’- 50 år sedan första kvinnan blev polis
1958 var Tage Erlander statsminister i Sverige, tonåringarna lyssnade på Elvis Presley och på Stockholms gator började kvinnliga poliser patrullera. I kjol. Då var de 17 stycken, idag är en femtedel av poliskåren kvinnor. Men vad har egentligen hänt sedan dess?– 50 år sedan första kvinnan blev polis
1958 var Tage Erlander statsminister i Sverige, tonåringarna lyssnade på Elvis Presley och på Stockholms gator började kvinnliga poliser patrullera. I kjol. Då var de 17 stycken, idag är en femtedel av poliskåren kvinnor. Men vad har egentligen hänt sedan dess?
”Det hände inte så mycket de första 40 åren”. Så sammanfattar Inger Johansson de 50 år som har gått sedan Sverige fick sina första kvinnliga poliser. Inger Johansson var en av de första kvinnorna som drog på sig polisuniformen och gav sig ut på Stockholms gator för att patrullera. Alla är kanske inte överens om att det inte hände så mycket på 40 år, men faktum är att det är först från 1990-talet och framåt som kvinnorna på allvar tagit plats inom poliskåren. I alla fall på pappret. Och så har det sett ut både inom polisen som arbetsplats och i facket.
1990 bröt Barbro Täveby könsbarriären och valdes som första kvinna in i förbundsstyrelsen i Polisförbundet. Några år senare fick landet se den första kvinnan på posten som länspolismästare och ungefär samtidigt kom det in kvinnor på områden som tidigare varit strikt manliga – som till exempel kriminaltekniker. I mitten av 1990-talet var andelen kvinnor i poliskåren ungefär 15 procent, nu utgör de nästan 23 procent av landets poliser. Bland förtroendevalde i facket är fördelningen ungefär likadan. Men på de högsta posterna sitter det fortfarande mest män.
Grabbigt i facket
– Det är nog främst de senaste åren, från början av 2000-talet som vi på riktigt har förstått vikten av att ha olikheter i till exempel en fackstyrelse. Vi kan inte bara ha män som bekräftar andra män, säger Lars Bergman som är andre vice ordförande i Polisförbundet.
Lars Bergman säger att det ”grabbiga” alltid har kännetecknat det fackliga arbetet.
– Jag tycker att det har förändrats förvånansvärt sakta. Det märker man särskilt när det kommer in en eller ett par kvinnor i en styrelse där det kanske tidigare bara har suttit män. Då ser man hur bra det blir och att de har något att tillföra. Men det borde vi ha sett för länge sedan Ö
Både inom Polisförbundet och i polisen i stort talar man idag om vikten av att ha både kvinnor och män på alla nivåer i organisationen. Betty Rohdin, som är prefekt vid polisutbildningen i Växjö, tror att det har gjort att svensk polis fungerar bättre idag än när kåren var mer enkönad.
– Jag tror att alla yrken och miljöer mår bra av att ha både kvinnor och män. Vi bär med oss olika erfarenheter och tillför olika kvalitéer som är exakt lika viktiga. Här på utbildningen ser vi väldigt tydligt att mixade grupper ger ett helt annat klimat. Dessutom ser vi att tjejer och killar väljer olika strategier i övningar, säger Betty Rohdin.
Inte en kvinna i sikte
Men fortfarande finns det ställen där det inte finns någon kvinna i sikte. Nationella insatsstyrkan och piketen till exempel. Och det är ett problem, det säger till exempel chefen för Rikskriminalen, Therese Mattsson.
– Det är klart att det är viktigt att ha båda könen representerade på alla typer av tjänster. Samhället är ju tvåkönat, då måste vi vara det inom polisen också. Vi kan inte tvinga in kvinnor på tjänster de inte vill ha, men vi kan göra det möjligt och underlätta för dem som vill, säger Therese Mattsson.
Therese Mattsson hör till dem som tror att kvinnor har samma utvecklingsmöjligheter som män inom polisen.
– Jag vill i alla fall tro det. Men självklart kan det finnas enskilda fall där en kvinna slagit huvudet i glastaket. Det är i så fall något som vi som arbetsgivare måste vara observanta på och åtgärda.
Hur framtidens poliskår kommer att se ut går det bara att sia om. Therese Mattsson på Rikskrim tror till exempel att andelen kvinnor inom polisen kommer att öka. Och Lars Bergman i Polisförbundets styrelse tror att det är en generationsväxling på gång i det fackliga arbetet. Det kommer att visa sig i ett mer jämställt sätt att tänka, både hos kvinnor och hos män, menar han.
Färre tjejer på polisutbildningen
Samtidigt är andelen kvinnor som kommer in på polisutbildningen mindre än på länge. Det är något som bekymrar Betty Rohdin, prefekt vid polisutbildningen i Växjö.
– Det är naturligtvis inte bra. Vad det beror på är svårt att säga, men jag tror att en orsak kan vara att vi har koncentrerat oss så mycket på mångfald i form av etnicitet de senaste åren. Det är förstås superviktigt, men det har också gjort att vi har tappat det här med att få in både killar och tjejer på utbildningen.
Andra tror att den minskade andelen kvinnor som tas in på utbildningen helt enkelt beror på att antalet platser har utökats. Det har däremot inte inneburit att fler tjejer söker.
– Det kanske helt enkelt inte är fler tjejer som vill bli poliser, men det borde man verkligen undersöka, säger Marie Andersson som är gruppchef på RPS och arbetar med rekryteringen till polisutbildningen.
En annan orsak kan vara bilden av vad en svensk polis är.
– Det är nästan alltid en man i yttre tjänst. Vi visar inte andra bilder, som kanske skulle kunna locka tjejer, säger Betty Rohdin.
Intervjuer:
Inger Johansson – Patrullerande pionjär
70 år. Började utbildningen 1958, gick sitt första pass i Klara i Stockholm 1959. Pensionär.
”Det blev ju en viss uppmärksamhet runt oss när vi började patrullera. Vi förstod ganska snabbt att vi inte var populära, det var nålstick både från kollegor och facket. Facket bestod bara av män och de hade väl ett uppdrag att få bort oss. Så när vi började frågade de om vi tyckte att vi verkligen passade som poliser. De försökte till och med få bort oss från skolan. Och senare vet jag att det var en del som tyckte att man inte skulle prata med oss, vi skulle frysas ut.
Men jag var ung och tuff och klarade mig. Vi tjejer försökte stötta varandra, vi blev en grupp som idag skulle kallas nätverk och sågs med jämna mellanrum. Några av oss träffas fortfarande vart femte år. Den sammanhållningen var väldigt viktig. Sedan var jag med och bildade det kvinnliga nätverket 1995.
Egentligen kan man säga att det inte hände så mycket de första 40 åren efter att kvinnorna kom in vid polisen. Det är först de senaste tio som de stora förändringarna har skett, som vi kvinnor har börjat ta för oss mer. Det ser man nu när det finns många kvinnor som kommer upp i toppen. Men det är klart att det har varit en manlig värld på många sätt. Fast jag har aldrig ångrat en dag att jag blev polis.”
Barbro Täveby – Först i facket
70 år. Började utbildningen 1958, patrullerade första passet 1959. Ordförande för Stockholms kriminalpolisförening 1988. Ledamot i förbundsstyrelsen 1990-98. Pensionär.
”I början blev vi kallade svartfötter av facket som vi var med i, Kamraterna i Stockholm. De ville inte ha oss kvar på gatorna. Det där gjorde att vi gick ur Kamraterna och gick med i Svenska Polisförbundet istället.
Jag har varit facklig länge. Det började med att jag blev rotelombud på krim någon gång på 1970-talet och 1988 blev jag ordförande i Kriminalpolisföreningen i Stockholm.
Det var ofta ensamt att vara kvinna, både i jobbet och i facket. Det var alltid bara karlar överallt!
I ett yrke som är så enkönat som polisyrket faktiskt var, tror jag att det är viktigt att få in minoriteten i till exempel fackstyrelser. Det blir mer uppenbart då att det också finns tjejer i yrket, det gör det lättare för andra. Och sedan är det ju så att vissa saker inte alltid kommer fram till killarna.
Under min tid har jag sett mycket både av sexuella trakasserier och diskriminering, till exempel som att man inte lät tjejer gå vissa kurser. Men jag har också varit med om att man har tagit väldigt mycket hänsyn, så var det till exempel i början när jag satt i förbundsstyrelsen. Den attityden försvann efter ett tag och jag upplevde att man lyssnade på mig för att jag hade något att säga och inte för att vara artig.
Om det är något jag ångrar så är det att jag och mina kvinnliga kollegor inte gick ut mer och visade oss, till exempel på polisskolan. Vi borde ha varit där och talat om att man klarar sig som kvinna i det här yrket. Man kan inte gömma sig, för då medverkar man inte till jämställdhet.”
Therese Mattsson – har värsta machojobbet
49 år. Jurist. Gick polischefsutbildning 1989. Patrullerade ett halvår som aspirant i Värmland. Har haft flera chefsjobb, bland annat inom Säpo. Rikskriminalchef sedan 2004.
”Jag har varit ensam kvinna i många sammanhang. Det har bland annat inneburit att jag inte har kunnat luta mig tillbaka eller gömma mig, som ensam kvinna blir man liksom självlysande. Och när man är ensam är det inte så lätt att bygga nätverk! Däremot har jag aldrig mött någon fientlighet eller misstänksamhet för att jag är kvinna. Men jag har heller aldrig fått något gratis, utan fått jobba och konkurrera på samma villkor.
Att vara chef över Rikskriminalen uppfattas ju som ett machojobb. När jag fick jobbet hade jag redan tidigare varit två år på rikskrim och kunde verksamheten. Det gjorde att jag inte blev ifrågasatt internt. Sedan handlar det ju om hur man är som person, jag skulle kunna fokusera helt på till exempel insatsstyrkan eller riksmordkommissionen, men jag behöver inte det. Jag har så bra medarbetare, så jag måste inte ut och leda styrkorna själv.
Det förvånade mig att det blev så stort massmedialt intresse för mig som kvinna när jag blev chef här. Det var ju ändå 2004, och det tycker jag är ett dåligt betyg för samhället. Samtidigt var det bra, eftersom det blev ett väldigt fokus på rikskrim.
Här strävar vi efter en ganska jämn könsfördelning, och det tror jag är viktigt. Samhället är tvåkönat, då ska det se ut så på arbetsplatserna också. Men det är väldigt få kvinnor som är chefer. Det måste vi jobba långsiktigt med. Mitt råd till kvinnor som vill göra karriär inom polisen är att de ska ta alla chanser som bjuds. Gå kurser, bygg nätverk, sök tjänster och visa att du vill!”
Emma Cronberg – Facklig på framåtmarsch
33 år. Arbetat som polis sedan 1999. Ledamot i förbundsområdesstyrelsen i Stockholm. Huvudskyddsombud. Jobbar fackligt på heltid.
”Jag skulle föredra att jobba deltid i yttre tjänst och deltid fackligt. Det är ett önsketänk men jag tror att det skulle vara idealiskt. Då skulle man som facklig kunna behålla kontakten med verksamheten även på ett direkt plan och flera engagerade kunde dela på den fackliga tiden och jobbet. Jag ser att det finns både möjligheter och svårigheter med ett sådant upplägg, men det kunde vara värt att testa.
I den polisiära fackliga världen råder av historiska skäl manlig dominans. Jag tror att det har gett förutsättningar till ett förvaltande av traditionella manliga normer. Facket är visserligen mycket positivt inställt till att det kommer in kvinnor, men ofta kan det kännas som att man mest vill att det ska se bra ut på pappret. Vi som kommer in bör acceptera normerna som gäller. Men jag hoppas att när styrelsernas sammansättning förändras och det kommer in fler kvinnor, så måste det även finnas en vilja till att förändra normer. Och jag måste tro att det är en förändring på gång.
Det är inte helt smärtfritt att vara kvinna i facket, man får akta så att man inte kliver över vissa osynliga gränser. Men det finns förstås fördelar också, när det inte finns så många kvinnor kan man ibland få komma fram lite snabbare.
Nu har jag precis börjat Polisförbundets ledarskapsprogram för kvinnor, där jag har en mentor från den politiska världen. Jag ser jättemycket fram emot utbildningen, jag hoppas att jag ska få verktyg för att hantera olika situationer och få perspektiv på det jag gör. Det känns som att det är precis vad jag behöver!”
Helene Nordell – Ny i Norrort
29 år. Polisassistent vid Norrortspolisen sedan juli i år. Var facklig representant för aspiranterna i våras.
”Jag har faktiskt inte reflekterat så mycket över det där med att vara kvinna och polis. Tror inte att det är så stor skillnad egentligen. Självklart är det så att jag ibland kan känna mig mindre rent fysiskt, men det känns inte som något hinder. Det sitter nog mest i mitt huvud.
Jag har aldrig blivit dåligt bemött av mina manliga kollegor för att jag är kvinna. Men det är klart, att det är frågan om man skulle märka om de pratade om en Ö Jag är ju inte med när män möter män och snackar.
Ute hos allmänheten märker jag ibland att det är en fördel med att vara en mixad patrull, vissa vänder sig till mig medan andra vänder sig till mannen.
Jag tror absolut att det har stor betydelse att poliskåren är jämställd. Jag tror att de nyare poliserna, både kvinnor och kanske framför allt männen, har med sig ett annat sätt att se på samhället. Något som har formats genom hela uppväxten och som är mer jämställt. Och alla som har ett jämställt tänkande banar väg för dem som kommer efter.”
Tidslinjen
1908 De första så kallade polissystrarna anställs. De var inte poliser, utan sjuksköterskor som jobbade på kriminalavdelningen, främst för att ta hand om kvinnor och barn.
1957 Första kvinnorna antas till polisutbildningen.
1958 Första kvinnorna börjar jobba som patrullerande poliser, 17 stycken.
1964 Kvinnor fick inte längre patrullera på Stockholms gator – fick börja på krim istället.
1967-68 Tre procent av de antagna till polisutbildningen är kvinnor.
1969 Kvinnor fråntogs uniformsplikt.
1970-tal Långbyxor blir tillåtet i uniformen.
1973-74 Tio procent av de antagna till polisutbildningen är kvinnor.
1980-81 29 procent av de antagna till polisutbildningen är kvinnor.
1981 Första kvinnan blir polismästare, Karin Värmefjord i Ludvika.
1984-85 25 procent av de antagna till polisutbildningen är kvinnor.
1988 Kriminalpolisföreningen i Stockholm får sin första kvinnliga ordförande – Barbro Täveby.
1990 Barbro Täveby blir ledamot i Polisförbundets förbundsstyrelse.
1990 Första kvinnan utbildad till kriminaltekniker.
1990-91 31 procent av de antagna till polisutbildningen är kvinnor.
1994 Ann Charlotte Norrås i Göteborg blir första kvinna som länspolismästare.
1994 Första (och hittills enda) kvinnan börjar vid piketen i Malmö.
1994-95 27 procent av de antagna till polisutbildningen är kvinnor.
1995 Fotbolls VM för kvinnor spelas i Sverige. RPS specialutbildar kvinnliga poliser till befäl för att leda kommenderingar med enbart kvinnor.
1997 Nationella nätverket för kvinnliga poliser bildas.
2000 36 procent av de antagna till polisutbildningen är kvinnor.
2004 Therese Mattsson blir Rikskriminalens första kvinnliga chef.
2005 Polisflyget får sin första kvinnliga helikopterpilot.
2005 Lillemor Melin Sving blir förste vice ordförande i Polisförbundet.
2005 I augusti är 44 procent av de antagna till polisutbildningen kvinnor.
2007 Ungefär 27 procent av dem som antas till polisutbildningen i augusti är kvinnor.
