Det senaste året har ett tiotal gangsters dödats eller försvunnit i Japan. Globaliseringen har nått gangstervärlden – kinesiska triader, ryska och koreanska maffiafamiljer slåss om herraväldet över Tokyo.Det senaste året har ett tiotal gangsters dödats eller försvunnit i Japan. Globaliseringen har nått gangstervärlden – kinesiska triader, ryska och koreanska maffiafamiljer slåss om herraväldet över Tokyo.
I Japan infördes en skärpning av antimaffialagen förra året. Paradoxalt nog har våldet och motsättningarna ökat sedan dess.
– Det kommer att bli en tuff övergångsperiod, säger Raisuke Miyawaki – före detta gangsterpolis och numera rådgivare åt japanska regeringen.
Under 2007 nära nog fördubblades antalet våldsbrott där skjutvapen var inblandade. Även om Japan internationellt sett ligger på en låg nivå, så talar trenden sitt tydliga språk – våldet har ökat, särskilt inom den organiserade brottsligheten.
Under det svarta året 2007 sköts flera poliser ihjäl och förövarna hade i samtliga fall kopplingar till yakuzan.
I ett uppmärksammat fall i staden Nagakute, sydväst om Tokyo, sköts en 23-årig polis ur Nationella insatsstyrkan ihjäl av en 50-årig gangster som hade barrikaderat sig i sitt eget hem. En månad tidigare mördades Nagasakis borgmästare Itcho Ito av en lokal yakuzaboss och i höstas sköts en nyligen hälseneopererad 34-åring ihjäl i en sjukhussäng i västra Japan. Den unge mannen hade inga kända fiender och polisen kunde inte hitta något som helst motiv. Men vid en titt i patientliggaren kom det fram att en framstående yakuza hade legat i samma säng bara några dagar tidigare.
Lönnmördaren hade helt enkelt förlitat sig på gammal information.
– Vapen smugglas in med båt från Kina och Korea. Yakuzan beväpnar sig för att möta hotet från de utländska brottssyndikat som försöker etablera sig i Japan, säger en företrädare för National Police Agency (NPA) – Japans motsvarighet till Rikspolisstyrelsen.
Enligt NPA finns det uppskattningsvis 100 000 illegala skjutvapen i omlopp i Japan. Beslagen har minskat, något som enligt Okinobu Hirai på NPA inte beror på att polisen redan fått in de flesta vapnen, utan snarare på att yakuzan blivit skickligare på att smuggla.
– De använder GPS-navigering och stämmer möte med vapenhandlarna ute på internationellt vatten, sade Hirai i en intervju nyligen.
En gång yakuza, alltid yakuza
Mobiltelefonen blippar till. ?Moshi, moshi”, väser en hes röst. Sen blir det tyst en lång stund.
?Vi väntar vid Central Exit”.
Kvällsrusningen på Ueno station är tät, hetsig. Portföljbärarna jagar hemåt efter en dag i ekorrhjulet.
Tanaka, som vi kan kalla honom, banar väg genom folkhavet när han får syn på mig, och med ett glatt leende ber han mig följa med ut till en väntande taxi.
Från telefonsamtalet tills dess att vi sitter i taxin har det tagit ungefär 30 sekunder. Ytterligare några rödljus senare är vi i ?yakuza- land”. Eventuella förföljare har vi skakat av oss genom ett par U- svängar och några snabba, till synes omotiverade inbromsningar.
Tanaka kopplar av när gatorna blir trängre och folkmassan tunnas ut.
– Stanna här, säger han och sticker åt chauffören en 1000-yensedel (SEK 60). En snabb titt över axeln och så upp för en smal trappa till övervåningen på en liten restaurang. Han sjunker ned i soffan och tänder en cigarett.
– Vi måste vara försiktiga. Det finns folk som betalar för information om var jag befinner mig, säger han.
Anledningen till att han överhuvudtaget går med på att träffa mig är klassisk japansk nema-washi – en kollega till en vän känner någon som kanske har en kontakt, osv. Inga utfästelser görs, men en boll sätts i rullning och tjänster och gentjänster cashas in i flera led.
Våren 2008 är Tokyo en krigszon. Och det handlar inte bara om de vanliga revirstriderna mellan Japans tre stora brottssyndikat.
Triader från HongKong och södra Kina har etablerat sig, liksom taiwanesiska, ryska och koreanska maffiafamiljer. Alla vill ha en bit av kakan. Och då blir fiendens fiende plötsligt en vän.
– Det är mer våld nu, säger Tanaka, men vi har börjat samarbeta med andra japanska gäng för att hindra utlänningarna från att ta över.
Kabukicho – Tokyos mest ökända red light district – är numera i händerna på kinesiska och taiwanesiska gangsters. Effektiva, slimmade och synnerligen brutala organisationer, enligt de japanska poliskällor jag talar med.
– Polisen kan för lite om de utländska grupperna. De väljer att slå till mot japanska gangsterorganisationer och då uppstår ett vakuum som utlänningarna är snabba att utnyttja, säger Raisuke Miyawaki.
Tokyo har blivit en skådeplats där internationella maffiaorganisationer i sann globaliseringsanda kämpar om marknadsandelar inom prostitution, pornografi, trafficking, vapen, droger, beskydd och hasardspel.
Lägg till detta insiderhandel, ocker, utpressning, bedrägerier, beställningsmord och beskyddarverksamhet, och man inser att det är fråga om en ganska omfattande verksamhet.
– Den här yakitorirestaurangen betalar 10 000 yen (SEK 600) per månad, säger Tanaka och sveper med handen över stolsryggen. Om någon inte vill betala åker vi dit och trakasserar kunderna. Hjälper inte det slår vi sönder restaurangen.
Exakta siffror över yakuzaekonomin är omöjliga att få tag i, men experter brukar räkna med att den svarta ekonomin, till vilken yakuzan givetvis räknas, omsätter mellan 5 och 10 % av Japans totala ekonomi vilket i så fall skulle innebära motsvarande 2 000 – 3000 miljarder kronor per år.
Det är gamla strukturer som fortfarande härskar i yakuzan. I varje familj regererar en oyabun (gudfader) med i stort sett oinskränkt makt. Under sig har han rådgivare i fallande rang och under dem kommer fotfolket. De som gör som de blir tillsagda.
– Jag gick in på bar, tog fram min pistol och sköt ned två personer, berättar Nakamura – en yakuza som just muckat efter ett tolvårigt fängelsestraff för mordförsök. När han kom ut ur fängelset fick han lön retroaktivt från sin boss för alla åren han suttit inne.
– Yakuzan tar hand om de sina, det är därför det är så svårt att bryta upp organisationerna, säger Raisuke Miyawaki.
Yakuzan liknar andra japanska storföretag på många sätt. Lärlingarna får lön från dag ett och så länge man sköter sig får man inte sparken.
Det finns andra sätt att straffa de som klantar sig.
Tanaka håller upp vänsterhanden. Yttersta leden på lillfingret saknas.
– Jag misslyckades när jag skulle kassera in en skuld. För att visa bossen att jag insåg mitt misstag skar jag av fingertoppen.
Nu lever Tanaka med sambo och en tvåårig son i ett alldeles vanligt lägenhetskomplex i en förort till Tokyo.
– Min tjej vill att jag skaffar ett riktigt jobb, men det är det här jag är bra på.
Med stympat lillfinger och irezumi – helkroppstatuering – är det högst osannolikt att Tanaka skulle kunna få ett riktigt jobb, ens om han försökte. Har man en gång valt att bli yakuza har man också valt att stå utanför det vanliga samhället.
– Yakuzan försöker berättiga sin existens genom lögner om att de skulle göra gatorna tryggare. Sånt är polisens uppgift. Ju förr vi kan krossa yakuzan desto bättre, säger Raisuke Miyawaki.
Meningarna går isär kring hur yakuzan uppstod. Många historiker menar att yakuzan från början var stråtrövare och vägbanditer, som engagerades av shogunen för att upprätthålla säkerheten längs vägarna. I utbyte fick yakuzan licens att arrangera hasardspel.
Det var i början av 1600-talet som grunden lades till yakuzans unika position bland världens maffiagrupperingar. Till skillnad från Cosa Nostra i Italien och nordiska mc-gäng, så har yakuzan ett hyfsat mått av respekt i stora delar av det japanska samhället.
I allmänhet är det ganska enkelt att peka ut vem som är yakuza. Snygg kostym, solglasögon, mycket guld och en förkärlek för grovhugget språk en signal som alla japaner förstår. Vräkiga bilar med svarttonade rutor är en annan.
Men trots att det går att hålla sig ur vägen så blir det fel ibland.
Mitt eget första möte med herrarna i svart höll på att sluta riktigt illa. Jag hastade genom eftermiddagsrusningen på motorcykel och körde zick-zack mellan filerna som man gör när man har bråttom. Plötsligt hade jag en ilsket tutande bil i bakhasorna. Reptilhjärnan fick mig att slänga iväg ett långfinger, millisekunder innan jag såg mannen bakom ratten. Tonade glasögon, krulligt hår och uppsyn som en pitbull. Hans ögon lyste av hat när han tryckte på gasen för att preja mig över mittlinjen. En tvärnit och en refug blev räddningen.
Bröt sig loss från maffian
På ytan är yakuzan är en renodlad machokultur. Männen är hårda och våldsamma, kvinnorna horor eller madonnor.
Shoko Tendo har efter år av missbruk och brottslighet bryta sig ur mallen. Vid 39 års ålder har hon etablerat sig som författare och vunnit miljoner läsare på att skriva om sin barndom.
Hon har en hatkärlek till yakuzan. En känsla som bottnar sig lika mycket i hennes egna familjeförhållanden som i en krass syn på hur det japanska samhället är uppbyggt.
– Alla är insyltade. Man kommer ingenstans i Japan om man inte har kontakter inom yakuza, och jag ser egentligen inget fel med det. Yakuzan behövs.
Hon snubblar inte på orden. Som dotter till en Osakas största gangsterbossar fick hon och hennes syskon fick tidigt känna på Japans hatkärlek till sina svarta får. Å ena sidan fanns där en underdånig fruktan, å andra sidan en avundsjuka och missunnsamhet.
Idag har Shoko Tendo brutit med yakuzan. Hennes bok ?Yakuza Moon” som kom 2004 öppnade dörren till den hemligaste av världar. En rapport inifrån den organiserade brottsligheten. Boken seglade snabbt upp på bestsellerlistorna.
– Jag vet inte riktigt vad min pappa gjorde som yakuza. Men han hade flera kontor som var utspridda i Osaka och mycket av verksamheten dolde han för oss barn. Men jag såg också att han var ”pappa” till flera unga killar. När de samlades var det ingen som vågade säga emot honom. Det var total underkastelse. Det räckte med en blick eller ett ord från pappa, säger hon.
Hon är inte den första att peka på yakuzas sociala roll i det japanska samhället. Den som inte passar in någon annanstans är alltid välkommen till yakuzan. I en värld där utbildning och klasstillhörighet saknar betydelse är det genom lojaliteten man når framgång och status.
Liksom många insiders och, föga förvånande, yakuzamedlemmar är Shoko Tendo skeptisk till den skärpta lagstiftningen mot den organiserade brottsligheten. Lagen som kom förra året innebär att gangsterbossar kan ställas till svars för brott som deras underlydande begått.
– Det är inte rätt. I det vanliga näringslivet skulle chefen aldrig hållas personligen ansvarig för något som en anställd gör sig skyldig till. Varför ska det vara annorlunda bara för att man är yakuza, säger hon. Man kan tycka att människor som livnär sig på att råna, bedra, stjäla och skrämmas borde tala tyst om rättigheter, men ser man till yakuzans sociala, ekonomiska och politiska påverkan på det japanska samhället så är invändningen begriplig.
Faktaruta Yakuza
Yamaguchi-gumi: Japans största gangstersyndikat med över 40 000 medlemmar fördelade på 750 grupper. Med hamnstaden Kobe som bas styr gudfadern Shinobu Tsukasa över en av världens största kriminella organisationer. På senare år har Yamaguchi-gumi expanderat i Tokyo och Yokohama. Källor inom syndikatet uppger att man driver en mängd legala frontföretag främst i service- och finanssektorn, bland annat åtminstone en hedgefond.
Sumiyoshi-rengo: En paraplyorganisation för omkring 180 mindre syndikat i tokyområdet. Gudfader är Shigeo Nishiguchi och till sin hjälp har han en styrelse med representanter för medlemssyndikaten. Omkring 10 000 medlemmar. Just nu inblandat i en blodig strid med Yamaguchi-gumi över herraväldet i Tokyo.
Inagawa-kai: 7 400 medlemmar i Tokyo och Yokohama. Grundades av den legendariske gudfadern och antikommunisten Kakuji Inagawa efter krigsslutet. Leds för närvarande av Kakujis sonson Hideki Inagawa. Illegalt spel och narkotika sägs vara huvudinkomsterna.
Jon Thunqvist
