– Hej, du har kommit till Johans telefonsvarare… tala in ett meddelande efter pipet…
Jag lägger på luren och tittar igenom akten för att se om det finns något annat telefonnummer att ringa på. Jag hittar ett mobiltelefonnummer och hoppet tänds. Det går fram ett par signaler men så plötsligt säger en kvinnoröst – Abonnemanget har upphört, hänvisning saknas… Ok, jag gör ett nytt försök, den här gången i DurTvå, men ingen träff där inte. Frustrationen stiger, men skam den som ger sig. Jag klickar raskt fram Intrapolis och går vidare till Gula sidorna. Märkligt, där finns ingen med det namn jag söker.
Jag funderar en stund på vad mitt nästa drag ska bli. På Internet finns ju katalogtjänster för telefonnummer, tänker jag. På omvägar har jag hört att ungdomsutredarna har en dator med Internetuppkoppling så jag får gå förbi där efter lunch. Nummerupplysningen är ju sista utvägen men då belastar jag ju myndighetens redan ansträngda ekonomi. Jag lägger ärendet åt sidan och läser in mig på nästa. Till min förvåning ser jag att ärendet är helt färskt och inte någon surdeg från balansen. En tjej i övre tonåren har bevittnat en fickstöld och patrullen fick hennes mobilnummer. Här ska produceras, tänker jag, samtidigt som jag fingrar på telefonen.
Det går fram flera signaler och nu är jag verkligen på hugget.
– Ja, det är Sofie… svarar någon med hes stämma.
Jag presenterar mig och vad jag har för ärende.
– Mmmm… låter det i andra änden samtidigt som jag hör djupa andetag.
– Jo, angående den här stölden så…
– Du får ringa senare… jag sover…. säger rösten knappt hörbart.
Samtalet bryts och jag förstår att luren lagts på. Jag tittar på klockan, och den är strax efter elva. Visserligen är det sommarlov och semestertider men nog borde väl folk har stigit upp så här dags.
Jag rotar åter i högen med ärenden när telefonen plötsligt ringer.
– Det är från receptionen, säger rösten. Jag har en man här som vill göra en anmälan.
Jag lunkar ner en våning och tar upp en anmälan om ett sönderslaget fönster. När jag kommer tillbaka till mitt rum tar jag första bästa ärende och börjar läsa i akten. Jag slår numret till en målsägare och väntar spänt på svar. Det rasslar till i andra änden och en röst talar om för mig att numret inte kan nås för närvarande men att jag kan försöka lite senare. Jag tittar åter på klockan. Dags för lunch, tänker jag.
Jag reser mig upp och går mot kollegans rum. På avstånd hör jag att han använder högtalartelefonen och precis när jag kommer fram till dörröppningen hör jag en välbekant röst säga
– Välkommen till mobilsvar… tala in ett meddelande efter tonen… Vi tittar på varandra med tomma blickar.
– Dags för lunch, säger jag.
Hans Persson