Misshandlade och våldtagna barn tas emot på särskilda "barnahus" på några orter i Sverige. Miljön är barnanpassad, handläggningen snabb och flera myndigheter arbetar under samma tak.Misshandlade och våldtagna barn tas emot på särskilda "barnahus" på några orter i Sverige. Miljön är barnanpassad, handläggningen snabb och flera myndigheter arbetar under samma tak.
Barnahuset i Uppsala har valt att bygga verksamheten i tätt samarbete mellan polis och socialtjänst. Polisen Pia Byhlin och socionomen Lasse Dahlén är samordnare.
Det är ännu tomt i väntrummet den grå morgon vi besöker Uppsalas barnahus. Förhör med en flicka är inbokat, men hon har inte kommit än. Om hon kommer får vi vara beredda att hålla oss undan i en annan del av lokalen. Hon ska inte behöva möta någon utomstående. Här finns två entrédörrar. På det sättet kan Pia Byhlin och Lasse Dahlén styra så att de som är här samtidigt inte råkar stöta på varandra.
Mjukishästen på golvet ser snäll ut. Den stora solrosen i trä bakom soffhörnet lyser upp. Kuddarna i soffan har vänliga djuransikten – en tiger på den ena och en giraff på den andra. Från tavlor på väggen tittar Nalle Puh med kompisar ner. Väntrummet är vänligt, varmt och välkomnande. Men flickan som skulle förhöras den här dagen kommer inte. Ett telefonsamtal klargör att det har uppstått förhinder. Det är ovanligt. Inbokade förhör hålls nästan alltid enligt planerna.
På barnahus tar man emot barn upp till 18 år som misstänks ha blivit utsatta för allvarliga brott. Det handlar till exempel om misshandel eller sexuella övergrepp antingen av någon närstående, eller av någon annan person. En stor grupp är barn i 8-9-årsåldern som har blivit utsatta för våld från en nära anhörig. Ofta pappa eller mamma.
– Ibland känner man som barnutredare att man vill ta med dem hem, stoppa dem i badkaret och läsa en saga. Det är inte alla brottsoffer man känner så för, säger Pia Byhlin.
Pia Byhlin är polis och har en bakgrund som barnutredare. Men sedan Uppsalas barnahus startade för drygt ett år sedan arbetar hon som samordnare här. Dessförinnan hade hon uppdraget att planera verksamheten. Hennes kollega, Lasse Dahlén, är socionom. De jobbar tätt tillsammans och är samtidigt länkar mot var sin verksamhet; rättsdelen – polis och åklagare, respektive socialförvaltningarna i länets åtta kommuner. De båda samordnarna är de enda som har sin arbetstid förlagd hit på heltid. Övriga som är knutna till verksamheten kommer hit till exempel för att hålla förhör med barn, följa förhör eller delta i möten.
Snabb handläggning kräver luft i schemat
Vi sätter oss för att prata i köksdelen. En whiteboard med veckans planering hänger på väggen. Fast punkt är samrådsmöten varje måndag. I övrigt finns uppföljningsmöte och styrgruppsmöte noterade. De flesta punkter är skrivna med svart penna, men de förhör som ska hållas är inskrivna med rött. Denna vecka finns fem röda noteringar på tavlan. Fem planerade förhör som just reducerats till fyra. Sedan starten har ungefär 160 barn varit här på förhör, en del flera gånger.
Det är tyst i lokalerna. Och noteringarna på tavlan ger intryck av viss ”luft” i planeringen. Men tystnaden varar inte någon längre stund och ”luften” i planeringen fylls snabbt av det som inte kan förutses och skrivas på tavla – telefonsamtalen som strömmar in hela tiden.
Pias och Lasses mobiler ligger på bordet så de snabbt kan se vem som ringer.
– Det här måste jag ta, säger Lasse, reser sig och går undan för att prata.
Ett ärende inleds ofta med att en socialsekreterare ringer och vill diskutera en anmälan som de har fått från t ex en skola eller ett daghem. Är detta ett fall som bör gå till polisanmälan? Ska barnet tas till förhör? Samtalen brukar sluta med att socialsekreteraren bjuds in till nästa samrådsmöte.
Det är Pias och Lasses uppgift att kalla in dem som ska vara med på samrådet. Det är, förutom de själva, den socialsekreterare, den polis och den åklagare som ska handlägga ärendet, samt en psykolog från BUP som är knuten till hit några timmar i veckan. Ibland har socialtjänsten ännu inte bestämt om de ska göra en polisanmälan eller inte, när samrådet hålls. I så fall är barnet det gäller anonymt under samtalet. Men det är också vanligt att den som kommer från socialtjänsten har en anmälan med sig och då kan man diskutera mer öppet runt bordet. De flesta ärenden som går till samråd leder till polisanmälan och förhör. Däremot är det inte säkert att alla går vidare till åtal.
Vid samrådsmötena går man igenom vilken kunskap soc har i ärendet och hur man ska gå vidare i en eventuell utredning. När ska ett första förhör hållas? Ska en särskild företrädare för barnet förordnas? Föräldrarna informeras inte i det här läget om misstankarna gäller någon av dem.
– Med vårt system går det fort från anmälan till första förhör. Mellan samrådet och första förhöret är målsättningen att det får gå högst 14 dagar. Förr kunde det ta ett halvår, berättar Pia Byhlin.
Nära förövare gör det svårare att berätta
De små barnen kommer ofta i sällskap med någon vuxen de litar på från förskola eller skola och med den särskilda företrädaren, om en sådan har utsetts. Här får de möta någon av Uppsalapolisens tio barnutredare, som kommer för att hålla förhöret.
– Förhörsledarna har ingen lätt uppgift, säger Pia. Mycket hänger på vilken kontakt de lyckas få med barnen. En del är öppna och vill berätta, men det finns också barn som har svårt att minnas, antingen för att det som inträffat ligger för långt tillbaka i tiden, eller för att de har förträngt. Ju närmare förövaren finns, desto svårare är det att berätta.
Ändå upplever hon att skillnaden är kolossal med det här sättet att möta barnen, jämfört med hur det var när de kom till polishuset för förhör. Där kunde de möta fullt uniformerade och beväpnade poliser direkt när de kom in. Det kanske såg polisbilar och hörde sirener. Det var en distraherande miljö. I värsta fall kunde barnet också uppleva den som skrämmande och hotfull.
Också för polisens barnutredare är den nya miljön mindre stressande. De tar en promenad från polishuset, som ligger nära. De hinner varva ner, samla sig lite och ställa in sig på mötet med barnet.
– Här är det mer som hemmiljö. Det är varken polismiljö eller socialkontorsmiljö. Det finns ingenting här som kan trigga igång något annat. Och om barnen är lugnare är det också lättare för utredarna att få kontakt med dem, säger Pia Byhlin.
Barnutredarna kommer i civila kläder. Ungefär ett par timmar avsätter de för en träff och ett förhör med ett utsatt barn. Men själva förhöret pågår betydligt kortare tid än så. Det kan pågå upp till en timme, men ibland bara 15 – 30 minuter. Ju mindre barn, desto kortare förhör. Men ibland kan det behövas flera förhör.
Skönt att berätta
Förhörsrummet är, precis som väntrummet, inrett för att skapa lugn och trygghet. Väggarna är ljusa och delvis täckta av mjukt veckat tyg. Här och där på tyget sitter röda och vita fjärilar med glittriga vingar, som om de landat en stund för att vila. Ett par nallar sitter lutade mot väggen. Mest avvikande i inredningen är två svarta kameror, riktade mot rummets båda fåtöljer.
På andra sidan väggen med kamerorna finns medhörningsrummet. Här är det mörkare, stramare och mer teknik. Stolar på rad vid ett avlångt bord. Persiennerna vinklade mot insyn. Några hörlurar och en TV – skärm som visar förhörsrummet gör det möjligt att följa förhöret härifrån. Det kan vara personal från socialtjänsten och BUP, åklagare, barnets särskilda företrädare och ibland den misstänktes försvarare som sitter i medhörningsrummet. De kan också be förhörsledaren ställa frågor de vill ha svar på till barnet. Alla förhör spelas in.
Inspelningen av förhöret innebär att barnet inte behöver upprepa sin historia flera gånger för olika personer. Om det blir rättegång används i regel videoinspelningen där, om barnet är yngre än 15 år. Allt som kommer fram i förhöret hamnar under förundersökningssekretess. Men det händer också att något sägs som gör att socialtjänsten måste ingripa. Efter förhöret diskuterar alltid åklagare och socialtjänst igenom vilka uppgifter som får användas och hur.
– Om vi tänker oss situationen att en pappa har förgripit sig på det barn som förhörs, så kan det komma fram att även ett annat barn varit utsatt. Då måste socialtjänsten agera. Men om barnet råkar berätta att morfar kört rattfull, så faller det utanför och får inte tas med, förklarar Pia Byhlin.
Efter det första förhöret kontaktas barnets föräldrar och kallas, om de är misstänkta. De kan också bli frihetsberövade om det finns risk för ytterligare övergrepp mot barnet.
Pia Byhlins och Lasses Dahléns erfarenheter är att barnet upplever förhöret som befriande.
– Många tycker att det är skönt att få berätta. De äldre har sagt så ibland. Ofta är detta första gången någon lyssnar på dem, säger Lars Dahlén.
Barnen kan naturligtvis behöva uppföljande samtal. Det är socialtjänstens uppgift att ge stöd och hjälp, t ex i form av familjesamtal. Men Lars Dahlén och Pia Byhlin önskar också att den BUP-psykolog som redan är kopplad till Uppsalas Barnahus kan utöka sin verksamhet där. Nu finns hon med vid samråd, men en förhoppning för framtiden är att hon här, på plats, kan ha samtal med de barn som behöver det och kanske också vara med vid förhör.
Läkarundersökning på plats
I barnahusets lokaler finns också ett rum för läkarundersökning. Rättsläkaren kan komma inom en timme. Rummet är litet och har bara basal utrustning, men läkaren kan här utfärda rättsintyg, om åklagaren begär det. En inplastad ”lathund” för tillämpliga koder ligger på en bänk, bredvid förbandsutrustning. ”Barnmisshandel, fysisk, utövad av förälder” sammanfattas torrt i kombinationen Y07IA.
– Om någon skulle ha skador som kräver röntgen eller om en gynekologisk undersökning behöver göras, så har vi en ”fil” in till barnkliniken på Akademiska sjukhuset, berättar Pia Byhlin.
Kan inte dela all information
Vardagssekretessen måste de som arbetar på och runt barnahus tänka på hela tiden. Var och en äger sin sekretess precis som tidigare. Och trots att Pia och Lasse delar lokaler och arbetsvardag kan de inte delge varandra allt.
– Vi måste vara observanta på det, säger Pia. När man jobbar så tajt som vi och lär känna varandra gäller det att komma ihåg hur regelverket ser ut.
Också rent tekniskt har de begränsad tillgång till varandras uppgifter. Pia är till exempel uppkopplad mot polisens datasystem, men där kan Lasse inte gå in.
Men på ett annat plan innebär det här sättet att arbeta ett viktigt närmande mellan de olika världarna, anser Pia och Lasse. Förståelsen för varandras arbetssituation har blivit mycket större. Det leder till ett bättre samarbete och i slutändan en bättre situation för barnen som inte behöver åka runt och tala med olika människor i olika syften. Barnahuset blir navet. Hit kommer barnet och hit kommer de som berörs av ärendet, oavsett inom vilken organisation de jobbar.
– Vi hade så mycket fördomar om varandras arbete och ägnade oss en hel del åt att klaga på varandra, säger Lasse Dahlén. Är han ”puckad” den där åklagaren som lägger ner? Varför tar inte soc ett LVU? Sakta men säkert kommer vi ifrån sådana kommentarer nu.
Bara ett embryo ännu
Att ordna utbildningar är en fortlöpande del av verksamheten vid Uppsalas barnahus och det finns många angelägna ämnen. Ett sådant är hur socialförvaltningar kan arbeta kring förståndshandikappade flickor som ofta blir utsatta för sexövergrepp, menar Lasse Dahlén. Att föra samtal eller förhöra barn med olika bokstavsdiagnoser är ett annat område där ytterligare utbildning behövs. BUP-psykologen som är knuten hit har just haft en utbildning för polisens barnutredare kring barn med Asbergers syndrom och barn med ADHD-problematik.
En annan viktig del av verksamheten är att bygga nätverk med andra som arbetar runt barn, allt från skolor till Barnombudsmannen och Rädda Barnen.
– Uppsala barnahus, som det ser ut idag, är egentligen bara ett embryo som går att utveckla mycket, säger Pia Byhlin. Men det är absolut rätt väg att gå. Det ligger helt i linje med polisens nationella strategier fram till 2009, som bland annat tar upp brott mot barn.
Fakta
Sex barnahus startade på försök 2006 i Stockholm, Göteborg, Malmö, Linköping, Sundsvall och Umeå. Verksamheten har nu utvärderats av forskare vid Rättsociologiska institutionen i Lund och Socialhögskolan.
Några positiva erfarenheter av verksamheten vid dessa sex barnahus är:
Att samverkan mellan myndigheter har förbättrats.
Att barn som utsatts för grova brott tas om hand bättre än tidigare, oftare kommer till tals i förhör och i högre grad undersöks medicinskt.
Att fler förundersökningar av anmälda brott inleds.
Utvärderingen pekar dock på behov av ytterligare förbättringar framför allt när det gäller de minsta barnens rättsliga situation (de som är 0-6 år) och att fånga upp barn som är äldre än 14 år, vilka hittills i stor utsträckning fallit utanför barnahusens verksamheter.
Barnahuset i Uppsala ligger utanför den försöksverksamhet som nu har utvärderats.
Källa: Lunds Universitet
Yvonne Busk
