Jobb med ungdomar

Efter gymnasiet och lumpen fick Fitim jobb som svetsare på Autoliv i Hässleholm. Under de två år han arbetade där förstod han att han hellre ville jobba med människor. Han fick kontakt med Rädda Barnen och blev samtalsledare i projektet ”Coolt med koll” tillsammans med sin vän Dritton Rama. Projektet är riktat till åttonde klassare och vänder sig främst till killar med invandrarbakgrund. En del av dem har svårt att välja mellan de skilda värderingar som finns i hemmen och i skolan. Då kan samtalsledarna bli bra förebilder.

Fitim känner till konflikterna mellan den svenska kulturen och den hederskultur i vilken många invandrare lever. Det handlar om att finna sina egna värderingar när man är klämd mellan två kulturer. Som polis hoppas han med samtal och förebyggande arbete förhindra motsättningar som kan leda till bråk och brottslighet.

Socialförvaltningen i Kristianstad har något som kallas fältgruppen. Det är ungdomar som arbetar tillsammans med socialarbetare för att hjälpa till på stan. Fitim är sedan några år med i fältgruppen, som främst arbetar med att förhindra bråk och att hjälpa ungdomar som är så berusade att de inte kan ta hand om sig själva. Socialarbetare Margareta Mellin arbetar i fältgruppen och kom i kontakt med Fitim och hans kompisar när de gick i åttan och själva tillhörde de stökiga ungdomarna på stan. Nu är han den som hjälper ungdomar i sin tur.

Bråk i Tivoliparken

Skolavslutningen i Kristianstad sommaren 2004 blev bråkig. Många ungdomar var berusade. Slagsmål utbröt lite varstans där ungdomar hade samlats. Snart var det gäng som slogs. Läget blev så allvarligt att polisen tvingades tillkalla förstärkning från flera andra platser i Skåne. Trots förstärkningarna var det svårt att få kontroll över situationen. Många av de inblandade hade invandrarbakgrund. Varken lärarna, socialarbetarna eller poliserna förstod riktigt vad som pågick.

I början av juli var det dags för Kristianstadsdagarna. Man var man rädd för att det skulle bli oroligt igen. Tillsammans diskuterade lärarna, socialarbetarna och poliserna hur man kunde förhindra att bråken upprepades. Det beslutades att fältgruppen skulle arbeta tillsammans med polisen. Fitim berättar:

– Under Kristianstadsdagarna fick vi vara med på polisens utställning. De gick igenom läget och berättade vad vi kunde förvänta oss och hur vi kunde hjälpa till. Jag såg hur polisen jobbade och blev imponerad, inte minst av det förebyggande arbetet. Mest imponerande var piketstyrkans insats. Alla visste exakt vad de skulle göra och de gjorde det snabbt och effektivt.

– Samtidigt upplevde jag att poliserna i de tillspetsade situationerna inte förstod vad som hände. De kunde inte språket och förstod inte hur ungdomarna tänkte. Jag insåg att med min bakgrund kunde jag göra en insats. De unga invandrarkillarna hade i sin tur svårt att förstå varför poliserna betedde sig som de gjorde.

Fitim lyssnade och talade med tonåringarna och berättade för polisen om hur de hade upplevt konflikten. Fältgruppens insatser under Kristianstadsdagarna bidrog till att festdagarna blev lugna. För Fitim blev kontakten med polisen av stor betydelse. Han såg att poliserna inte bara löser våldsamma situationer utan att de hjälper människor. Det var då han började drömma om att bli polis. En dröm som snart är verklighet.

Tomas Polvall

Ämnen i artikeln

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Är du intresserad av ett nyhetsbrev från Polistidningen?

The quick, brown fox jumps over a lazy dog. DJs flock by when MTV ax quiz prog. Junk MTV quiz graced by fox whelps. Bawds jog, flick quartz, vex nymphs. Waltz, bad nymph.

Andra läser