Bara minuter efter att vi hade skiljts åt fick jag huvudvärk. Intensiv, molande. Kanske för att det var svårt att sortera det han sagt, kanske för att delar av mitt yrkesjag helt enkelt ville värja mig från det han påstod.
Han – den medievane polisen.
Jag – den åtminstone hyfsat polisvane reportern.Bara minuter efter att vi hade skiljts åt fick jag huvudvärk. Intensiv, molande. Kanske för att det var svårt att sortera det han sagt, kanske för att delar av mitt yrkesjag helt enkelt ville värja mig från det han påstod.
Han – den medievane polisen.
Jag – den åtminstone hyfsat polisvane reportern.
Den stora skillnaden den här gången var väl att han snackade. Inget hänvisande till pågående förundersökningssekretess, inget hymmel _-och ju mer han bredde på, desto tystare blev jag.
Han såg mig våndas och sa: äh, det spelar ju ändå ingen roll vad jag säger. Du kommer aldrig skriva det i alla fall.
Han talade om tillståndet i delar av nationen. Om hur ett arbetspass vid den ungdomsrånkommision där han är chef allt mer börjat likna ett frustrerat slagfält, där han mödosamt försöker bana väg mellan unga killar med utländsk bakgrund, förvirrade socialsekreterare, frånvarande föräldrar, ett rättssamhälle utan fungerande verktyg och allt mer cyniska kollegor.
– Som sagt, upprepade han, fanns det inga _ _ _ _ _ _ _ _ här, (han pekar ut en folkgrupp), skulle personrånen gå ner med 40 procent, men det kommer du alltså aldrig kunna skriva om. Så egentligen, vad tjänar det till?
Jag hade ju sett ”the wall of fame” på stationen, alltså de hundratals polaroiderna på ungar misstänkta för brott i hans polismästardistrikt. Ingen svennig syn, för att uttrycka mig milt. Mina försiktiga invändningar om statistiska resultat och forskning om polisens påstådda benägenhet att leta efter gärningsmän bland icke etniska svenskar, viftade han bort.
– Och det unga buset, de garvar åt oss. De får hålla på hur de vill. Råna, hota, skjuta. Vi behandlar dem som barn, men de är redan känlsokalla.
Efter att ha läst ett fyrtiotal domar, följt en handfull rättegångar och intervjuat mängder av människor tyckte jag mig också se det mönster han så iskallt beskrivit för mig. Ju närmare utanförskapet man befinner sig, desto större blir dess dimensioner.
Segregationen ökar. De allra flesta medborgare lever vanliga liv och vill inget hellre. Men det går heller inte att blunda för att det här och där skapas ett slags utanförskapskultur där värderingar majoritetssamhället inte vill kännas vid florerar. Där trycks kvinnorna tillbaka, där blir kampen för att överleva i konsumtionssamhället en rå kamp utan empati, utan moral. I den cyniska växelverkan kriminalitet-media kan det finnas plats för fem minuter i strålkastarskenet, om man gör något tillräckligt spektakulärt.
-Vi har tappat greppet, tyckte min talföre poliskälla.
Inte oväntat är de få som vill bekräfta hans dystopiska bild. Att måla fan på väggen leder ingen vart, menar soc och skola.
Några månader senare hamnar jag på ett seminarium om hur den nygamla påföljden ungdomstjänst ska revolutionera samhällets insatser mot ungdomskriminaliteten. Alla exempel utgår från scenariot ”Kalle och Lisa som gjort sig skyldiga till snatteri”. Inte ett ord om Ahmed och Mohammed som spöat skiten ur Kenan och rånat tant Ulla på väskan.
Jag avundas inte polisen dess ansvar och uppgift i dagens samhälle. Men är det bara hälften så illa som ovan påstås är det dags att hitta arenor där vi gemensamt vågar lyfta de frågor som bör lyftas. Då duger det inte att så få poliser syns i samhällsdebatten. Så tala till oss, det är inte för sent.
Ulrika By, reporter och krönikör på Dagens Nyheter
