Annons

Annons

Arg och ledsen

Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut.

I december 2005 drabbades Asien av en tsunami. En ofattbar mängd människor drabbades på det värsta tänkbara sättet. Däribland många svenskar och nordbor. Mitt brev handlar om dem som strax efter katastrofen lämnade oss nära och kära för att göra sin insats och hjälpa till på plats. Min man är polis och kriminaltekniker. På Annandagen förstod han att det med all sannolikhet skulle innebära ett långvarigt identifieringsarbete där han kunde komma ifråga att delta. Han var beredd och jag var på något vis stolt över att någon i familjen kunde få hjälpa till. Det dröjde inte länge förrän han lämnade oss för en månad som sedan skulle följas av fler resor till Thailand.

Min man tillhör dem som har lätt för att prata och vi delar det mesta. Han har berättat en massa saker om arbetet i Thailand men kanske främst om den kamratanda, gemenskap och lagkänsla som fanns. Han är stolt över att ha fått delta och ha fått jobba med ett sånt fantastiskt gäng. Han har fått vänner från hela världen men främst många nordiska kollegor och vi skall inte glömma alla tandläkare, rättsläkare och obduktionstekniker.

Mellan resorna väntade arbete med att samla in AM-data (jag har fått lära mig allt om AM och PM men inte låtit mig tatuerats, ännu) och möten med anhöriga. Hela tiden fanns en konstig närvaro av att göra rätt för sig hemma på jobbet. ”De där hemma har fått jobba för oss när vi var borta…”

Ny resa, nytt gäng men samma fantastiska omdömen om kompisarna och ledningen på plats. Allt mer fick jag klart för mig att de svenska och nordiska insatserna var tongivande och ganska ledande inom den organisation som utförde arbetet. Jag förstod och förstår inte allt men tror att jag fått en ganska god inblick.

Allt väl så långt, inget att vara besviken över. För ett år sedan trappades arbetet ned och var till viss del slutfört. Min man, och vad jag förstår, alla som deltagit har fått någon form av debriefingsamtal. Dessa har min man upplevt som bra och positiva. Men sen har inget alls hänt. Jag arbetar själv inom vården och har egen erfarenhet av debriefing och den fortsatta bearbetningen av traumatiska händelser. Något som är otroligt viktigt är kamratsamtalen, möjligheten att få prata av sig med dem som var med. Jag känner inte att min man är i behov av någon professionell hjälp, i så fall skulle han eller jag ha sökt det. Han och hans arbetskamrater på roteln löser de vardagliga trauman de ständigt möter på ett bra sätt.

Besvikelsen är över vad som hände sedan. Ingenting. Ingen återsamling, vilket inte gör det möjligt att träffa gänget och prata tillsammans. Såvitt jag vet inget ”tack” från polisen centralt eller lokalt. Många fick bråka om att få den övertidsersättning de faktiskt haft. Den ersättning som de fick var rent löjlig, en skattepliktig engångssumma på 2 500 kronor (pengarna räckte inte ens till den studsmatta han köpte till barnen) . Ingen har varit intresserad av att samla in erfarenheter för att lära inför nästa händelse.

Jag tror att min man är mest besviken över att ingen brytt sig om vad han fått för erfarenheter att lämna vidare.

Själv är jag mest besviken över att en arbetsgivare behandlar så otroligt lojala arbetstagare på ett så dåligt sätt. Jag trodde mer om polisen och att de skulle ta hand om de sina på ett bättre sätt.

Jag skulle vilja ha svar av någon ansvarig om varför ingen återträff skett, varför ingen bryr sig om deras erfarenheter och varför inget tack?

Ett stort tack och ett jättefång blommor till min mans arbetskamrater som gjorde ett kanonjobb nere i Thailand!

”Stolt men besviken polishustru”

Ämnen i artikeln

Detta är en insändare. Åsikterna är skribentens egna.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Är du intresserad av ett nyhetsbrev från Polistidningen?

The quick, brown fox jumps over a lazy dog. DJs flock by when MTV ax quiz prog. Junk MTV quiz graced by fox whelps. Bawds jog, flick quartz, vex nymphs. Waltz, bad nymph.

Andra läser
Mest läst