Närmare 50 procent av dem som söker till Polisskolan har redan en eftergymnasial utbildning. Hur många som verkligen har påbörjat en annan yrkeskarriär vet ingen, men andelen som pluggat tidigare har varit oförändrad under de senaste åren. Möt två elever, Mattias och Erik, och nyutexaminerade Jennie, som bytt yrke för att ta på sig den mörkblå uniformen.Närmare 50 procent av dem som söker till Polisskolan har redan en eftergymnasial utbildning. Hur många som verkligen har påbörjat en annan yrkeskarriär vet ingen, men andelen som pluggat tidigare har varit oförändrad under de senaste åren. Möt två elever, Mattias och Erik, och nyutexaminerade Jennie, som bytt yrke för att ta på sig den mörkblå uniformen.
Jennie Lundqvist, 30. Utbildad undersköterska och jobbade tidigare som ambulanssjukvårdare. Har varit färdig polis i ett år.
Erik Lindén, 24. Arbetade i fyra år som serviceingenjör på Metso, ett finskt företag som tillverkar maskiner till massa- och pappersindustrin.
Mattias Sjödahl, 30. Flyttade 1996 till Stockholm från Småland. Har bland annat varit resultatredaktör på Tidningarnas Telegrambyrås Sportredaktion och därefter trafficansvarig för Kanal 5 i London.
Ni har alla haft ett annat yrke tidigare, ett yrke där ni kunnat utvecklas och göra karriär. Varför ville ni bli poliser?
Jennie: Idén fick jag redan när jag var fem år, då såg jag en polis på en stor häst. Mina kompisar har berättat att jag tjatade redan på den tiden att jag ville bli polis som vuxen. Det var jobbet som ordningspolis som drog, men möjligheten att göra så mycket annat om jag tröttnar på det var också viktigt. Min dröm är att få ingå i rytteriet, för där kommer man upp en bit. Jag är så kort.
Erik: Jag trivdes kanon med mitt jobb som servicetekniker. Resandet och att se nya platser i världen var fantastiskt. Som liten hade vi en granne som var polis, m in bild av polisyrket var att det innehöll mycket som mitt tidigare jobb saknade, däribland möten med många olika typer av människor. Därför valde jag att söka in till Polishögskolan.
Mattias: Jag trivdes bra som trafficansvarig i London och hade helt klart kunnat stanna kvar där och gärna fortsatt inom samma bransch, men kärleken gjorde att jag flyttade hem. Min pappa är polis och det har påverkat mitt val att bli polis. Men när jag gick ut gymnasiet stängdes intagningen och då föll det i glömska ett tag. Att jag sökte senare var mer en tillfällighet. Jag tröttnade på mitt senaste jobb, ansökte och kom in. Jag ville göra viktigare saker. Som polis kan jag göra verklig skillnad.
Vad drog mer med yrket?
Mattias: Spänningen såklart och ovissheten om vad som kommer ske under ett pass. Jag är egentligen inte en kontorsråtta som tycker om att sitta still. Men också att få jobba med stora folkmassor och bredden – möjligheten att kunna jobba med allt, från helikopterpolis till tjänster i utlandet.
Erik: Det är ett omväxlande och varierande jobb. Det finns möjligheter att syssla med olika saker och utvecklas genom att lära sig nytt hela tiden.
Var det något som gjorde att polisyrket inte lockade?
Mattias: Inte direkt, men faran att bli utsatt för våld var något jag tänkte på. Somliga i min omgivning var lite oroliga för att något skulle hända. Men jag var inställd på att det var polis jag ville bli. Även om jag visste att man inte tjänar så bra, men det var inget som störde mig när jag valde att byta yrke.
Jennie: Inte jag, men mina föräldrar var oroliga för min trygghet. Min inställning är att ett bra säkerhetstänkande skyddar. Jag är duktig på att teckna och mina föräldrar hade velat att jag ägnat mig åt grafisk form.
Erik: Jag var orolig för att jag skulle förändras. Jag hade hört att man formas och ändrar sin personlighet. Jag vill förbli samma person som tidigare, trots att yrket är speciellt. Jag tror det är viktigt att stanna upp ibland och reflektera över sig själv.
Saknar ni något från era tidigare jobb?
Jennie: Den vårdande biten. Att få göra en livräddande insats på väg till sjukhuset. Det var många gånger jag var med om att rädda livet och den känslan går inte att beskriva.
Erik: Resorna givetvis och de tekniska uppgifterna. Jag saknar också att få skruva isär och skruva ihop, byta ut delar och fundera ut hur man löser olika mekaniska problem. Samtidigt som mitt gamla jobb ofta var ganska komplicerat fanns det en enkelhet i det. Jag kunde göra saker på rutin.
Mattias: Inte så mycket egentligen, men jag kan sakna möjligheten att lägga upp min egen dag och välja hur jag ska jobba. Och visst saknar jag livet i London, den där bohemiska ”vi tar det imorgon”-attityden. Inom polisyrket är man tvungen att följa bestämda ramar och vara på hugget inför oväntade händelser.
Känns valet att byta karriär slutgiltigt?
Erik: Jag stormtrivs i mitt nya yrke och ångrar inte alls valet att bli polis. I början av polisutbildningen var jag ganska osäker om polisyrket var något för mig. Det kändes inte helt rätt, men nu har jag fått en tydligare bild av vad jobbet innebär och känner jag mig helt säker på att detta passar mig.
Jennie: För mig är det avgjort, jag vet att det är detta jag vill göra. Nu vet jag att det är ett yrke där man kan påverka mycket mer än jag tidigare trodde. Som närpolis jobbar jag mot ungdomar och det är verkligen tillfredsställande att kunna påverka dem så mycket. Varje dag när jag går hem vet jag att jag gjort nytta. Det är en lyckokänsla. Jag trodde att det skulle vara en hårdare attityd inom kåren, men det finns inte en tillstymmelse till det, tycker jag.
Mattias: Jag hoppas att jag ska trivas och det kändes bra att säga upp sig, men man vet aldrig. Bland det första vi gjorde här i Nacka var att åka ut med ordningschefen, patrullera och låta bilister blåsa. Det var ett bra möte med dem och de flesta uppskattade verkligen att vi gjorde det här för deras egen säkerhet. Den känslan hade jag inte fått på tidigare jobb.
Timothy Tore Hebb
