?Samverkan tar tid. Tid som arbetsgivaren inte anser sig ha. Inte bara tid för arbetsgivaren utan också mycket tid för fackliga företrädare.?”Samverkan tar tid. Tid som arbetsgivaren inte anser sig ha. Inte bara tid för arbetsgivaren utan också mycket tid för fackliga företrädare.”
För ett antal år sedan dök dessa ord upp som skulle revolutionera hela partsarbetet. Till skillnad från MBL skulle vi få vara med och påverka redan från början i olika frågor. Vi skrev lokala samverkansavtal, bildade samverkansgrupper och startade arbetsplatsträffar och såg fram emot att få arbeta efter detta nya koncept.
I början tyckte jag att det fungerade riktigt bra på den myndighet jag arbetar. Vi gick in i samverkan samtidigt som vi gjorde stora organisationsförändringar och min uppfattning är att samverkan var en förutsättning för att vi skulle kunna genomföra dessa på ett bra sätt.
Nu när vi genomfört stora förändringar på många håll i landet konstaterar jag att arbetsgivaren intar en annan attityd. Det är inte lika viktigt med samverkan längre.
Samverkan tar tid. Tid som arbetsgivaren inte anser sig ha. Inte bara tid för arbetsgivaren utan också mycket tid för fackliga företrädare.
Det börjar höjas röster för att vi tar ut alldeles för mycket ”facklig tid”. Uttryck som ”meddelas endast på detta sätt” börjar att dyka upp när arbetsgivaren skickar dokument till oss på GroupWise. Samverkansgruppsmöten hålls alltmer sällan och arbetsgivaren bildar nya ledningsgrupper där fackliga företrädare inte har tillträde.
I olika sammanhang erbjuds facklig medverkan då processer redan startat och då är det svårt att komma ifatt. Vi får ”fem dagar på oss att svara” men vad jag vet finns det inga tidsregler i samverkan. Det börjar också höjas röster från våra egna led att vi skall säga upp våra samverkansavtal, men innan vi gör det måste vi fråga oss vad vi då får istället.
Trots att samverkan inte fungerar fullt ut, upplever jag att vi har större inflytande idag än vad vi hade tidigare. Att vi har större inflytande behöver inte betyda att vi alltid får som vi vill, men vi har i alla fall haft möjligheten att påverka. Men trots det är min uppfattning att vi nu måste dra i handbromsen annars är vi snart totalt ifrånkörda.
Vi måste ta fram våra avtal och kräva att arbetsgivaren följer dessa och inte bara pratar om delegerat ledarskap och medarbetarinflytande.
Våra egna styrelser och förtroendevalda på olika nivåer måste också våga delegera. Vi måste också ägna mer tid att ta fram strategier i olika frågor och redan innan arbetsgivaren lyfter dessa ha en uppfattning om var vi står. Med ansvar och delaktighet kommer engagemang och det behöver vi, oavsett om vi är arbetsgivare eller medarbetare. Ur engagemang föds kreativitet och det krävs om vi skall utveckla och bibehålla en professionell polisverksamhet där alla medarbetare kan känna arbetsglädje.
En devis jag försöker följa och dela med mig av till nya fackliga förtroendevalda är:
Det första man måste lära sig som förtroendevald är att det är arbetsgivaren som bestämmer. Som förtroendevalda är det sedan vår uppgift att få arbetsgivaren att bestämma det vi vill. Ett sätt att nå dit är samverkan.
Susanne Persson
