– Har du bråttom någonstans?
Den unge, lite försynte trafikpolisen iförd reflexväst, ville kanske ge mig en bakväg ut ur bötesförläggandet om jag bara hade kommit på ett bra svar. Själv stirrade jag på honom med en vansinnigs blick och tog några väl inövade profylax andetag för att inte de tankar som for genom huvudet på mig skulle förirra sig ut ur munnen och därmed förvandla min situation från simpel fortkörare till arresterad för förargelseväckande beteende. Eller för verbalt våld mot tjänsteman. Eller för något annat som jag inte ens vet om det finns i Svea Rikes Lag.
Bråttom? Är du helt galen? Du ställer frågan till en dubbelarbetande, egenföretagande tvåbarnsmor med hus, en försummad trädgård och sex omsorgskrävande hästar. Jag kan faktiskt inte ens minnas när jag INTE hade bråttom sist. Om jag har kört lite för fort och du och dina kollegor har lyckats mäta upp det, så är det inte konstigt alls. Det är väl till och med så att det är konstigare att ni inte lyckats göra det lite oftare. Men med tanke på att ni måste stå här 15 man och kuckelura tillsammans för att mäta upp hastigheten på min bil och plita lite lappar till mig och mina meddrabbade, så förstår jag att effektiviteten inte är den högsta. Vilket ur min privatekonomiska synvinkel är alldeles väldigt mycket tur det.
Naturligtvis var inte det svaret jag levererade till trafikpolisen med mössan nerdragen över ögonen. Jag log i stället ett ansträngt leende och svarade:
-Neeej. (och där ljög jag för polisen. Fy skäms.)
Därefter inträder nästa stadie i detta korta relationsdrama. Charmoffensiven från reflexvästen. Omtanken om mig och hur jag känner det. Om huruvida den hysteriskt stora summan på lappen ställer till det för mig. Och slutligen en förhoppning om att han inte hade förstört min dag. Hmmm. Gör ni poliser alltid så, till alla trafikbrottslingar? Jag hoppas det. Det är väldigt rart.
För 15 år sedan fick jag en liknande böteslapp i min hand. Även denna gång var den bötesskrivande polismannen ytterst beklagande. Därför anar jag nu ett mönster. Att det i polisutbildningen ingår en 5 poängskurs i ”Verbalt avväpnande teknik vid bötesföreläggande.” Eller kanske 10 poäng i ”Hur man får folk att skriva på böterna utan att blinka och dessutom vara löjligt tacksamma när de åker därifrån.”
Ja, hur det egentligen ligger till med det lär ju ni veta. Jag kan väl bara säga att jag uppskattar er omtanke och ert småpratande. Det finns ju betydligt värre saker än att bli bötfälld vart femtonde år (helst inte oftare) av en trevlig reflexvästspolis. Det kommer nog hända igen måste jag erkänna. För fortsatt bråttom kommer jag ha. Men fortsätt gärna förgylla den i övrigt ganska trista händelsen. Att i mitt aldrig stillnande ekorrhjul få lite oväntad vänlighet av en uniformerad charmknutte är ganska gulligt. Och det får mig att bli tryggt förvissad om att ni i kåren kan skilja på bus och stressade småbarnsmammor. Thank God.
Kia Ahnfeldt
