Annons

Annons

Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut.

Svensk polisforskning ifrågasätts både inifrån och utifrån. Forskarvärlden är starkt kritisk till den enda polisprofessorns insats. Samtidigt tycker rikspolischefen att polisforskning inte behövs.Svensk polisforskning ifrågasätts både inifrån och utifrån. Forskarvärlden är starkt kritisk till den enda polisprofessorns insats. Samtidigt tycker rikspolischefen att polisforskning inte behövs.

Polisforskning är en diffus verksamhet som tenderar att övergå i ett allmänt tyckande.

Den åsikten framförde rikspolischefen Stefan Strömberg under ett seminarium som Polisförbundet arrangerade i våras. Istället vill rikspolischefen att forskningen ska bedrivas av personer verksamma inom pedagogik, psykologi, kriminologi och sociologi.

– Jag står för uttalandet och tycker att vi borde tala om forskning om polisen istället för polisforskning. Polisarbetet är en av många samhälleliga verksamheter som ska granskas, men verktygen finns redan.

Stefan Strömberg anser inte att en intensifierad polisforskning per automatik innebär att polisutbildningen bör ges akademisk status.

– Det finns inget självändamål med det. Däremot är det naturligtvis bra om poliser forskar, en förutsättning är dock att de förvärvar kunskaper i ämnen av de slag som jag har nämnt tidigare.

Kriminologen Robert Andersson, doktor vid Högskolan i Kristianstad, är oroad över polisledningens inställning till forskning om den egna organisationen.

– Polisen är historiskt väldigt outforskad här. Jämför med Norge. Eller med de anglosaxiska länderna där denna forskning expanderar enormt. Jag tror att det finns ett grundmurat förakt för akademiker inom kåren.

Han anser att både allmänhet och polis drabbas om polisforskningen inte utvecklas.

– Arbetsmiljö och prioriteringar försämras då man inte vet vad man gör. För alla medborgare är det olyckligt om ordningsmakten ges utökade befogenheter utifrån hotbilder som ingen forskar om.

Aktiv forskning krävs

På högskolor och universitet finns det vanligtvis en aktiv forskning om den egna verksamheten. I de anställda professorernas och lektorernas arbetsbeskrivningar ingår att de till exempel ska studera sitt kunskapsfälts historiska utveckling och koppling till staten.

– Vill man få fram en ordentlig akademisk högskoleutbildning måste forskning bedrivas av de lektorer och professorer som tjänstgör vid skolorna.

Lite i skymundan, medan högljudda diskussioner om en akademiserad poliskår böljat, har enligt Robert Andersson en del hänt i det tysta.

– Jag kallar det en smygakademisering. Många unga poliser läser tack och lov kriminologi eller har ett förflutet på universitet.

Björn Eriksson, landshövding i Östergötland och före detta rikspolischef, var för 20 år sedan pådrivande för att knyta en professur till Rikspolisstyrelsen (RPS). Målet var en polisutbildning med akademiska kvaliteter. En svensk supermyndighet enligt amerikansk modell med tull, åklagare och polis samlade under ett tak hägrade.

Flera personer, till exempel Jerzy Sarnecki som nu är professor i kriminologi vid Stockholms universitet, sökte tjänsten. Med hjälp av sakkunnigutlåtande, bland annat från den meriterade juristprofessorn P.O. Träskman, valdes docenten Leif GW Persson ohotat som den lämpligaste kandidaten. Träskman betonade särskilt att Perssons skönlitterära produktion, som vid tillfället omfattade tre romaner om brott, var en stor merit.

Björn Eriksson föreslog regeringen att sakkunnigbedömningen skulle följas och 1991 utsågs Leif GW Persson till Sveriges första, och hittills enda, professor i polisforskning. Hans uppgift var att leda en forskningsenhet vid RPS. Denna enhet skulle genom forskning skapa underlag för den långsiktiga utvecklingen av polisyrket, främja intresset för polisforskning och stärka utbildningens forskningsanknytning.

Uselt personval

– Sedan dess har Leif GW Persson inte presterat någonting. Enstaka utredningar på departementssekreterarnivå är allt. Ett uselt personval satte käppar i hjulet för en akademisering av poliskåren. Det är lätt att vara efterklok men Persson fördes fram av alla, säger Björn Eriksson.

Han anser att det krävs en generationsväxling och influenser utifrån för att polisforskningen ska bli en accepterad vetenskap.

– Nu har man dessvärre tappat tilltron till svensk polisforskning. Det beror på att fel människa blev professor. I dag ser jag det som mitt livs största yrkesmässiga misslyckande. Hoppet står till de unga forskare som är på väg upp utan koppling till den så kallade polisprofessorn, säger han.

Leif GW Persson har vid flera tillfällen avböjt en intervju med Polistidningen och vill inte svara på frågor om sitt arbete och kritiken som riktas mot honom. Han understryker att hans forskning är svår för en lekman att förstå och att den på grund av sekretess inte alltid går att prata om. Dessutom hänvisar Persson till en tidningsintervju (DN 2/2 07) på frågan om konkreta forskningsinsatser. Enligt DN:s journalist säger Leif GW Persson att det mesta han gör är “mer eller mindre top secret” och att han “grottar efter detaljer i ouppklarade mordfall, utvecklar nya polisiära arbetsmetoder, lägger upp strategier för myndighetsövergripande projekt, förbereder föreläsningar baserade på verkliga och aktuella ärenden”.

Men enligt Högskoleverket bedrivs inte forskning med hemliga förtecken. Tvärtom är det ett grundläggande krav att docenter och professorer uppger vad de stödjer sina uttalanden på.

– Att forskningsresultat får fritt publiceras är en förutsättning för all kvalitetsgranskning och debatt. För kvalitetsgranskning är det också viktigt att ha tillträde till forskningsmaterial, säger Teresa Edelman, jurist på Högskoleverket.

Flera forskare som Polistidningen har kontaktat hänvisar också till kravet på öppenhet och ställer sig frågande till att Leif GW Persson skulle bedriva en omfattande sekretessbelagd forskning. Den allmänna uppfattningen bland dem är istället att det är en offentlig hemlighet i den akademiska världen att Leif GW Persson inte har forskat under de senaste decennierna.

Inga vetenskapliga publikationer

– Inför att jag doktorerade om poliskultur 2004 läste jag om hans romaner. Jag tyckte att där fanns många insikter och försökte hitta underlag i hans forskning, utan att lyckas. Det går ju inte att referera till deckare i en avhandling, säger Rolf Granér, lektor vid polisutbildningen i Växjö.

Stefan Holgersson har doktorerat med avhandlingen Yrke polis (2005). Parallellt med sin akademiska karriär jobbar han som polisinspektör i Stockholm. I avhandlingsarbetet ingick som en naturlig del att kartlägga svensk och internationell polisforskning.

– I de forskningsdatabaser som man brukar titta i hittade jag tyvärr inte någon refereegranskad vetenskaplig artikel från Persson som kunde stödja de intressanta uttalanden som han gör om polisverksamhet.

Refereegranskning är ett anonymiserat förfarande då ett vetenskapligt arbete bedöms av forskarkåren före en eventuell publicering. Är kvaliteten inte tillräckligt hög kan artikeln avslås eller bli föremål för kompletteringar.

– Forskning kan liknas vid ett hantverk. Det finns givetvis de som skulle ställa frågan om en snickare som inte använt en hammare på över 25 år fortfarande är att betrakta som snickare, säger Stefan Holgersson.

Stefan Holgersson anser att Leif GW Persson tillför debatten åtskilliga tänkvärda inlägg – men att han gör det som skönlitterär författare, inte som forskare.

– Han har en djupare polisiär kunskap än de flesta andra deckarförfattare. Persson har givetvis, liksom Mankell och Marklund, gjort research. Han har också haft en del utredningsuppdrag.

15 oproduktiva år

Sven Åke Lindgren är professor vid sociologiska institutionen, Göteborgs Universitet, och hade Leif GW Persson som lärare under sin grundutbildning. Han säger att det har gått 15 år sedan Leif GW Persson senast deltog i det akademiska livet eller sågs vid konferenser.

– För den nyfikne är det bara att kontrollera i databaserna. Det är en lång tid att leva oproduktivt på skattemedel utan att göra något. Han har dessutom en av landets högsta professorslöner inom samhällsvetenskap och humaniora (69 000 kr/månaden, reds anm.).

– Dessvärre gäller det den gamla sortens professur och Persson är tillsatt av regeringen. Då kan man inte sparkas och ingen vågar ta i denna heta potatis.

Sven Åke Lindgren anser att konstruktionen med en professur kopplad till en myndighet är ineffektivt.

– Stolligt tycker jag. På ett universitet hade det varit lättare att ställa normala krav på en professor.

Redan i samband med att professuren tillsattes framkom farhågor om att polisforskningen skulle avskärmas från den vanliga akademiska världen. Sakkunnige Alvar Nelson, professor i straffrätt, ansåg att det fanns en risk för att det vetenskapliga arbetet skulle bli lidande. Han underströk att man måste skapa förutsättningar för kontakt med forskargemenskapen.

Enligt åtskilliga poliser som Polistidningen har talat med aktualiseras också ickeakademiska, mera praktiska problem i och med att professuren knutits till RPS.

– Det finns flera fallgropar med en sådan konstruktion, säger Roger Jansson, före detta chef för Riksmordskommissionen.

Äventyrade mordutredning

Hans allvarligaste kritik är att privatpersoner blir lidande och utredningar försvåras när en utomstående får insyn . På frågan om han kan nämna ett konkret exempel berättar han om en uppmärksammad mordutredning. Leif GW Persson kontaktade, enligt Roger Jansson, media och lät sig intervjuas om vad han ansåg vara polisens tillkortakommanden. Bland annat nämnde Persson att utredarna borde ägna sig åt telefonspårning och kontroll av datatrafik (åtgärder som redan hade vidtagits).

– Han äventyrade hela utredningen och varnade den misstänkte. Det finns flera liknande exempel.

– En del kollegor tror att det bara är att släppa in Persson på avspärrade brottsplatser. Att han skulle vara någon sorts polis.

Förundersökningssekretessen kan lyftas i vissa fall för att en forskare ska kunna samla material obehindrat. Med en forskare “i huset” har gränsdragningsproblem uppstått.

– Det hela ställs på sin spets när han begär ut handlingar från Rikskriminalen och får nej. Då går han hela vägen till verksledningen och hänvisar till sin forskning som alla vet är obefintlig.

Sökningar i diverse databaser (CJA Criminal Justice Association, ELIN, Libris) indikerar att uppgifterna om Leif GW Perssons arbete stämmer.

En genomgång av Libris ger omkring 100 träffar. Men majoriteten av dem utgörs av skönlitterär produktion. Flera av de vetenskapliga arbeten som Leif GW Persson angav i sin meritförteckning då han sökte professorstjänsten syns också. Men det rör sig om ålderstigen forskning daterad långt innan han tillträdde sin tjänst. Boken Horor hallickar och torskar gavs till exempel ut 1981 och avhandlingen Hidden Criminality är från 1980. Två utredningar om cigarettsmuggling som Brottsförebyggande Rådet (BRÅ) publicerade, en kartläggning av försäkringsbedrägerier och boken “Poliser som iakttagare” återstår. Dessa böcker/arbeten har offentliggjorts under det senaste decenniet och är inte av skönlitterär natur. Dessutom skrev Leif GW Persson 2004 i tidskriften Advokaten en artikel om hur aktörerna i det svenska rättsväsendet sköter sig.

– Rent utredningsarbete brukar inte betraktas som forskning, men det får avgöras från fall till fall. “Den tredje uppgiften” spelar också in, säger Johannes Knutsson, professor i polisforskning vid Politihøgskolen i Oslo.

Tveksam populärvetenskaplig information

“Den tredje uppgiften” kallas akademikers skyldighet att i populariserad form informera allmänheten om sina rön. Det kan till exempel röra sig om debattartiklar, föreläsningar och populärvetenskap. Detta anses så viktigt att uppgiften är inskriven i högskolelagens första kapitel.

– Medverkan i Efterlyst och deckarskrivande skulle kunna vara exempel på den tredje uppgiften. Men nej, jag tycker inte det.

Johannes Knutsson har bedrivit polisforskning under tre decennier, speciellt med inriktning mot brottsprevention och under senare år polisers vapenanvändning. I sin forskning har han alltmer kommit att samarbeta med utländska kollegor.

– Tidigare var jag stolt över att vara svensk när jag rörde mig i en internationell forskarmiljö. Det är jag inte längre.

För 16 år sedan hörde Johannes Knutsson till dem som sökte tjänsten som polisprofessor vid RPS. De sakkunniga ansåg att han var näst mest meriterad. Bara Leif GW Persson betraktades som bättre lämpad – en åsikt som Knutsson tycker var riktig.

– Tveklöst var han meritmässigt det naturliga valet så som tjänsten var beskriven.

Men enligt Knutsson anställdes en professor som redan hade lagt forskningen bakom sig.

– Han har inte forskat på 20 år. Problemet är bara att ingen har ställt frågorna: Var finns dokumentationen? Vilka unga forskare handleder du?

– Jag tror att man helt enkelt tycker att det luktar för illa och väljer att blunda, ingen vill rota. Det är beklagligt att en enda person kan få utrymme att förstöra så mycket.

Inte för sent att få bra forskning

Johannes Knutsson anser att dagens svenska polisforskning och sannolikt polisutbildningen skulle se helt annorlunda ut om en, vad han kallar, både lämplig och välmeriterad person hade fått tjänsten som professor.

– Det ledsamma och samtidigt hoppfulla är att det kan gå lätt att dra samman en bra svensk polisforskning. Här finns det en bas, det fanns inte i Norge där man ändå har lyckats.

Polishögskolans (PHS) nytillträdda rektor, Ebba Sverne Arvill, är ledamot i en av de regionala nämnder som granskar forskningsprojekt etiskt. Hon anser också att det är nödvändigt att utveckla svensk polisforskning. Men forskning om brott tycker hon bör ligga på kriminologernas bord och understryker att polisforskning måste vara praktisk i sin inriktning.

– Man kan jämföra med då sjuksköterskorna började forska. Då handlade det om forskning om omhändertagande snarare än traditionell medicinsk vetenskap.

– Polisforskningen skulle kunna beröra effekter av trygghetsskapande åtgärder, olika bemötanden och åtgärder mot ordningsstörningar.

Ebba Sverne Arvill är Leif GW Perssons närmaste chef. Hon vill inte kommentera i hur stor utsträckning han är verksam på sin arbetsplats.

– Polishögskolan har för närvarande inget forskningsuppdrag där Persson medverkar. Men han är en mycket uppskattad föreläsare. Hur många föreläsningar han håller vill jag inte gå in på. Vi ska diskutera hans framtida medverkan i undervisningen. Kanske kommer han att arbeta mer med utbildningsupplägget.

Hon hoppas att kontakten mellan PHS och polisen ska bli tydligare och rakare.

– Om poliser vill ha hjälp ska de kunna skicka en förfrågan till PHS och inte som nu vända sig till Persson. Man kan väl säga att det finns en gammal historia bakom denna professur, en historia som jag har valt att inte gräva i.

Polisförbundets 1:e vice ordförande, Lillemor Melin Sving, understryker att förbundet under lång tid har efterlyst adekvat forskning om polisyrket. Personligen tycker hon att det är anmärkningsvärt att de politiker som beslutar om polisiära frågor inte är mer pådrivande.

– De måste ju själva vilja ha underlag för sina beslut.

Djupt olycklig situation

Uppgifterna om Leif GW Persson kommenterar hon med orden:

– Jag är tyvärr inte förvånad över det som kommer fram. Vi har undrat över vad polisprofessorn forskat kring, som drivit polisverksamheten framåt. Hela situationen är djupt olycklig. Det finns hur mycket som helst att forska om, som skulle kunna utveckla polisens arbete och själva yrkesrollen.

Fakta

? Undervisning och handledning av doktorander är uppgifter som brukar ingå i en professors tjänst.

? En befordringsprofessor, det vill säga en professor som inte har en egen tjänst eller “stol” (endast titel), har vanligtvis mellan 25 och 50% forskning. Resten av sin arbetstid ägnar han eller hon åt handledning och undervisning.

? En professor som liksom Leif GW Persson har en stol forskar vanligtvis betydligt mer. Variationerna är dock stora mellan olika universitet och högskolor samt mellan separata ämnesområden. Dessutom har många professorer externa forskningsanslag och därför mindre undervisning.

? Inom humaniora och samhällsvetenskap är det vanligast att forskare publicerar sig i rapporter och böcker. Inom teknik och naturvetenskap dominerar den vetenskapliga artikeln.

? Oavsett publiceringsform gäller att de vetenskapliga rönen bedöms utifrån graden av granskning. En rapport som lästs av sakkunniga innan publiceringen ses som tyngre än en rapport som inte kvalitetsgranskats.

? Det flesta vetenskapliga publikationer är skrivna för läsare med kunskaper om ämnet. Forskare kan också lämna redogörelser i mera populariserad form. Detta är “den tredje uppgiften”. Dvs. att forskare bör informera allmänheten.

Ämnen i artikeln

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Är du intresserad av ett nyhetsbrev från Polistidningen?

The quick, brown fox jumps over a lazy dog. DJs flock by when MTV ax quiz prog. Junk MTV quiz graced by fox whelps. Bawds jog, flick quartz, vex nymphs. Waltz, bad nymph.

Andra läser

Är du intresserad av ett nyhetsbrev från Polistidningen?

The quick, brown fox jumps over a lazy dog. DJs flock by when MTV ax quiz prog. Junk MTV quiz graced by fox whelps. Bawds jog, flick quartz, vex nymphs. Waltz, bad nymph.

Andra läser