I Sydafrika är omkring var femte person hiv-smittad. Det är ett enormt problem med stora konsekvenser för de drabbade, deras familjer och för samhället i stort. Där har fackförbunden en viktig roll för att sprida kunskap och jobba mot fördomar och diskriminering.I Sydafrika är omkring var femte person hiv-smittad. Det är ett enormt problem med stora konsekvenser för de drabbade, deras familjer och för samhället i stort. Där har fackförbunden en viktig roll för att sprida kunskap och jobba mot fördomar och diskriminering.
– Facket är beroende av medlemmarna. Om medlemmarna dör har vi inget fack längre, och därför måste vi jobba mot hiv och aids, säger Rubber Funde Mcaba, förste vice ordförande i Popcru, ett av de fackförbund som organiserar poliser i Sydafrika.
Rubber Funde Mcaba är trött och stressad när hon ska sätta sig ner för en intervju en sen kväll i samband med Popcrus kongress i Kapstaden. Hon letar efter sin medicin, som hon måste ta både morgon och kväll. Mitt i alltihop ringer mobilen, den är inställd på alarm för att påminna om medicinen. Till sist kan hon, lätt andfådd, sjunka ner i fåtöljen och ta tabletterna som låg längst ner handväskan. Två vita pillerburkar i plast. Bromsmediciner.
Tabletterna är en livlina. De gör det möjligt att vara förste vice ordförande i ett fackförbund med över hundra tusen medlemmar. De gör det möjligt att vara stolt och kompetent kvinna med inflytande i ett mansdominerat samhälle. De gör det möjligt att fortsätta leva.
Rubber Funde Mcaba har levt med smittan i snart tio år. Till skillnad från många andra är hon öppen med att hon bär på viruset och inte rädd för att berätta.
– Det är många som kämpar hårt. Men det var ännu värre tidigare. De som var smittade var rädda att bli ignorerade, rädda att förlora sin partner och rädda för att bli diskriminerade på jobbet. Nu har vi i alla fall fått lagar som förbjuder diskriminering på grund av att man är hiv-smittad och det finns policys mot det inom polismyndigheten, säger Rubber.
Ny form av diskriminering
Trots att det har blivit bättre de senaste åren är situationen fortfarande mycket svår för många hiv-smittade. Okunskapen om viruset och smittvägarna är stor, vilket bidrar till att fördomar frodas. Men det har blivit bättre, det menar inte bara Rubber Funde Mcaba, utan i stort sett alla jag möter under besöket i Sydafrika.
En av dem är Grace Sositemans, poliskommissarie på Hillbrows polisstation i Johannesburg. För sju år sedan fick hon reda på att hon var hiv-smittad. En vecka efter att hon berättat för en kollega visste hela stationen om det. Och det var inte bara det att folk pratade om henne, det fick praktiska konsekvenser också.
– Jag minns att jag hörde städarna prata med varandra om att de inte kunde städa mitt rum, eftersom jag var smittad. Så det var ingen som vågade gå in där, berättar Grace.
Situationen för Grace blev så svår att hon bytte jobb. Under fem år arbetade hon på Johannesburgs centrala polismyndighet istället för på stationen i stadsdelen Hillbrow. Men sedan ett par år är hon tillbaka och jobbar som vanligt och det går lättare nu. Kanske beror det på att hon inte är längst ner i rangordningen på stationen.
Hillbrow hör till de delar av Johannesburg där kriminaliteten är som högst. Det går knappt att föreställa sig att det som händer utanför polisstationen verkligen sker på riktigt – mord, våldtäkter och väpnade rån sker flera gånger om dagen. På väggen bakom Grace i mötesrummet där vi ses sitter den senaste månadens statistik. Den visar exempelvis att det inträffade 76 väpnade rån i stadsdelen bara under maj månad. Området är tätbefolkat, exakt hur många som bor här är oklart, eftersom många illegala invandrare från grannländerna bosätter sig här, men det handlar om åtminstone en miljon människor.
På polisstationen i Hillbrow arbetar drygt 300 poliser. Hur många av dem som är hivsmittade vet ingen. Men enligt statistiken är nära tjugo procent av Sydafrikas befolkning bärare av viruset, så även inom poliskåren. Många sydafrikaner tror dock att statistiken inte stämmer – det är sannolikt långt fler som är smittade, eftersom så många inte vågar testa sig eller ens känner till hur smittan sprids.
Kontrasternas land
Trots att det är 13 år sedan apartheid-systemet skrotades är Sydafrika fortfarande ett land med skarpa kontraster. Här handlar det inte längre bara om svarta och vita. Istället pratar vi om fattiga och rika i ett land där många fortfarande lever under fattigdomsgränsen. Vi pratar om ett land där arbetslösheten är nära 40 procent, i vissa områden ännu högre. Samtidigt är Sydafrika ett land med bättre förutsättningar än många grannländer, vilket är en orsak till att den illegala invandringen är omfattande. Jämfört med flera andra länder i regionen framstår Sydafrika som rena drömlandet.
Men nu handlar det om att Sydafrika också har blivit ett land där det går att dela in befolkningen i smittade och friska. Kanske kommer det att vara den största kontrasten av alla.
Att jobba som polis i Sydafrika är farligare än på många andra ställen i världen. De senaste åren har närmare hundra poliser per år mördats, omkring en tredjedel av dem i tjänsten. Självmord är också vanligt. Ungefär två poliser tar livet av sig varje månad, berättar poliser och socialarbetare. Så sent som i förra veckan hade en polis på stationen i Hillbrow först skjutit ihjäl sin fru och därefter sig själv. En skakande händelse, men ändå nästan vardag för de som jobbar här. Hur många poliser som dör i aids vet ingen, den typen av statistik förs inte. Istället skriver man lunginflammation eller något annat, även om det är aids som är den egentliga orsaken till att personen har dött.
Bär smittan i det tysta
Många av självmorden bland poliser har också hiv och aids som en bakomliggande orsak. Det är allt för svårt för allt för många att berätta för sin omgivning att de har viruset. Istället bär de smittan i tysthet. En del klarar inte av det i längden och väljer att hellre ta sitt liv än att berätta. Det säger socialarbetaren Sybil Itumelens Marule i Hillbrow. Hon är anställd av polismyndigheten som hiv-koordinator i Johannesburg.
Sybil Itumelens Marule är engagerad men frustrerad över situationen, berättar hon på ett möte med de fackliga representanterna från SAPU. Temat är just hur facket kan bidra i kampen mot hiv och aids. Behovet är enormt, det blir tydligt när Sybil och hennes medarbetare berättar om sin arbetssituation. Förutom att de är underbemannade, en koordinator och något tiotal informatörer på 18 polisstationer, så når de inte riktigt fram till de anställda. Men de försöker nå ut med information, till exempel genom att ordna samtalsgrupper ute på stationerna.
– När man nämner hiv eller aids blir det automatiskt ett avståndstagande. Därför har vi börjat prata om ”wellness” (hälsa) istället. För att avdramatisera det vi gör. Det är svårt att tala om hiv när man bara har möjlighet att träffas en gång i månaden, och det är ungefär vad som hinns med. Alla har ju sina vanliga jobb och har svårt att få tid att gå på möten. Ledningen låter dem inte prioritera det, säger Sybil.
För att få bättre gehör hos ledningen ska Sybil Itumelens Marule börja vara med på fler möten med de högsta cheferna och på så sätt försöka påverka dem. Inom de fackliga organisationerna försöker man också ge frågan högre prioritet. Organisationen SAPUs förste vice ordförande Noel Truter berättar att de numera alltid har med hiv och aids på dagordningen, både på styrelsemöten och när de har möten med polisledningen. SAPU ligger nu i startgroparna för att utbilda informatörer, först på nationell nivå och sedan ute i distrikten. Närheten till medlemmarna är viktig när man ska diskutera svåra frågor.
– Vi vill inte göra samma sak som alla andra redan gör, som att dela ut gratis kondomer, säger Noel Truter. Det viktiga nu är att göra alla poliser medvetna om smittan och försöka påverka deras attityder. Det är till exempel inte acceptabelt att diskriminera kollegor som är hiv-smittade, men för att komma åt det måste folk få bättre kunskaper och det är det vi vill jobba med.
Många bryr sig inte om smittan
Som polis i Sydafrika utsätts man kanske för ännu fler och större risker än många andra yrkesgrupper. Risken att bli exponerad för smitta är stor i ett land med skyhög brottsstatistik. Det gäller att veta hur man ska handskas med blod till exempel, både när det gäller gärningsmän, brottsoffer och skadade kollegor. Hur poliserna agerar när de kommer i kontakt med blod, eller hur säkerhetsmedvetna de är, vet man inte riktigt. I varje polisbil finns det handskar som ska användas vid sådana tillfällen, men det är oklart i vilken utsträckning de används.
– Många bryr sig inte, eller ser inte riskerna förrän de själva är smittade. Vi ska göra en undersökning för att ta reda på hur medlemmarna gör när de kommer i kontakt med blod, om de rapporterar det till exempel, säger Rubber Funde Mcaba i fackförbundet Popcru.
Arbetsgivaren står trots allt inte helt passiv inför problemen. Det görs en del insatser, men det skiljer mycket mellan olika delar av landet. Generellt kan man säga att det är bättre i storstäderna än på landsbygden, menar flera personer med inblick. Ett exempel på vad som faktiskt görs är att det via företagshälsovården finns ett kostnadsfritt informationsnummer dit den som har frågor eller är orolig kan ringa.
– Problemet är att det är svårt att nå ut med informationen om den möjligheten. Hur ska någon kunna ringa ett nummer om han eller hon inte vet att det finns, undrar sjuksköterskan och projektledaren inom polisens företagshälsovård, Jenny Adams.
Jenny Adams och några av hennes kollegor står vid ett litet bord i ett hörn av den stora mässhallen mitt i Kapstaden när Popcru håller sin kongress där. Även om hiv och aidsproblematiken inte är något huvudtema på kongressen, så känns det att frågan är ständigt närvarande. Den nämns i talet som ordföranden håller första dagen. Under inledningsceremonin tändes ljus till minne av de medlemmar som dött i aids. Och i förbundets handlingsprogram för de kommande åren ägnas flera sidor åt arbetet mot hiv och aids.
Dessutom fanns det möjlighet för den som ville att göra hiv-test under de dagar kongressen pågick. Kön till hälsovårdspersonalen var inte lång, men några av de 600 ombuden tog chansen att testa sig. För den som får beskedet att han eller hon är smittad är det förstås ett svårt slag. Samtidigt kan det vara vägen mot ett bättre och längre liv. För utan kännedom om sin smitta kan man inte behandla den. Och precis som för Popcrus Rubber Funde Mcaba kan bromsmedicinen bli den livlina som gör att det går att fortsätta arbetet som polis. Trots smittan.
Fakta Polisförbundets bistånd
Sedan början av 2000-talet driver Polisförbundet i samarbete med LO/TCO Biståndsnämnd biståndsprojekt för att stötta de sydafrikanska polisernas fackförbund i kampen mot hiv och aids. Stödet går framförallt ut på att utbilda informatörer på gräsrotsnivå, som ska verka på de lokala polisstationerna.
Polisförbundet satsar ungefär 70 000 kronor på biståndet under 2007 och lika mycket under 2008. Dessutom bidrar LO/TCO Biståndsnämnd till projekten, med pengar som bland annat kommer från Sida. Utöver det satsar de sydafrikanska förbunden själva en i förväg bestämd summa pengar på projekten. Pengarna blir öronmärkta för just hiv- och aidsprojekt och ska inte försvinna in i den vanliga, löpande verksamheten.
Hur det kommer att se ut med biståndet från Sverige efter 2008 är oklart, bland annat beroende på att den nuvarande svenska regeringen vill förändra inriktningen på biståndet.
Under de föregående åren har ett av målen med biståndet varit att få de olika polisfacken i Sydafrika att samarbeta i arbetet mot hiv och aids. Det har dock inte fungerat, vilket dessvärre har fått till följd att projektet inte har gått framåt som det varit tänkt.
Från och med i år arbetar de fackliga organisationerna SAPU, Popcru och PSA var för sig med egna projekt. Förhoppningen är att nå bättre resultat när organisationerna får arbeta själva, men inriktningen är likartad inom de olika förbunden. Det handlar framförallt om information och upplysning, genom att utbilda informatörer som ska verka bland poliser på lokala polisstationer.
Utöver hiv/aids-projekten är Polisförbundet engagerat i demokratiseringsprocessen inom den sydafrikanska polisen. Förbundet arbetar tillsammans med Rikspolisstyrelsen i ett projekt som varat i flera år och nu är inne i den avslutande fasen. Projektet är huvudsakligen ett samarbete mellan RPS och dess sydafrikanska motsvarighet. Polisförbundet är delaktigt i den del av arbetet som handlar om att förbättra relationerna mellan arbetsgivare och de fackliga organisationerna inom den sydafrikanska polisen.
Faktaruta polisfacken i Sydafrika
Det finns tre fackförbund som organiserar de sydafrikanska poliserna:
Popcru (Police and Prisons Civil Rights Union) organiserar flest poliser i landet. Har ungefär 106 000 medlemmar, varav 75 000 är poliser. Övriga medlemmar arbetar med kriminalvård och trafikövervakning. Popcru är nära knutet till regeringspartiet ANC och det sydafrikanska kommunistpartiet SACP.
SAPU (South African Police Union) är det näst största polisförbundet med ca 65 000 medlemmar. Förbundet är ett renodlat polisförbund och är partipolitiskt obundet.
PSA (Public Servants Associaton of South Africa) organiserar sammanlagt 180 000 statligt anställda, varav omkring 15 000 poliser.
Faktaruta polisen i Sydafrika
Det finns ungefär 130 000 poliser i Sydafrika. Utbildningen är två år, varav ett och ett halvt år är praktik. I genomsnitt finns det en polis på 365 invånare, men det ser väldigt olika ut i olika delar av landet. I Gautengprovinsen, där Johannesburg ligger, går det 373 invånare på varje polis. I provinsen Western Cape, där Kapstaden ligger, går det 299 invånare på varje polis.
En sydafrikansk polis har ungefär 60 000 rand om året i ingångslön (ungefär samma i svenska kronor). Efter tio års tjänst är lönen uppe i ungefär det dubbla.
Ungefär 20 procent av poliserna är kvinnor.
Faktaruta kriminalitet
I Sydafrika sker mellan 18 000 och 20 000 mord om året. 2006 innebar det 39,5 på 100 000 invånare.
I Sverige sker knappt 100 mord om året .
Faktaruta Sydafrika
Befolkning: 47 miljoner
Huvudstad: Pretoria, Kapstaden, Bloemfontein
Statsskick: Republik
Statschef: President Thabo Mbeki
Största parti: ANC
Språk: Engelska och afrikaans samt ytterligare nio officiella språk, exempelvis xhosa och zulu.
