Deckare, kriminalteknik och seriemördare. Aldrig tidigare har polisarbetet speglats så utförligt i populärkulturen. Men vad ligger bakom det enorma suget efter lättillgänglig ond, bråd död?Deckare, kriminalteknik och seriemördare. Aldrig tidigare har polisarbetet speglats så utförligt i populärkulturen. Men vad ligger bakom det enorma suget efter lättillgänglig ond, bråd död?
Just som det talades om att tiden var på väg att rinna ut för den svenska kriminalromanen, exploderade marknaden på allvar. Efter Henning Mankell, Leif GW Persson, Håkan Nesser och de andra föregångarna kom den andra vågen. Många av dem är kvinnor – deckardrottningar – som säjer böcker i enorma upplagor. Liza Marklund, Camilla Läckberg, Mari Jungstedt och Åsa Larsson är några av namnen. Faktum är att det rör sig om författare som är så populära att det är svårt att nå dem för kommentarer. Någon är ute på turné mellan franska bokhandlare, en annan signerar böcker i Tyskland. Är i USA, på väg till Japan mejlar en tredje. Andra är inne i skrivandets tunga process och ger inga intervjuer under resans gång.
Mari Jungstedt är ett undantag. Hon är ”mellan två böcker” och ska snart sätta sig vid skrivbordet igen. Men för tillfället pysslar hon med sitt hus på Gotland och pratar gärna deckare med Polistidningen.
– Jag är naturligtvis mycket intresserad av polisens arbete och är extremt noggrann med detaljerna. Jag bollar händelseförloppet med poliser, åklagare, en vapenspecialist och en rättsmedicinare för att det ska bli korrekt.
Hon debuterade 2003 med ”Den du inte ser”, en kriminalroman som utspelas på Gotland. Sedan dess har hon skrivit ytterligare tre böcker – som sålt i miljonupplagor i elva länder – om kommissarie Knutas. Böckerna har filmats i Tyskland med svenska stjärnor som Sissela Kyle och Anders Ekborg i huvudrollerna. På tyskt manér dubbas talet och resultatet lär inte visas i Sverige.
– Det är en svindlande känsla att mina böcker blir tv i Tyskland. Där finns så stor publik om man jämför med Sverige.
Slutade som journalist
Tidigare var Marie Jungstedt programledare för SVT: s regionala nyheter ABC. Framgångarna som författare gjorde att hon vågade säga upp sig och nu skriver på heltid.
– Jag började inte skriva deckare för att den genren är het. Jag hade inte en tanke på att bli utgiven.
Mari Jungstedt tror att det finns flera orsaker till att hennes böcker säljer, några av skälen är lika gamla som människan.
– Folk har alltid fascinerats av döden. Tänk på all publik vid avrättningar, tänk på Shakespeare. Numera tror jag att också media spelar en stor roll. Uppmärksammade fall skildras med kartor och teckningar. Skillnaden mellan verklighet och fiktion luckras upp.
Det är inte bara bokmarknaden som tjänar på intresset för spänning, brott och uniformsyrken. Tv-kanalerna tävlar med varandra om vem som har flest och bäst polisrelaterade serier att erbjuda tittarna. Så har det varit länge men det har skett en genreförskjutning. 1970-talets hårdkokta knytnävsdeckare a la Bullit, efterträddes av 1980-talets mera komplexa polisserier som Hill Street. Samtidigt erövrade Sonny och Tubbs världen i kultförklarade Miami Vice. Kanske hade Hill Street med efterföljare ett kvalitativt övertag. Skaparen, den smått geniförklarade Steven Bochco, fortsatte med På spaning i New York och Lagens änglar, tv-serier som överlevt in i nutid. Men numera är det främst kriminaltekniker, seriemördare, modern teknik och starka kvinnliga huvudroller som regerar.
– Den brutala hjälten som var bra på att skjuta har ersatts av någon smartare. Koncepten är snyggare och publiken extremt kräsen, säger Per Lorentz, presschef på Kanal 5.
Företaget som han arbetar för står bakom serier som CSI, Criminal minds och Cold case. I Sverige är denna typ av program inte speciellt kontroversiella, men i USA har kritiska röster börjat höras. Ett problem är att fiktionen inte stämmer med verkligheten. Av berättartekniska skäl tar det bara en timme att få svar på en DNA- analys, inte flera veckor eller månader. Vetenskapen i tv mäktar med lite mer än i verkliga livet och poliserna är skickligare där än på New Yorks gator.
– Tydligen blir det problem under en del rättegångar. Man använder jury och jurymedlemmarna känner inte igen sig i verkligheten. De har tittat för mycket på tv och väntar på att någon ska trolla fram en liten fiber som bevisar allt.
Noggranna tv-skapare
Samtidigt är de amerikanska serierna gjorda med extrem noggrannhet. Alla produktioner värda namnet kopplar in konsulter. Ofta är det pensionerade poliser, kriminaltekniker och läkare som anlitas för att resultatet ska bli så verklighetstroget som möjligt. Inte sällan utgår serierna från verkliga fall som samlats i en databank. Upprepningar är bannlysta. Ingen tittare vill få en känsla av att hon eller han såg ett liknande avsnitt för ett halvår sedan.
– Det rör sig om gigantiska uppgiftsmängder. Hollywood har ju på ett sätt större resurser än staten. Följden blir att tv-makarna ibland har tillgång till bättre strukturerade dataarkiv än polisen.
Tv 3 satsar också på kriminalserier. Kanalens flaggskepp är dock Efterlyst med riktiga brott och riktiga poliser. Men Hasse Aro som har varit programledare sedan starten för 16 år sedan tvekar inte när han klassificerar Efterlyst.
– Trots allvaret handlar det om underhållning. Under tiden som programledare har jag märkt hur våldet eskalerat. Framförallt är det unga män som har en nonchalant syn på vad det innebär att slå ner någon.
Genom sitt arbete har Hasse Aro fått gedigen inblick i polisarbete. Han tycker skönlitteraturens och filmens poliser inte håller måttet.
– Jag ser gärna tv och läser deckare, men blir mer och mer irriterad på att det är så skruvat. Ofta har det inte med verkligheten att göra.
Österportgymnasiet i Ystad är ytterligare en aktör som rider på intresset för polisarbete. Nyligen sjösattes skolans CSI-inriktning – döpt efter tv-serien.
– Intresset är mycket stort. Henning Mankells romaner bidrar nog också. Många unga är nyfikna, säger Marcus Nilsson, kemist och gymnasielärare.
Det är i årskurs två som eleverna på samhälls- och naturvetenskapliga programmet kan välja att lära sig mer om bland annat kriminalteknik, juridik och psykologi under 200 timmar. En knapp majoritet av dem som hoppar på kursen är flickor. Marcus Nilsson är själv intresserad av kriminalteknik och tycker att det är positivt att skolan kan samverka med polisen i Ystad.
Drömyrke för få
– Vi har en del kontakter till elevernas förtjusning. Men vi lärare är noggranna med att poängtera att det naturligtvis bara handlar om grundläggande kriminalteknik. Men kanske är det någon som går vidare.
Marcus Nilsson tycker inte att det finns en risk för att eleverna ödslar tid på något som bara ytterst få av dem kan få som framtida yrke.
– Nej inte alls. De får nytta av kunskaperna. Det handlar ju om kemi som man inte behöver vara kriminaltekniker för att använda.
Eva-Gun Westford, pressansvarig vid Ystadspolisen, är kanske den svenska polis som har mest erfarenhet av hur fiktion och verklighet ibland växelverkar. Sedan Henning Mankell presenterade kommissarie Kurt Wallander (1991) har Ystad invaderats av läsare. En del av dem tror att böckerna är dokumentära. Att det verkligen finns en trött, sorgsen kommissarie Wallander i polishuset. En ensamvarg som ibland dricker lite för mycket, lyssnar på opera och ofelbart misslyckas i sina relationer med kvinnor.
– Under årens lopp har jag fått ett personligt förhållande till Kurt. Jag tror att det är hans karaktär som fascinerar så många människor.
Turister på rundvandringar i Wallanders fotspår, filmteam och tyskar som reser till Skåne enkom för att trampa samma lera som sin hjälte. Eva-Gun Westford har träffat dem alla. Det är inte helt ovanligt att entusiaster kommer till polishuset och frågar om de kan bli insläppta i ett rum där det gamla vattentornet syns. Henning Mankell har nämligen vid flera tillfällen valt att placera Wallander framför den utsikten.
– En gång hade vi ett gäng tyska seglare här som räknade trappsteg. En av dem sa strängt till mig att det stod fel i böckerna.
Trots att Kurt Wallander innebär en del extrajobb för Ystadspolisen tror inte Eva-Gun Westford att hennes kollegor har tröttnat på honom. Tvärtom anser hon att många är lite stolta över att deras hemort satts på brottskartan. Själv har hon till och med haft en 30-sekunders statistroll i en Wallanderfilm. I samma scen är den filmintresserade Säpochefen Anders Danielsson med. Tidigare var han länspolismästare i Skåne och följde filmprojektet i Ystad. När chansen till en kort filmkarriär dök upp tvekade han inte.
– Det behövdes riktiga poliser i en scen med skjutvapen. Mastermind heter filmen som vi är med i, säger Eva-Gun Westford.
