Under två decennier var Sverige världsledande inom skottskadeforskning. Samarbete, internationellt engagemang och nytänkande grundlade framgången.Under två decennier var Sverige världsledande inom skottskadeforskning. Samarbete, internationellt engagemang och nytänkande grundlade framgången.
De fysiska lagar som styr en kulas bana, kraften som den utvecklar och effekten på målet är beständiga. När en generation forskare fastslagit ett samband finns det inget skäl att nästa generation ska utföra det mödosamma arbetet ännu en gång.
– Ändå får jag en känsla av att man uppfinner hjulet gång på gång, säger Torsten Seeman.
Birger Schantz kallar honom skämtsamt för människodoktorn. Själv är Schantz professor emeritus vid Sveriges lantbruksuniversitet och pensionerad som FOA: s forskningsdirektör. Bo Janzon är medicine doktor i kirurgi och civilingenjör och Bo Rybeck före detta generaldirektör (FOA) och generalläkare. Professor Torsten Seeman var länge ledande inom traumakirurgi. Med sina olika kompetenser täcker de ett stort kunskapsfält på ett sätt som är smått unikt.
– Tidigare sköttes denna typ av forskning antingen av läkare som inte förstod ett dugg av det tekniska eller av tekniker utan medicinska kunskaper. Samarbete var uteslutet tills vi började forska tillsammans, säger Bo Janzon.
Birger Schantz är jägare, liksom Bo Rybeck och Bo Janzon, som även driver företaget SECRAB i säkerhetsbranschen. Torsten Seeman var tidigare tävlingsskytt. Någon av dem nämner att arbetet sätter sina spår, liksom fritiden. Alla har de sysslat yrkesmässigt med skjutvapen, framförallt följderna av att skjutvapen används, men också handskats med vapen privat.
– Ursäkta om vi har en viss jargong, säger Birger Schantz.
– Det blir lätt så, en skyddsmekanism förmodligen. Men själv har jag extremt svårt för det macho språkbruk som gärna växer fram i exempelvis jaktsammanhang, fyller Bo Rybeck i.
Startade i Vietnam
Det var han som tillsammans med marinöverläkaren Lars Troell var initiativtagare till provskjutning mot levande (sövda) grisar för träning av militärläkare. Bakgrunden var Vietnamkriget då så kallade höghastighetsvapen introducerades av USA. En lätt ammunition i kaliber 5.56 mm är smidig för soldaterna att bära med sig i stor mängd, men resulterar i mycket svåra skador. Genom sitt arbete visade Rybeck att det inte, som man tidigare trott, var kulans hastighet utan dess tendens att rotera och tumla vid träff som orsakade de dödliga såren. Professor Seeman fortsatte arbetet och formerade en sårballistisk forskningsgrupp som skulle vinna internationell ryktbarhet.
Kunskapen om höghastighetsvapen väckte nämligen debatt. Var det etiskt försvarbart att producera finkalibriga vapen av det här slaget? Arbetsgruppen ”Särskilt inhumana vapen” bildades under UD: s paraply. Målet var att via förhandlingar begränsa användandet av konventionella vapen som orsakar onödigt stort lidande.
– Vi åkte runt i hela världen för att söka stöd, det fanns en stor vilja att få fram mindre inhumana vapen, säger Bo Janzon.
Under en rad internationella sårballistiksymposier belystes frågan. Svenskarna utvecklade sin forskningsmetod och blev först i världen med att använda tvål istället för levande vävnad vid provskjutning. Detta faktum irriterade en amerikansk traumakirurg som konstaterade något i stil med att: ”Det naturligtvis är intressant att se vad som händer när man tvålar till en sövd gris eller skjuter ihjäl en tvål. Men det är faktiskt människor som ska behandlas”.
För den Seemanska gruppen var kritiken en tagg i köttet. Nästa projekt förlades till en plats där det fanns rikliga chanser att undersöka riktiga skottskador – det svenska FN-sjukhuset i Libanon. Men av olika anledningar kom inte svenskarna i kontakt med så många fall som förväntat. Materialet stämde dock väl med de experimentella resultat som gruppen kommit fram till tidigare.
Resolution mot inhumana vapen
Sammantaget blev det svenska initiativet att bedöma en del handeldvapen som särskilt inhumana både ett misslyckande och en framgång. Det stora målet, att få FN att utifrån det lidande finkalibriga vapnen vållade officiellt räkna dem till samma grupp som brandvapen, landminor och försåtvapen, uppnåddes aldrig. Dessutom skulle det inte dröja länge innan också det svenska försvaret började tillverka handeldvapen i kaliber 5,56 mm – den licenstillverkade AK5. Ett vapen vars svensktillverkade ammunition ironiskt nog visade sig ha en utpräglad tendens att tumla, deformeras och splittras vid träff.
– Men glädjande nog antogs en resolution under vapenkonferensen i Genéve 1979. Den syftade till att regeringarna ska stoppa en onödig upptrappning av skadeffekterna och enligt folkrättsprofessorn Ove Bring fungerade detta i praktiken, säger Birger Schantz.
