Identifieringen av avlidna efter flodvågen i Thailand den 26 december 2004 är avslutad. Men uppgiften har lämnat spår hos många poliser. Flera har ändrat inställning till livet och några funderar på att byta yrke.Identifieringen av avlidna efter flodvågen i Thailand den 26 december 2004 är avslutad. Men uppgiften har lämnat spår hos många poliser. Flera har ändrat inställning till livet och några funderar på att byta yrke.
Ewa Hopstadius är kriminaltekniker och skyddsombud på tekniska roteln och huvudskyddsombud för Länskriminalen i Stockholm. Under en kurs i arbetsmiljö vid TCO Facklig Högskola valde hon nyligen att studera hur poliser har påverkats av flodvågskatastrofen.
– När arbetet inleddes var jag ny som huvudskyddsombud och såg inte konsekvenserna. I dag vet jag att svåra arbetsuppgifter påverkar oss mer än vad vi tror, säger hon.
Ewa Hopstadius skickade en enkät till 46 kriminaltekniker på tekniska roteln och 24 kriminalpoliser på andra rotlar (spanare, utredare, underrättelse, utveckling och planering). Fyra av fem svarade. Alla hade arbetat längre än 20 år och de flesta var äldre än 50 år.
Svaren visar att de som har påverkats mest är de som har samlat in identifikationsunderlag på hemmaplan. Nästan alla har haft kontakt med anhöriga och många har deltagit i hemkomstceremonier. De flesta i denna grupp arbetade inte på tekniska roteln och kommenderades till tjänstgöring. Många arbetade också under lång tid – vissa upp till 15 månader.
De flesta kriminaltekniker anmälde sig frivilligt till katastrofarbetet. De har också arbetat kortare perioder och sällan eller aldrig haft kontakt med anhöriga. En av deras arbetsuppgifter var bland annat att ta fingeravtryck på saker som tillhört saknade barn.
Ewa Hopstadius undersökning visar att polisernas livskvalitet i dag har påverkats av hur de rekryterades till arbetsuppgiften, hur länge de arbetade och hur avlastningssamtalen sköttes.
I dag menar alla från roteln att de mådde bra under tiden, men en kände sig stressad och en annan lättirriterad den första månaden efteråt. Av övriga kriminalpoliser har flera samordnare haft sömnproblem, känt sig stressade eller lättirriterade. Symptomen kom under arbetet och finns i några fall fortfarande kvar.
Så gott som alla som arbetade med identifieringen erbjöds avlastningssamtal. De som inte erbjöds samtal var i första hand poliser som arbetade kortare tid med identitetskontroll i Sverige. För dem som arbetade i Thailand organiserade Rikskriminalpolisen dagliga frivilliga samtal. Det enda som var obligatoriskt var ett så kallat hemkomstsamtal. För kommissionen på hemmaplan organiserades avlastningssamtal genom myndighetens personalavdelning. Dessa samtal var i början regelbundna men leddes av olika samtalsledare vilket gjorde att de upplevdes som otillfredsställande.
För att garantera bättre avlastningssamtal vill Ewa Hopstadius lägga ansvaret på rotelcheferna.
– De ska ha koll på hur folk mår och se till så att alla erbjuds samtal. Helst bör varje chef ha enskilda samtal för att bilda sig en uppfattning om hur var och en påverkas. Eftersom känslor och reaktioner kan hänga samman med en allmän livssituation som man inte vill ta upp tillsammans med kollegorna är det bra om samtalen leds av samtalsledare utanför polisen.
Med resultatet i hand ser hon också hur belastningen på hemmakommissionen skulle ha minskat om flera personer hade delat på arbetsuppgiften. Dessutom anser hon att alla borde ha fått möjlighet att ”hämta andan” under månadslånga perioder helt utan katastrofuppgifter.
Hon är bekymrad över att bara sju personer har känt att chefen har brytt sig om hur de mår och har mått.
Ungefär en tredjedel av dem som har svarat på enkäten menar att arbetsuppgiften har förändrat deras inställning till såväl livet som arbetet. Några kommenterar att de ”uppskattar det lilla mer till vardags”, känner ”en större ödmjukhet inför livet”, är ”mer eftertänksam”, ”mer trygg och säker på sig själv” och har ”ännu större respekt för människors trauman”.
På minussidan finns ”svårare att engagera sig i det dagliga arbetet” och ”stor irritation mot vår högsta polisledning som inte har visat något intresse för vårt arbete”.
Av de 58 som har svarat på enkäten funderar sju på att byta yrke.
Birgita Klepke
