Vädrets makter har den här vintern visat hur små vi är som människor. Regn och storm har med all tydlighet talat om hur sårbart samhället är. Det visar också behovet av tydlighet i samhällsstrukturerna. Tydlighet skapar trygghet. Trygghet och tydlighet är två grundläggande behov för oss människor.Vädrets makter har den här vintern visat hur små vi är som människor. Regn och storm har med all tydlighet talat om hur sårbart samhället är. Det visar också behovet av tydlighet i samhällsstrukturerna. Tydlighet skapar trygghet. Trygghet och tydlighet är två grundläggande behov för oss människor.
När det blir otydligt och osäkert är det svårt att fokusera på rätt saker. Varför funderar jag på detta nu när allt ska bli så bra inom svensk polis enligt många? Jo, för att otydligheten kanske aldrig har varit så stor som nu. Osäkerheten om vad som ska komma att gälla i framtiden gör att det är svårt att fokusera på rätt saker. Jag tänker på alla dessa diskussioner som förs om polisen av så många olika aktörer: allt från Regering och riksdag till utredningar, media, RPS, andra myndigheter och olika nätverk till enskilda personer.
Polisverksamheten ska debatteras och inte minst kontrolleras. Det är en angelägenhet för oss alla att den fungerar på bästa sätt. Men man bortser i allt för hög grad från den kompetens som finns samlad hos poliser när man diskuterar förändringar. Bland annat i frågan om vilka man ska rekrytera i framtiden. Det är inte bara en miss, det är på gränsen till förakt för yrkesrollen polis. Det senaste i raden av förslag är att man kan ge utvalda personer en tremånadersutbildning och lite praktik för att sedan ge dem polisiära befogenheter. Det man säger är att vi har rekryterat fel människor hittills. Detta när det uppenbarligen finns personer som med denna extremt korta utbildning kan ges befogenheter, som är bland de starkaste vi kan ge till någon individ i samhället. Den signalen är något att fundera på för alla dem som nu rekryteras till polisen. Den senaste riksdagsdebatten som fördes den 19 januari, minskade inte osäkerheten i frågor om rekrytering och utbildning.
Vi poliser måste tillåtas att ”äga” vår egen yrkesroll. Att äga sin yrkesroll innebär att man kan påverka utvecklingen, att man genom utbildning och forskning åstadkommer förändringar som i ett långsiktigt perspektiv är till gagn för samhället. Vi har under generationer sett vad det leder till när förändringar inte sker i samklang med dem som sak utöva yrket.
En märklig utveckling är att det finns personer som har svårt att acceptera att det krävs och måste krävas en polisiär utbildning för att utföra polisarbete. Alldeles för många vill ”gena” i denna fråga. Allt i ett försök att tillgodose enbart kvantitativa mått. Om någon vill eller ska utföra polisiärt arbete är den bästa vägen att utbilda sig till polis och få en gedigen utbildning så att man tryggt och lugnt kan stå på en solid grund.
Det händer även att en bit av arbetsuppgifterna, som tidigare legat i polisrollen att hantera, bryts ut och lämnas till någon utan polisutbildning – men genast till en högre lönesättning. Hur tänker man då? Frågan infinner sig raskt. Är det inte en merit att vara polisutbildad? Samtidigt skriker man som jag påpekade tidigare allt högre om behovet av akademisk utbildade personer och andra kompetenser men är avogt inställd till att poliser får en erkänd högskoleutbildning.
I cirkusen runt detta inställer sig frågan, om polisutbildningen inte blir en fullständig treårig högskoleutbildning för alla som ska tilldelas polisiära befogenheter, som kommer att framstå som clown i den annars så välkrattade manegen.
Jan Karlsen
