Det står en svartklädd kvinna framme vid bordet och gestikulerar. Framför henne ligger högar av cigarettlimpor. Packningen är som ett högt berg på bagagevagnen. Tullarna går igenom allt hon har med sig och det går fort. Alla cigaretter beslagtas, allt utom två limpor, som hon kan packa ner i den nu ganska slankiga kappsäcken. Kvinnan argumenterar fortfarande.Det står en svartklädd kvinna framme vid bordet och gestikulerar. Framför henne ligger högar av cigarettlimpor. Packningen är som ett högt berg på bagagevagnen. Tullarna går igenom allt hon har med sig och det går fort. Alla cigaretter beslagtas, allt utom två limpor, som hon kan packa ner i den nu ganska slankiga kappsäcken. Kvinnan argumenterar fortfarande.
Det är en vanlig dag vid gränsstationen i Rafah. Den gränsstation som ligger mellan Egypten och Gaza. Det är den enda vägen ut och in i Gaza, som vanliga palestinier kan använda sig av. Gränsstationen i Karni, som gränsar till Israel, är bara öppen för gods. Erez, som tidigare var den passage som användes för persontrafik till och från arbeten och skolor i Israel, är inte längre öppen. Erez används nu bara av diplomater, journalister och hjälporganisationer, samt för vissa så kallade humanitära transporter.
Fem svenskar på plats
Den 25 november 2005, påbörjade EU en mission i Rafah för att övervaka gränsövergången, både vad gäller säkerhet, gränskontroll och tull. Missionen, som heter European Union Border Assistance Mission Rafah, har nu varit på plats i Israel i över ett år. Här arbetar cirka 70 poliser från 15 länder, varav fem är från Sverige.
– Rent polisiärt är inte missionen så märkvärdig, säger Lars-Bertil Johansson, som har arbetat i missionen under ett drygt år. Men rent politiskt är den EU:s viktigaste för tillfället. Det ovanliga med den här missionen, jämfört med de flesta andra, är att båda sidor accepterar oss.
Både palestinierna och israelerna välkomnar missionen och relationerna är goda. Israel får säkerhet i och med att allt gods som transporteras in i Gaza säkerhetskontrolleras och tullas under överinseende av EU-poliserna. Palestinierna å sin sida får rörelsefrihet att ta sig in och ut ur Gaza, utan att övervakas direkt av Israel. Missionen är bara övervakande och har ingen som helst verkställande makt på plats. Inga av de europeiska poliserna som arbetar vid gränsen är heller beväpnade.
Halva missionen är administrativ och sitter på högkvarteret i Ashkelon, beläget i Israel strax norr om Gaza. Den andra delen består av gränspoliser som övervakar pass- och säkerhetskontroller och av tullövervakare som granskar de palestinska tullarnas arbete. På plats ute vid gränsstationen finns dessutom alltid en gruppledare som samordnar arbetet och håller kontakten med de palestinska cheferna på plats.
I Kerem Shalom, en nybyggd ännu oöppnad israelisk gränsstation mellan Israel och Egypten, som också gränsar till Gaza, ligger missionens sambandskontor. Här arbetar EU-poliserna tillsammans med palestinier och israeler. De övervakar gränsen på distans, via dataskärmar, och kontrollerar namn och passnummer på dem som vill passera gränsen.
– Ibland blir det bråk mellan de olika parterna om vem som ska få passera och då måste missionens folk medla i konflikten som uppstår, berättar Lars- Bertil. Ibland får vi kritik för att folk som är svartlistade, så kallade terrorister, kommer över gränsen. Men hur ska vi veta vilka de är? Israelerna ger oss inga personlistor, eftersom de är hemliga. Det är inte något som vi kan göra mycket åt, så länge listorna hemlighålls för oss.
Attmissionen är på plats är enligt avtal en garant för att övergången ska hållas öppen. Men trots överenskommelser och signerade papper har det varit lite si och så med det under senaste halvåret.
Kris för missionen
Enligt avtal mellan den israeliska och palestinska regeringen skulle gränsstationen i Rafah hållas öppen varje dag. Från några timmar till att börja med, till att i ett senare skede vara öppen dygnet runt. Det blev aldrig så. Den 25 juni började krisen för missionen, när den israeliska soldaten Gilad Shalit kidnappades av palestinier vid en gränsräd.
Palestinierna krävde en utväxling av fångar. Tre dagar därefter påbörjade israelerna Operation Sommarregn. Deras styrkor gick bland annat in i flyktinglägret Khan Yunis, som ligger i södra delen av Gaza. Syftet med operationen var att få tillbaks Shalit, något som inte lyckades. Israelerna såg till att delar av Gaza city blev strömlöst, med allt vad det innebar mitt i sommarhettan. Sjukhuset i Gaza hade exempelvis inte något vatten under större delen av en månads tid.
Konflikten resulterade i att gränsstationen i Rafah stängdes. Maria Telleria som arbetar med press och information på missionen berättar att hon fick ta emot mängder med samtal från förtvivlade människor i Gaza. De berättade hur de skulle förlora sina arbeten och om hur deras barn skulle förlora studiestipendier i Egypten och USA om de inte fick ta sig ut ur Gaza.
– Det enda jag kunde svara var att det inte var vi utan israelerna som bestämde om och när gränsen skulle öppnas igen, säger Maria Telleria. Många palestinier tror att vi har möjligheten, eller mandatet, att stänga och öppna gränsen. Men så är det inte. De palestinska myndigheterna har större mandat än vad vi har, och större möjligheter att påverka situationen.
Gränsen var helt stängd en period, för att senare hållas öppen någon till några dagar i veckan. Även om gränsen nu är öppen cirka två dagar i veckan är det inget som är säkert. Osäkerheten skapar frustration bland palestinierna. Men även inom missionen, som har svårt att planera sitt arbete på ett vettigt sätt. Det sägs att öppethållandet är ett politiskt beslut, men missionen har gång på gång sett att det är militären som bestämmer om övergången; De får svar från politiskt håll att gränsen är öppen nästa dag, sedan får de från militärt håll veta att den kommer att hållas stängd.
Vid gränsen
Det är onsdag den 15 november. Åtta personer samlas för en kort briefing i den orangefärgade kubistiska lobbyn på Dan Garden Ashkelon, hotellet där missionens högkvarter ligger. Gruppen ska strax ge sig av till Rafah efter en kort lägesgenomgång av team ledaren Esko Korpi Tassi, polis från Finland. Esko berättar att det har varit kassambeskjutningar på morgonkvisten, både av kraftverket i Ashkalon och av byn Sederot fyra mil därifrån. En kvinna, Fatima Slutsker, dödades och Maor Peretz, livvakt till försvarsminister Amir Peretz, blev så svårt skadad att båda benen amputerades.
– Kassamrobotarna har under de senaste åren dödat betydligt fler palestinier än israeler, eftersom precisionen på dem är så dålig, berättar Lars-Bertil. Det är underligt att de fortfarande håller på och skjuter med dem.
Det är andra dagen denna vecka som gränsstationen är öppen. Under gårdagen hade det uppstått många problem och det fanns en viss oro att de skulle fortsätta under dagen. Bland annat hade det varit ett stort tryck på utresor. Under samma tid som palestinierna hann med 4 bussar på väg till Egypten hann egyptierna med en, på grund av säkerhetskontrollerna. Det skapade som alltid mycket köande och otålighet.
– Plötsligt stoppades allt för att någon sköt. Då blev det en halvtimmes tvärstopp, säger Anders Svensson, som har varit vid missionen i ett halvår och snart ska åka hem.
Gruppen åker från högkvarteret till Karem shalom. Strax innan sambandskontoret i Karem shalom, vid infarten till Philadelphia korridoren, är en israelisk vägspärr uppställd. Från denna plats till sambandskontoret blir det eskort av en israelisk patrull.
– I början blev vi säkerhetskontrollerade av israelerna varje gång vi återvände till Karem shalom från Rafah efter ett arbetspass, säger Lars-Bertil. Det kändes mest som en maktdemonstration. Vi skrev ett PM om det till vår chef som skickade det vidare till den israeliska försvarsministern. Efter det slutade säkerhetskontrollerna.
Strax utanför sambandskontoret är den stora, dubbla grinden från Israel in till Philadephiakorridoren, gränsen mellan Egypten och Gaza. Det är en militär ingång och det är bara folk från missionen som släpps igenom här. Varje gång grinden öppnas måste två israeliska patruller vara på plats.
Enligt den israeliske brigadchefen är grindöppningen en stor militär operation, säger Lars-Bertil. Om israelerna inte har tid att vara där, eller om något händer, kan gränsen inte öppnas. Troligen är vi aldrig är så nära faran som när vi står och väntar på att de ska öppna grinden. Ofta tar det lång tid och är omständligt. Då är vi en perfekt måltavla. Eller snarare är de måltavlan och vi bara på fel platsÖ
Missionen blir alltid eskorterad genom gränsområdet. Det är den palestinske presidentens egen säkerhetsstyrka (presidential guard) som eskorterar missionen och vaktar gränsstationen. Gränsområdet i övrigt vaktas av den palestinska armén. EU-poliserna är hittills obeväpnade.
Nu har dock Israel och USA gjort förfrågningar om huruvida EU kan ta på sig en mer verkställande roll vid gränsen. EU har hittills vägrat att ta på sig en annan roll, delvis för att det skulle innebära större säkerhetsmässiga risker men också för att man skulle förlora delar av den goodwill man nu har hos palestinierna.
Smuggling är vanligt
Bussar överlastade med bagage står och väntar med palestinier som vill passera gränsen. Allt bagage undersöks noga. Först är det grundlig säkerhetskontroll och därefter går tullare igenom varje väska. Inresande får ta med sig maximalt tre bagage, som sammanlagt väger upp till 90 kg. Det är de israeliska tullbestämmelserna som gäller. Resenärerna får bara ta med sig saker för eget bruk, som exempelvis maximalt två limpor cigaretter var.
Eftersom varje väska gås igenom upptäcks mängder med smuggelgods. Det mesta är cigaretter. Bara under en dag fylls ett helt rum med cigarettlimpor. Tidigare brändes smuggelcigaretterna, nu planerar man att sälja dem på auktion inne i Gaza för att staten ska få in lite pengar, men de juridiska frågorna kring detta är ännu inte lösta. Den palestinska staten är i princip bankrutt. Palestinierna som jobbar vid gränsen har inte fått ut sin lön på över sju månader. Trots det ser inte missionen mycket av mutor.
– Mutor är inget vi ser, men vi vet att det förekommer, säger Lars Lydén, som är en av gränspoliserna i missionen. Plötsligt går allt väldigt snabbt med några väskor, eller så är det en ”sjuk” och åtta anhöriga i en ambulans.
Det är bara personer med palestinskt ID kort som kan passera gränsen omgående. Andra som får passera är humanitära transporter, diplomater, biståndsorganisationer och internationella investerare, men de måste anmälas 48 timmar i förväg till sambandskontoret och få godkännande av israelerna innan de får in- eller utresa beviljad. Inga andra får passera gränsen.
– Det måste vara svårt för dem som jobbar här när det är släktingar, eller vänner till släktingar, som försöker passera. De har ett enormt tryck på sig, men de gör ett bra och proffsigt jobb trots dessa svåra förhållanden, säger Lars-Bertil. Man får komma ihåg att palestinierna som arbetar här bor i Rafah och ska hem efter arbetet. Deras bussar har blivit stoppade och de har blivit misshandlade. Tullarna har dessutom blivit beskjutna. De har också ständiga hot på sig från smugglarfamiljer.
Men trots allt smink och alla cigaretter som folk försöker smuggla, har missionen inte hittat några smuggelvapen under sin tid i Rafah, förutom några småpistoler, ammunition och vapendelar. Vapen smugglas istället genom tunnlar under gränsen. Tunnlar som hittas och förstörs på löpande band av både israeler och egyptier.
Enkät med bilder:
Lars-Bertil Johansson
Ålder: 53 år
Familj: Hustru, två barn en flicka på 17 år och en pojke på 14 år
Jobb hemma: Gränsbefäl Sturups flygplats, gränssektionen Polisområde Södra Skåne
Tidigare missioner: sex tidigare missioner i Cypern, Libanon och Kosovo.
Bästa med denna mission: Det är bra sammanhållning. Vi bor bra i egna lägenheter och alla är hjälpsamma. Generös tolkning av regler som gäller och det är mindre konkurrens mellan personalen på en EU mission än en FN mission, eftersom alla har sina roller och inte kan söka nya befattningar på plats. Vi har dessutom fått ett mycket bra stöd hemifrån från RKP när det gäller det mesta, något som har varit guld värt. Vi har också ett otroligt fint samarbete och uppbackning från svenska UD genom i första hand Generalkonsulatet i Jerusalem, men även från svenska ambassaden i Tel Aviv.
Varför tackade du ja till att åka: Jag har varit i området tidigare och gillar det. Det var dessutom en otrolig chans att få starta en mission, eftersom jag var här från uppstarten. Att det är bra betalt gör givetvis sitt till också. Jag tycker fler svenska poliser ska prova på utlandstjänstgöring.
Sämsta med denna mission: Det är lite småstrul då och då, men inget större problem. Det är dessutom tråkigt att gränsen har varit stängd så mycket.
Lars Lydén
Ålder: 55 år
Familj: sambo
Jobb hemma: Yttre befäl Landvetters flygplats.
Tidigare missioner: sju tidigare missioner i Cypern, Bosnien, Kroatien, Thailand och Ukraina.
Bästa med denna mission: Det är en social mission som har bra support både från rikskrim och på plats. Vi har bland annat fått låna varsin laptop som vi har som arbetsredskap. Det har varit mycket värdefullt. Det är god logistik här. Dessutom är det spännande att vara i händelsernas centrum, som detta område verkligen är.
Varför tackade du ja till att åka: Det är en gränsmission och jag arbetar med det hemma också, så det gjorde det extra spännande. Området är intressant och man tjänar bra. Vi tjänar minst dubbelt mot hemmalönen.
Sämsta med denna mission: Inget speciellt. Min sambo har varit här, så jag saknar inte familjen så farligt.
Anders Svensson
Ålder: 55 år
Familj: Fru, två vuxna barn
Tjänst hemma: Utlänningssektionen Malmö
Tidigare missioner: nej
Bästa med missionen: Att träffa folk från så många nationer. Med det har varit konstigt att bara jobba vid gränsen 30 dagar på sex månader.
Varför tackade du ja till missionen: Pengarna.
Sämsta med missionen: In i helvete dåligt organiserat. Utbildningen skulle vi ha haft när vi åkte ut. Ska bli skönt att åka hem och jag vill inte ut på flera missioner. Men det har varit bra avbrott från jobbet hemma, man får lite perspektiv. De flesta borde åka ut någon gång.
Ulf Suup
Ålder: 57
Familj: två döttrar och två barnbarn
Tjänst hemma: Länsakthavande befäl LKC Luleå
Tidigare missioner: Det är min femte mission, andra missioner i Cypern, Bosnien, Västsahara och Kosovo.
Bästa med denna mission: Träffa nya kollegor.
Varför tackade ja: Skönt att komma ifrån jobbet hemma med den extremt höga arbetsbelastningen som är.
Sämsta med denna mission: Att inte kunna jobba, eftersom gränsen har varit stängd. Lite tråkigt att ha så lite att göra. Jag har retat mig på vissa saker. Jag trodde till exempel att en EU mission skulle vara bättre och effektivare än en FN mission. Men så har det inte varit. Det är dessutom ett orimligt stort högkvarter jämfört med storleken på missionen.
