Annons

Annons

Forskarsamarbete utvecklar metoder för effektivitetsmätning

Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut.

Turbulensen kring rikspolischefen Stefan Strömberg snöpliga avgång handlar bland annat om Strömbergs ambition att effektivisera den svenska polisen och skaffa mått på dess effektivitet.Turbulensen kring rikspolischefen Stefan Strömberg snöpliga avgång handlar bland annat om Strömbergs ambition att effektivisera den svenska polisen och skaffa mått på dess effektivitet.

Detta är en rimlig ambition, den svenska polisen både kan och bör effektiviseras. För att detta ska var meningsfullt krävs dock tillförlitliga mått på hur verksamheten fungerar. Polisen kostar c:a17 miljarder skattekronor om året och är under kraftig expansion. Detta medför naturligtvis också en skyldighet att redovisa för hur dessa enorma resurser används.

De mått som för närvarande används för att mäta polisverksamhet är emellertid tämligen trubbiga och svarar sällan på frågor om polisverksamhetens huvudsakliga uppgift att förebygga brott och skapa trygghet. Den dokumentation som Rikspolisstyrelsen begär från olika nivåer av den svenska polisorganisationen, och som har vållat en hel del av den irritation som har drabbat rikspolischefen, är ofta mycket detaljerade uppgifter om polisverksamheten av typen hur många utandningsprov man har genomfört i trafiken. Detta är ett mått på produktion, dvs. svarar på frågan vad man använder resurserna till, men säger ingenting om effekterna av verksamheten i förhållande till målsättningen, dvs. i detta fall att minska rattfylleribrottsligheten och därigenom minska antalet dödade och skadade i trafiken.

Inte heller den av politiker och rikspolisstyrelsen så omhuldade uppklaringsprocenten är egentligen ett särskilt bra effektivitetsmått för polisen verksamhet. Denna beskriver hur stor andel av alla polisanmälda brott som blir ”avslutade” vilket kan innebära allt från att polisen finner en för brottet skäligen misstänkt person, s.k. personuppklaring, till att man funnit att det överhuvudtaget inte har begåtts något brott. Numera används ofta personuppklaringen som effektivitetsmått. Denna andel är genomgående låg i Sverige och de flesta andra industriländer. Rikspolisstyrelsens och regeringens ambition att kraftigt öka denna andel kan möjligen betraktas som fåfäng. Måttet har uppenbara nackdelar, det är beroende av dels i vilken utsträckning människor anmäler brott till polisen, dels i vilken utsträckning polisen upptäcker brott. Dvs. att t.ex. ju fler brott polisen får reda på, desto större risk att uppklaringsprocenten minskar. Därmed kan det också inspirera till olika manipulationer med det statistiska underlaget. Den största nackdelen med att lägga allt för stor vikt vid detta mått är emellertid att det säger lite om polisens framgång när det gäller att förebygga brott. Visst kan uppklaringsprocenten användas i en analys av polisens effektivitet men bara som ett bland många mått. I dagens diskussion om polisen effektivitet har det dock fått alldeles för stor betydelse.

Så hur ska man då göra i stället? Under årens lopp har ett antal försök att utveckla metoder för utvärdering av olika polisiära metoder gjorts av samhällsvetare. Ett exempel är ett projekt som mina kolleger och jag för närvarande bedriver tillsammans med polisen i ett närpolisområde nära Stockholm. Idén var att karlägga brottsliga ungdomsnätverk i närpolisområdet/kommunen och utifrån kunskaper om dessa nätverk utforma åtgärder med syftet att minska ungdomsbrottsligheten. Genom att kartlägga brottsliga relationer mellan ungdomar kan vi finna centrala figurer för brottsaktiviteten i området och sedan vidta åtgärder mot dem och deras medbrottslingar. Metoden har tidigare beskrivits i den vetenskapliga litteraturen men aldrig prövats praktiskt för att förebygga brott. Efter kartläggningen av de brottsliga nätverken och därefter vidtagna åtgärder av polis, skola, socialtjänst med flera skulle en ny kartläggning genomföras för att studera effekterna av dessa åtgärder.

Projektet pågår fortfarande men svårigheterna att genomföra detta är omfattande. För att genomföra projektet behövde vi uppgifter om misstänkta personer och deras medbrottslingar. Dessa uppgifter skulle alltså tas fram ur polisens datorer, bearbetas av forskarna och sedan användes i samarbete mellan polisen och andra aktörer involverade i kampen mot ungdomsbrottsligheten i kommunen.

Det visade sig dock att vi hade underskattat problemen med att få fram nödvändiga data för projektet. Juristerna inom polismyndigheten ansåg att dessa uppgifter inte kunde lämnas ut till forskare. Detta trots att man på den lokala polismyndigheten var mycket positiv till projektet. Jag kan inte bedöma om detta verkligen inte är möjligt enlig gällande lagstiftning eller om polisens jurister i detta fall gjorde en ovanligt restriktiv tolkning av lagen. Hur det än var, så innebar detta att projektet inte kunde genomföras som planerat.

Problemet löstes delvis genom att detta metodutvecklingsprojekt omvandlades till ett forskningsprojekt. Data inhämtades i stället från Brottsförebyggande rådet, efter tillstånd från etikprövningsnämnden för forskning, och analyserades sedan av forskarna. Det stora problemet med detta sätt att arbeta är att polisen inte får ta del av resultaten från forskarnas analyser på individnivån. Uppgifter som kommer från polisen blir alltså genom denna hantering i slutändan sekretessbelagda för polisen. Visserligen kan man fortfarande använda uppgifterna för åtgärder på strukturell nivå men inga konkreta åtgärder på individnivån är möjliga.

Det finns som detta exempel visar byråkratiska och juridiska hinder när man i praktiken försöker utveckla vetenskapligt beprövade metoder för att utvärdera och följa upp effekterna av polisens arbete.

Vem den nya rikspolischefen än blir är det därför av stor vikt att hon tar snarast möjligt kontakt med samhällsvetarna för att i samarbete utveckla meningsfulla och vetenskapligt hållbara metoder för att utvärdera och följa upp polisens arbete. Dessa bör framför allt handla om hur väl polisen lyckas med sin grundläggande uppgift: Att minska brottsligheten och öka tryggheten i samhället. Detta är ingen enkel uppgift men fullt möjlig om polisen öppnar sig mot den samhällsvetenskapliga forskningen och utnyttjar den kunskap på området som redan finns.

Kriminologin har t.ex. utvecklat ett antal, till den officiella statistiken alternativa, mått på brottslighetens omfattning och förändringar. Dessa mått relaterade till uppgifter om vilka insatser som polisen genomför både lokalt och inom specifika brottskategorier, kan ge en god fingervisning om vilka effekter som polisen åstadkommer. Att vidare utveckla de metoder som används för att studera allmänhetens upplevelser av trygghet/otrygghet kan också bli ett viktigt instrument för effekt mätning av polisens arbete.

Jerzy Sarnecki, professor i allmän kriminologi, Stockholms Universitet

Ämnen i artikeln

Detta är en insändare. Åsikterna är skribentens egna.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Är du intresserad av ett nyhetsbrev från Polistidningen?

The quick, brown fox jumps over a lazy dog. DJs flock by when MTV ax quiz prog. Junk MTV quiz graced by fox whelps. Bawds jog, flick quartz, vex nymphs. Waltz, bad nymph.

Andra läser
Mest läst